21:50 Inhysing
Jag älskar när mitt liv faller ut så här. Det är litet som bra tillitsövningar.
Kalle är bra på att planera sitt liv, åtminstone med mina referensramar. Nästan ända sedan vi tillsammans for till Boogie Bären (ett dansläger strax utanför München) under pingsthelgen, har han tjatat på mig att jag borde registrera mig till Snowball också -- dito fast Stockholm, i mellandagarna och fram till nyår.
Han har förmodligen påmint mig ungefär åtta gånger sedan dess, med litet blandade mellanrum. Och jag ska inte direkt påstå att jag glömt bort det; jag är som antytt bara dålig på att planera mitt liv i någon större detalj på sikt. En vag ambition att flytta till Kalifornien, där jag jobbar sedan förra hösten, ovisshet om hur helgfiranden men släkten och vänner artar sig och så vidare, är saker som gjort mig en smula osäker på huruvida jag ville prioritera upp något annat i stället.
Rätt vad det var då han påminde, fanns det bara enstaka biljetter kvar, och jag insåg att äsch, skulle något osannolikt skitbra råka hända som väger tyngre än att dansa lindy hop fyra-fem timmar om dagen med massor av roliga människor de mörka dagarna mellan jul och nyår, kan jag väl för all del kasta de pengarna i sjön, i värsta fall, och bokade in mig. Jag var för sen för att få boka i just min erfarenhetsklass (~1 års erfarenhet), men nybörjarna hade en plats över. Alltid något, och inte sällan går det att byta klass, om könsfördelningen är någorlunda okej (idag var den det! :-).
Nåja. Sen glömde jag förtjust bort alltsammans några veckor igen, och rätt vad det var var det bara någon vecka kvar, och jag hade inte meddelat att jag hade för avsikt att ta ut semester de dagarna -- eller kommit på hur jag skulle fixa med logi för dagarna i fråga. Sådant löser sig väl alltid?
Förvisso någorlunda sant. :-)
Och hur!
Jag kastade ut en allmänt riktad fråga om jag kunde få låna en soffa hos någon i trakten under förevarande tid, mot gott sällskap, småprat, bistånd med sådant som matlagning, sconesbak och snarlika trevligheter. Napp!
Så sedan igår har jag varit gäst hos en toktrevlig tjej av ungefär mitt eget diskussionslynne, och huserar på en soffa i en liten studentlägenhet i Sickla.
Jag var en smula fundersam över huruvida det skulle bli knepigt att vara en god gäst; säg, om jag blev genomförtjust i henne och hon hade kontaktskräck? Nå, nu vet jag med mig att så inte blev fallet. På punkt två. Vi satt och tjattrade om allt möjligt igår kväll i soffan medan jag förnöjt pysslade om fötter -- tills klockan helt plötsligt upptäcktes vara kvart över två.
Min lägenhet är ungefär tre gånger så stor, hennes ungefär tre gånger så mysig. (Eller kanske tretton?) Jag tror det börjar bli dags för mig att svänga ihop en middag; om sisådär en timme tror jag hon dyker upp efter jobbet. Hon lagade en fantastisk lövbiff med råstekt potatis igår; min tur att återgälda med en ljuv pasta carbonara. (Hoppas jag i alla fall -- återstår att se hur kompetensen på den fronten tagit sig. :-)
Att semestra med dagarna fulla av dans och kvällar som hemmakarl i ett hem man verkligen stormtrivs med sammalunda umgänge, var ungefär exakt vad jag tror mig ha behövt en längre tid. Det blir inte ett uns sämre (i mitt fall) av att vara ett så osäkert kort att satsa på; tvärtom.
Jag hittar inget rivjärn, men det kanske går att finhacka parmesan med kniv?
Kalle är bra på att planera sitt liv, åtminstone med mina referensramar. Nästan ända sedan vi tillsammans for till Boogie Bären (ett dansläger strax utanför München) under pingsthelgen, har han tjatat på mig att jag borde registrera mig till Snowball också -- dito fast Stockholm, i mellandagarna och fram till nyår.
Han har förmodligen påmint mig ungefär åtta gånger sedan dess, med litet blandade mellanrum. Och jag ska inte direkt påstå att jag glömt bort det; jag är som antytt bara dålig på att planera mitt liv i någon större detalj på sikt. En vag ambition att flytta till Kalifornien, där jag jobbar sedan förra hösten, ovisshet om hur helgfiranden men släkten och vänner artar sig och så vidare, är saker som gjort mig en smula osäker på huruvida jag ville prioritera upp något annat i stället.
Rätt vad det var då han påminde, fanns det bara enstaka biljetter kvar, och jag insåg att äsch, skulle något osannolikt skitbra råka hända som väger tyngre än att dansa lindy hop fyra-fem timmar om dagen med massor av roliga människor de mörka dagarna mellan jul och nyår, kan jag väl för all del kasta de pengarna i sjön, i värsta fall, och bokade in mig. Jag var för sen för att få boka i just min erfarenhetsklass (~1 års erfarenhet), men nybörjarna hade en plats över. Alltid något, och inte sällan går det att byta klass, om könsfördelningen är någorlunda okej (idag var den det! :-).
Nåja. Sen glömde jag förtjust bort alltsammans några veckor igen, och rätt vad det var var det bara någon vecka kvar, och jag hade inte meddelat att jag hade för avsikt att ta ut semester de dagarna -- eller kommit på hur jag skulle fixa med logi för dagarna i fråga. Sådant löser sig väl alltid?
Förvisso någorlunda sant. :-)
Och hur!
Jag kastade ut en allmänt riktad fråga om jag kunde få låna en soffa hos någon i trakten under förevarande tid, mot gott sällskap, småprat, bistånd med sådant som matlagning, sconesbak och snarlika trevligheter. Napp!
Så sedan igår har jag varit gäst hos en toktrevlig tjej av ungefär mitt eget diskussionslynne, och huserar på en soffa i en liten studentlägenhet i Sickla.
Jag var en smula fundersam över huruvida det skulle bli knepigt att vara en god gäst; säg, om jag blev genomförtjust i henne och hon hade kontaktskräck? Nå, nu vet jag med mig att så inte blev fallet. På punkt två. Vi satt och tjattrade om allt möjligt igår kväll i soffan medan jag förnöjt pysslade om fötter -- tills klockan helt plötsligt upptäcktes vara kvart över två.
Min lägenhet är ungefär tre gånger så stor, hennes ungefär tre gånger så mysig. (Eller kanske tretton?) Jag tror det börjar bli dags för mig att svänga ihop en middag; om sisådär en timme tror jag hon dyker upp efter jobbet. Hon lagade en fantastisk lövbiff med råstekt potatis igår; min tur att återgälda med en ljuv pasta carbonara. (Hoppas jag i alla fall -- återstår att se hur kompetensen på den fronten tagit sig. :-)
Att semestra med dagarna fulla av dans och kvällar som hemmakarl i ett hem man verkligen stormtrivs med sammalunda umgänge, var ungefär exakt vad jag tror mig ha behövt en längre tid. Det blir inte ett uns sämre (i mitt fall) av att vara ett så osäkert kort att satsa på; tvärtom.
Jag hittar inget rivjärn, men det kanske går att finhacka parmesan med kniv?
postad 21:50 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar