14:37 En moders rätt

...till informerade ställningstaganden. Jag läste just litet otäck vansinnesretorik i en artikel i SvD.

Erwin Bischofberger och Sture Gustafson, enligt artikeln tidigare (och, om jag hoppas och underförstår rätt, inte nuvarande) medlemmar av statens medicinsk-etiska råd, trummar på ramaskri-trumman för att blåsa liv i opinion för det Okränkbara Livet, eller Rätten Att Födas.

Men låt mig börja med ett kort referat av bakomliggande utveckling som får dem att sparka bakut, för den som inte läser artikeln: Förbättrad fosterdiagnostik (ett så kallat KUB-test) har gjort det möjligt att på ett tidigt stadium i graviditeten upptäcka bland annat det kromosomfel som ger Downs sydrom, och testet kan tänkas bli rutin inom mödrahälsovården.

Faran™, som den målas upp av agitatörerna, är att det senare möjliggör en systematisk avrättning av oönskade barn. Vad deras föräldrar anser vara defekter de inte vill ge sitt barn, skulle -- genom denna förhandsinformation -- ge dem möjligheten att göra abort i stället för att föda barnet. Människovärdet™ är i fara!

Jag AVSKYR den här sortens sätta-sig-på-andra-och-bestämma-åt-dem-retorik.

Människovärdet är inte i fara. Den första och uppenbaraste invändningen mot resonemanget är att det finns massor av människor som Erwin och Sture, om vi i vår välvilja utgår från att de lever som de lär och inte skulle abortera ett barn de vet kommer födas med Downs syndrom ur sina livmödrar (nej, jag har inte applicerat någon fördom om kön-namn-kopplingen här utan utgår mycket storsint från att de kan tala i egen sak). Dessa människor fattar medvetna val, i en tid då de står inför valet att investera oändligt mycket av sitt liv, sin kärlek, energi, ekonomi, tid och så vidare, i ett barn de väntar. De har redan tidigare (om vi utgår från att de inte berövats det tidigare, genom till exempel våldtäkt eller andra ohyggligheter) gjort valet att bli med barn genom att inte nyttja preventivmedel -- och varje sekund tills barnet åtnjuter lagligt skydd från dråp är en fortsatt valsituation mellan att föda ett nytt liv och att låta bli -- rökning, alkohol, droger med flera riskbeteenden inräknade. Vi vet vad våra val har för möjliga konsekvenser för fostret, vad som är varsamhet och ovarsamhet, och fosterdiagnostik handlar huvudsakligen om att ge återkoppling i form av att få reda på hur fostret mår, för att hela vägen informera dessa val, tills de är oåterkalleliga.

Den andra, och för mig viktigaste, basen i min motargumentation, är att kvinnans rätt till sin kropp, och allt den ger henne, är absolut. Under graviditeten och tiden närmast därefter, är hon, framför alla andra, som investerar sin hälsa, sitt välmående, sin kropp, tid, energi och alla eftergifter det är att värna om en medpassagerare inuti sig, och senare resten av livet (då tillsammans med fadern), och hon har rätt att göra det baserat på information som enkelt kan göras tillgänglig för henne, om hon så vill. Ingen annan kan tvinga på henne informationen mot hennes vilja, och ingen annan har heller någon rätt att undanhålla henne informationen, på sitt eget godtycke.

(Rättighetsresonemang är ofta vanskliga, när de tappar proportioner helt -- jag agiterar inte för att oändliga resurser skall tillkomma varje gravid kvinna för att utröna varje tänkbar informalia åt henne -- men har man förstått mitt resonemang, borde kärnan ha framgått med all önskvärd tydlighet.)

Jag skulle kunna tänka mig att acceptera och moraliskt rättfärdiga folk som tycker sig ha rätten att bestämma så här över andras liv (nej, jag menar inte deras egen avkomma -- där anser jag som sagt att den rätten ligger hos modern som gör investeringen) och rätten att bestämma över dem, om de själva vore beredda att gå in i moderns ställe och ta över allt ansvar, lidande och framtida konsekvenser av att ha ett barn med, i det här fallet, Downs syndrom. Om de i stället födde och fostrade, livnärde, älskade och tog hand om det, tills döden skiljde dem åt, eller barnet, om någonsin, blev självständigt och flög ur boet. Skulle de inte det, har de inget i resonemanget att göra. Alls.

De må vara hur indignerade, religiöst övertygade eller vad annat som helst, men ouppfostrade gaphalsar och barnrumpor är allt de når upp till i mina ögon. Och jag är ungefär den siste att döma. Jag kan förstå hur de tänker och känner, men näppeligen hålla med dem. Och jag hoppas verkligen att den här debattartikeln i SvD förblir ett kraftigt slag i luften från den politiska korrekthetens inpyrda högborg. Det luktar medeltid, patriarkat och gammal abortfientlig kristdemokratihöger. Ugh.