03:04 Myssöndag

Jag har haft en ljuvlig dag, sett Bambi och Phantom of the Opera, samt den första halvtimmen av Pinocchio under en varm filt. Lagat och ätit god mat i gott sällskap och än en gång blivit sorgsen över föräldrar som låtit sina personliga hangups kring midjemått och annat dumt gå i arv som komplex. Salt i era sår, vettvillingar! Det är ett privilegium att ha barn, och att bygga upp öppna djupa sår i sin avkomma är att förvalta det synnerligen taffligt. Skäms! Det är mig en viss tröst att era barn är bättre än ni, men klent till tröst för dem själva.

Ju mer jag rör mig i direktkopplade media dess sämre tycker jag om enkelriktade, som en öppen dagbok, eller de med halv duplex (det vill säga att en part i taget har ordet) och långa svarstider, som brev. I full duplex (direktkopplade medier), som ansikte mot ansikte-kommunikation, eller till nöds instant messaging, är det så mycket lättare att förmedla sina tankar, känslor och avsikter riktigt exakt, och säkerställa att bli förstådd för vad jag avsett, än i de andra, och bortskämdheten tilltar, ju mer tid jag tillbringar med det.

Jag kan bli nästan hur skicklig i mitt handhavande av ordet i enkelriktade medier, och fortfarande bli gravt missförstådd, så snart jag säger något som avviker tillräckligt mycket från traditionellt tänkande, vilket alltså händer för ofta för att jag ska trivas eller känna mig nöjd.

Det tycks som att jag på sistone -- kanske det senaste halvåret eller så -- blivit en hel del bättre på att kommunicera tydligt vem jag är, vad jag tycker och de sidor av mig jag vill att folk ska slita på. Slumpmässiga okändingar travar in, känner sig hemmastadda och säger saker jag är intresserad av och allt oftare vill återkoppla på. Mayas underbara foto av mig som jag själv känner igen mig så väl i ger uppenbarligen intrycket att jag är intellektuell, ärlig och busig. Åtskilliga gånger bara de senaste veckorna har jag fört jätteintressanta livsfilosofiska och emotionella samtal med människor jag känt mindre än en vecka.

Återstår att hitta någon som välkomnar mig för mina svagheter, på ungefär det sätt jag själv skulle göra, med tillit, sårbarhet och öppenhet upfront. Jag är för kräsen för att smyga med sådant tills jag vet om det är inom någons kapacitet att hantera; långt hellre bränner jag deras sådana säkringar direkt, än att ödsla energi på en relation som skulle lämna mig emotionellt undernärd. Jag tycker att det känns som en fantastiskt bra hållning som aktivt selekterar fram ljuvliga människor, men den är kanske lättare att ha som karl? Än har jag inte blivit utnyttjad för den på något sätt jag inte velat själv, medan många förtjust tagit munsbitar och gjort sig till mer eller mindre nära vänner i stället för partners. Vinst varje gång, hittills bara en jag kommer på som studsat bort helt, för att min fysiskhet betydde någonting annat för henne, och inte kunde hantera att jag kramas mycket.

Gärna snart, för jag längtar efter att vara svag också, inte bara vis, stark och en omhändertagande famn som lyssnar väldigt bra och lägger mycket energi på att hitta in genom murbruket i vittrande fasader till klämda eller tilltygade flickor. Det är värdefullt, men mina murar vill falla likadant, för någon som också vill in bakom dem. Det förvånar mig litet att den senare viljan är så mycket mindre, men jag letar nog på fel sätt eller plats efter det.