05:48 Djup, tillit, närhet

Jag strävar efter tre saker i alla vänskaper och relationer som engagerar mitt känslojag. Vilken ordning de kommer i brukar variera med vad det är för människa jag mött, men når vi inte alla tre brukar det bli en flyktig, kort, avlägsen och rätt ointressant bekantskap snarere än en ingående, bestående, tät och berikande vänskap, kärlek eller annan gemenskap.

Namn på vad det är vi har sinsemellan brukar ofta vara ganska svårfunna, då jag inte sällan hamnar så nära ett hjärta att jag kan känna det slå och höra dess känslor i realtid, utan att för det vara bunden som pojkvän. Det är en nisch som går utanför alla vedertagna begrepp. Det finns ord längs helt andra ledder, som ibland överlappar något annat vi har tillsammans; vänskap, kk, coach, tröst, mentor, stödsamvete, oberoende part, men namn är inte lika intressant som relationen själv, och litet av det fina med den är att det är det vi har och gör tillsammans, som binder oss till varann, inte vilket namn vi sätter på det.

Jag vill ha, och anordnar, alla mina relationer så, och det gör att inte så värst många av mina relationer är partnerskap i dess typiska mening (eftersom jag inte kräver, eller vill, att någon ska pynta ett partnerskap, för att få dela det här med mig, vilket är en vanlig ståndpunkt, åtminstone bland flickor), även när jag längtar efter en partner. Även då, är det dock det här relationen hängs upp på; skillnaden är att man blir ännu litet djupare invävda i varandras respektive liv och fokus i övrigt.

Men vänskaperna livnär sig på utbytet vi ger varann; vad du ger mig och jag ger dig; en bytesbalans i form av berikande; glädje och bekräftelse, lyssnande och hörsammande, att bli sedd, att vara förstådd, få slappna av, tänka fritt, högt och öppet, bryta ny tankemark tillsammans, upptäcka och förverkliga sig själv, tillsammans skärskåda knivigheter, kanske förstå dem, hitta vägar ur dem, och framåt, mot sina drömmar och mål. Gräva, rota och städa ut gammal dret, diskutera, eller kanske bara att ha någon som står på ens egen sida, som inte dömer, som man kan berätta allt för, utan att hämmas av sina rädslotroll.

Eller någon att krama, kela med, klänga på, trycka sig till och till sig, vara naken med, ömsint, kärleksfull, mjuk, harmonisk, givmild och varm mot utan att rädas bli utnyttjad eller mista signalkontakt till, så man kan slå av lillhjärnan, i stället för att hålla ständig höjd beredskap och bevakning på sina gränser för att inte behöva blåsa i visselpipan för att inte för sent finna att en icke lyhörd och svårkursförändrad karl som behövt få tydligt gult eller rött kort, för fem minuter sedan, när något i honom gav honom fel idé. Innan hans begränsade associationsfönster för handling-lärdom stängdes. Någon som helt enkelt lyssnar, är mån om att respektera gränser och justera kurs närhelst du gör det, för att det är så tillit byggs, och ingenting är värt något om den brister.

Ofta börjar relationerna i den djupa änden, och går via tillit till närhet. Ibland, i ett fåtal lyckliga fall, har den gått från försök med total närhet, upfront, som bekräftats fungera och grundat dito tillit i princip bums, och gett bananskal ned mot djupen, men det är sällsynt.

Jag blev jätteglad tidigare i kväll, när en väninna jag lärt känna helt nyligen berättade -- strax innan hon gick och lade sig -- att hon i morgon skulle söka någon att prata med om sina trassel, åtföljd av en väninna. Glad på så många plan samtidigt; för henne, för att hon ville berätta det för mig, eller kände att jag kunde ge henne litet välbehövt stöd inför det på förhand, och att jag kanske rentav haft del i vägen som lett dit. Jag tror och hoppas att det kommer vara jättebra för henne.