15:18 Tankepussar

Som vattenpussar efter ett regn. En not som spretar åt massor av olika håll, snarare än en vattenkropp som är ett kommunicerande kärl, som oceanerna.

Jag är människogourmet, men också vävare. En del av mina favoriträtter borde få träffa varann. Om jag föreställer mig världsförbättrande genom möten, och individuellt och kollektivt växande och korspollinering som någon slags viktningsfunktion, trillar det ut en riktad graf med bågar mellan människonoder. Det ser ut att vara ett tjockt gytter dubbelriktade bågar mellan Karolina och Fredrik, till exempel, två sinsemellan mycket olika människor med en bred gemensam ombrydenhet för och ett djupt intresse och fokus för hållbar världsutveckling, Fredrik kanske främst sett till energi- och miljö, Karolina förmodligen mer handel-, djurrätt och tredje världen.

Karolina ämnar dra med mig på någon teaterföreställning "Mitt namn är Rachel Corrie" i Götborg i slutet av månaden eller den 14:e februari, och det ser ut som gynnsamma förutsättningar att föra samman dem. Det går en annan båge från Karolina till Maria, och men jag känner inte riktigt samma självklara matchmakingroll, för jag är osäker på vad Karolina skulle utvinna ur detsamma, och det känns inte lika givet att den där sociokulturella smältdegeln självantänder fusion. Eller om det möjligen är att jag har på känn att den skulle göra det, precis lika mycket, men är litet rädd någonstans långt inuti att väcka den smärtsamma förlustaspekten av Maria, att älska henne i sitt esse och sin fantastiska emotionella prakt, men ha en så infinitessimalt liten flisa av den i mitt liv, där jag kan beundra, njuta av och reciprokera den?

Tja, vattenpussar eller inte; allt här lär ju kommunicera genom mig själv i vilket fall, i viss mån; den gemensamma nämnaren lär jag aldrig bli av med.

Jag har haft en sådan där underbar vecka från söndag till söndag, knökfull av människor jag älskar och bryr mig om, i min direkta närhet, under mina händer, i levande samtal till rik beröring, och för något enstaka ögonblick varit helt och fullt mätt och lycklig i stunden, utmanad intellektuellt, välbeställd emotionellt, tänjd och sträckt åt alla håll, och groende och växande, så det liksom prunkar lyckligt inuti mig; mental vår, isolerat från ett omgivande blötkallt svenskt januari. Ni känner det säkert sviterna av det i mitt språk med; så här låter jag när jag befinner mig i det där bra dragläget, där man har direktkontakt med den levande kraften och kan sätta iväg i blixtfart, vart som helst.

Och det ger ett sådant perspektiv på mitt slaskliv runt omkring denna singularitet, när jag kopplar ur mig ur floden av intryck, känslor och tunna tanke- och kommunikativa band till människor jag tycker om, som jag varit inkopplad på. Tunna, smala strängar av läsa och skriva, trådar som inte värmer särskilt djupt men är mer och bättre än inget alls, som håller mig i alla fall i ett slags medvetet minsta tillstånd av liv och omvärldskontakt, som motsats till om jag i stället vigt min tid till en dvala av ren förströelse, som att sjunka in i träsket World of Warcraft. Och missförstå mig rätt: ingen dom fälld över den som har en fot eller två i de domänerna; jag älskar många som har det, men jag vet vilken effekt det skulle få i mitt liv om jag tog de första stegen.

Jag skulle kolonisera den världen, som jag alltid gör, finna någon nisch där jag bygger samhällen kring förbättring av något slag, på någon front som berörde mig, och gav andra möjlighet att ta del av mina alster och bygga vidare på dem själva; det skulle utgå ringar på vattnet, och jag skulle forma omkring mig eller bli del i och ytterligare höja ett starkt socialt nätverk av bra människor, som jag alltid gör, och det skulle vara rikt och produktivt och givande i den globala lilla virtuella geografiskt dissocierade ankdamm miljön berett mig. Och jag skulle backa ytterligare i mina strävanden att geografiskt och umgängsligt förtätna min värld och sluta så många jag älskar till mig som jag kan, för jag skulle forma en massa nya tunna band som inte värmer när det blåser. Senast jag gjorde det var i en annan liten värld som hette Kingdom of Loathing -- en liten parodipastisch på alla former av rollspelande och populärkultur, med starka drag av varm kärleksfull cynism i varpen; jag kan varmt rekommendera det, även om jag själv mest är en gammal legends levande eko i det förflutna som gamlingar berättar sagor om. En liten välgörare ur en passerad epok. Men tycker du om sådant jag skriver, och har humorn, finns det gott om gratis glädje och förnöjelse där.

Jag har börjat droppa in litet oftare på biblioteket; ett annat litet trivseltecken, och stryker omkring litet kring Doe, där jag senast plockade upp tre Bodil Jönsson, och ett förtjusande återseende, favoritetnolog Desmond Morris om människokroppen, en rikt illustrerad och författad djupintressant bilderbok vid namn "Bodywatching", undertitlad "A Field Guide o the Human Species", där han som från en annan planet berättar om oss människor, med helt utsökta formuleringar och perspektiv. Det är en sådan kärlek till och ett sådant helhetsperspektiv på människan att jag blir alldeles varm inombords, mellan de ofrånkomliga skratten, som när han tecknar den mänskliga honan i kontrast till hennes apsystrar, i en passus om bakgrunden till deras olika bröst: "She stands upright and is encountered frontally in most social contexts." och uppföljningarna "When she stands face-to-face with a male her rump-signals are concealed from view, but the evolution of a pair of mimic-buttocks on her chest enables her to continue o transmit the primeval sexual signal without turning her back on her companion." och "So important was this sexual element in breast development that it actually began to interfere with the primary parental function. The breasts became so bulgingly hemispherical in their efforts to mimic the buttocks that they made it difficult for a baby to get at the nipples." -- för att ge psykologiseringsmyten om att bröstfascination är infantil och inte sexuell på moppo.

Jag ska nog inte besöka fler vattenpussar just nu; jag behöver i vilket fall öva på att inte skriva åt så många olika håll samtidigt, och styvmödra min penna litet mer än jag gör. (Tyck gärna annorlunda, den som vill, men jag vet vad jag själv saknar, respektive vill utveckla och avvekla i mitt skrivande. Och det blir alltid bra till slut. :-)