06:38 Snowball i korthet

Nu är Snowball 2007 över, i danslektioner mätt. Det har varit ömsom ansträngande, lärorikt, roligt och härligt, precis som dansläger ska. Jag hoppade över all socialdans om kvällarna och koncentrerade mig på enbart det schemalagda dansutbudet; för min del intermediate-nivån i Lindy Hop (mycket riktigt visade det sig gå bra att byta upp en nivå den här gången), och en selektion välja och vraka i de tasters-pass blandat småplock som strösslats in här och var.

De två jag minns med mest värme den här gången var dagens pass "Up In The Club" med Peter och Ramona (från Massachusetts och New York respektive), och fredagens prova-på Balboa med David och Marie (Washington DC och Stockholm). Jag har satt i system att pricka alla prova-på-tillfällen Balboa; det är en alldeles underbar dans, som på många sätt sopar mattan med Lindy Hop, men till skillnad från Lindy, tycker jag inte den blir bättre ju mer man utvecklar den och ju fler turer, figurer, variationer och inslag man tillför, utan tvärtom tappar ju mer man avviker från grunderna. Den är så att säga fulländad i sina absolut mest hårdraget minimalistiska former. För långa avsteg från det urholkar bara värdet.

Det kanske är på plats med uppifrån-månen-översikten av vad Balboa är för en dans, för alla som inte provat på själva. Ursprunget är tidigt nittonhundratal, södra Kalifornien, en brist på brandskyddsmyndighetspåbud om max antal människor i en lokal och ett tätt, tätt packat dansgolv med levande musik, som helt enkelt var stället alla gick till. Vi pratar sardinburk, så tätt packat. Det blir inte så mycket plats kvar till dansande, men Balboa fungerar. Den är i allra högsta grad resultatet av förutsättningarna.

Jag tycker man beskriver det bäst som att kramas till juste femtiotalsmusik på ett fullt dansgolv; det är inte någon vidare publikvänlig dans, utan ser mest fånigt och stroppigt ut, då nästan bara fötterna rör sig (exempel), i någon mån benen. Förare (dansspråk för "han") och följare (dito "hon") har fysisk kontakt från höft till bröst, vilket yttrar sig som att hans högra bröst ligger an mot hennes bröstben. Bröst som ramar in varann, ungefär, och i övrigt ungefär tangofattning -- fast armen om ryggen i stället för armbågsspret. Man har smått oslagbar möjlighet att komunicera viktförflyttningar och liknande; hon söker en snarare än att man trycker henne mot sig, och alla små nyanser överförs blixtsnabbt och utan att man knappt lagt märke till att det är någon slags signalering inblandad.

Ju mer turer och liknande man tillför dess mer blir det i stället Bal Swing, som närmar sig Lindy Hop, och magin bryts. Men en timme Balboa för nybörjare hinner man typiskt inte in på sådana dumheter på, och precis så bra var det den här gången också. :-)

Det andra passet gick väl i princip ut på att umgås mellan könen och röra sig till musik på skumt belysta dansgolv i tät stämning, och var också urmysigt, med pluspoäng för att Peter och Ramona är väldigt roliga och snabbt skulle fylla roliga-citat-block om man haft penna och papper med sig. Jag borde förmodligen egentligen lära mig Blues, som är vad man landar i när man stramar upp det här litet till en given dans. (Ja, jag har misslyckats lära mig Blues förr, under mer privata former. Förutsättningarna var inte riktigt de rätta, kan man kanske kalla det; Blues är en sådan där dans som lätt får en på andra tankar.)

Jag tror jag längtar litet till pingst, och en ny möjlighet att fara till München för ett nytt läger av det här slaget. :-)