03:52 En egen Bodil

Jag köpte en GPS idag, en liten ynka plutt à 75 gram. Fåglarna vet om jag någonsin kommer använda den så värst mycket, men redan cykelturen för att åka och hämta den och hem igen gav valuta för pengarna. Dofter, natur, att susa förbi massa hus och miljöer jag sällan ser annars. Upptäcka små saker, som att jag tycker om häckar -- och inte bara i kallipygisk (jajamen, det finns ett adjektiv för väldefinierad stjärt!) bemärkelse, utan tjocka, höga häckar runt tomter -- som den intagande uppåt tre meter höga som verkligen tornade upp sig över mig, där jag cyklade förbi, och minst en meter djup. Jag förstår så väl den som tycker om långa män, som har samma effekt på dem.

Att susa in i ett osynligt moln av något underbart sköljmedel skickade in mina tankar i någon framtid där en medhavd doftometer kunnat ta ut en doftvektor, slå upp den i en katalog över kända produkter och identifiera märket åt mig, och rätt vad det var var jag framme vid Trädgårdsföreningen, och klev av cykeln för att gå genom i sakta mak. Så här års är den en katalog av död och vissenhet. En blandning av saknad och längtan.

En stor del av upplevelsen var förmodligen att ha satt i mig en stor, god och stadig lunch på Thai Coconut strax dessförinnan, och brutit en ny Bodil Jönsson, "Vunnet & försvunnet", undertitel "Om rytmen i livet", med än en ljuv last av flytande intelligens och insikter att smälta samman med, efter "Tio tankar om tid" med flera. Man kan inte läsa så länge åt gången i den, för det är så tätt mellan tankar som fordrar tid för att ta upp och fylla sig med, men det är desto härligare att sippja på den.

Jag funderade litet på vad som vore härligast, att ha en egen Bodil, eller vara någon annans. I viss mån tror jag att jag redan uppfyller det senare, men ha? Och, för all del, det som fattas i båda riktningar, är nog just att det är "dela" det handlar om; att jag dels är ett timesharingsystem för andra, och att jag ibland är klient i andras. Och stryker omkring i tankar om att slå rot, vid ett träd som bär mig och förgrenas tillsammans med mig. Jag tycker om fritt delande i alla möjliga riktningar, men först och främst söker jag definitivt att ha en tätare integration och symbios med en annan rik människa.

Bodil för en ofta genom sina budskap genom att arbeta med motsatspar och sammanföra abstraktion med konkret exempel. Inte sällan ger det känslan av ett sus i maggropen, ett mycket varmt instämmande och att liksom sträcka sig efter henne i törst på mer av samma sak. En liten känsla säger att det är litet där både suget efter att vara och att ha en Bodil ligger; att få ge och få just den känslan -- hela glädjen i att beundra, och i någon mån bekräftelsen av att beundras. Fast jag är en smula förbi den senare; den större glädjen numera, för mig, är faktiskt när någon tar mina tankar, idéer eller frågor ett steg längre; gör dem till något annat, bygger vidare på dem, kanske välter dem uppochner eller visar att de är luft, och varför de inte håller vatten. Det är för övrigt däri den stora glädjen ligger i att arbeta som forskare och vetenskapare, eller som programmerare med fri programvara och öppen källkod. De av dina bebisar som blir älskade av andra, tas upp i nya familjer av andra kärleksfulla människor som vill något med och för dina alster, och vidareförädlar dem. Samma sak inom musik, konst, film och litteratur, men till något mindre grad, när sagda branschers hallickar; STIM, RIAA, MPAA, Science Fiction Writers of America, med flera, kastar sig över de kulturhjältar som stuvar om, bygger vidare på, förbättrar och sprider verket vidare. (Av någon anledning är dessa hallickar rumsrena och dikterar lagar för våra makthavare för att säkra sina fickors fethet.)

Ett motsatspar som gjorde starkt intryck på mig var valfrihet - tillit. Tanken surrade av en händelse i huvudet, just när jag sakta rullade nedför Hunnebergsgatan vid biblioteket, och hör brottstycken av en konversation mellan ett par tjejer på väg åt andra hållet: "Är han en player?" -- och begreppet så snällt, och helt värdeneutralt, faller in i konceptmodellen, som någon vars preferenser ligger i valfrihetsextremen av kontinuiteten. Det, och egentligen inget annat, är vad en player är, och resten faller ut som någon slags konsekvens därur. I valet valfrihet över bindningstid, tappar man tillit, och bygger man rik tillit, är den typiskt avhängig motsvarande inskränkning valfrihet. För att ekvationen ska balansera ut. Ge och ta, få och ha.

Med sina undantag, men grovt räknat.

Och jag påminns om hur jag själv älskar att bygga, och åtnjuta, tillit, och hur mitt skrivande knyter in i det på ett djupt plan. Jag vill inte rekommendera någon som har för ögonen att snabbt komma nära andra människor att skriva som jag gör, men ger man det några år, är det sedan helt underbart att träffa dem som lärt känna en genom allt man skriver; bättre, ju mer du som skinit fram. För är det något man inte själv kan påverka särskilt mycket genom att ha kommit långt med sig själv, vad möten beträffar, så är det hur trygg den man möter är. Jag har upptäckt att jag själv gått mot att bli allt mer kav lugn och njuta helt och fullt av upplevelsen det är att lära känna en ny människa, men känner sig den andra inte lika avspänd, kan det långa stunder vara ganska stelt och stappligt ändå. Men ju närmare och ju längre någon följt en i tanke och känsla, attityder och värderingar, dess mer ömsesidig är den tryggheten. Det är helt fantastiskt att träffa människor som följt med en i flera år.