15:43 Kärlekshyfer

Älsk! Jag har den där bästa känslan i bröstet just nu; den där som känns litet som att jag är en vidsträckt svamp, ett enormt rotsystem i en ännu större mykorrhiza, där mitt mycel går i komplex med massor av andra underbara livsformer i symbioser i många lager. Eller som en växt som länge levt i för liten kruka och just blivit omplanterad, inbäddad i ny, rik, frisk, andandes, jord, full av must, vätska, närsalter, potential och växtmån. Som den där jättestora organism jag är, med hyfer som når alla jag älskar och utbyter livsglädje och kärlek med dem allihop. Det där som är jag, och som omfamnar allt jag älskar, och därigenom blir ännu mer det som är jag än jag redan var, om det ens är möjligt.

Det kom in över mig så där som en tsunami; en krusning på oceanen som byggde upp allt mer kraft, ju längre in mot stranden den kommer, och slår in som en vägg vatten och sköljer med sig allting i dess väg med outsäglig styrka, sveper med sig rubb och stubb och förflyttar det miltals inåt land, innan den drar sig undan och söker sig tillbaka utåt havs igen, och jag vill i alla fall passa på att teckna den litet grand medan jag flyter omkring i den, litet förvirrat undrandes varifrån den kom, vart den är på väg och när eller var jag bör söka den härnäst.

Jag hade slagit mig ned på Thai Coconut med min sedvanliga nudlar i jordnötsås, någon gång strax efter 14, efter att restaurangen i trädgårdsföreningens tropikglaspyramid nobbat mig strax före (vars lunchservering stänger 14; jag var där blott någon minut i), tagit upp mina två medhavda böcker -- åter Bodil Jönnsons "Vunnet och försvunnet", samt idag också min älskade reslektyr jag hade med mig under förra veckans kringflackande till Stockholm och Göteborg, Anna-Malin Lundström Nilssons "Oktoberdans", en ljuvlig antologi honosexuella små noveller jag bäst kan beskriva som kärleks- och människoporträtt tecknade med något av Philippe Delerms utsökta känsla för att kristallisera ut känslodiamanter med ord. Det är säkerligen massiv överdrift, men hon skjuter in sig på min allra största svaghet -- svaghet -- och levererar, igen och igen och igen, och jag dreglar lyckligt efter mer.

Bodil fick ligga orörd vid sidan idag, och jag sjönk lyckligt in i den trance av proxyälskande som novellen Tova förlänte mig, denna lunch. Den vanliga Coconut:ska ljudmattan av riktigt taffliga enstaviga covers på skvalmusikens mest idisslade hade för välkommen ovanlighets skull ersatts av varmmild reggae, och allting liksom sammanstrålade i det där som kanske ännu bättre beskrivs som klättringen mot en orgasm, när man sakta bygger upp en maning, som blir en njutning, som växer sig allt större mellan hennes ben, tills den sveper iväg henne från jordytan och flyger ut i rymden, och man försöker flyga henne så lyhört man kan så hon inte ska avlida i överdos men samtidigt få flyga så länge hennes stamina bara pallar innan återvändon till en säng med väldigt svettiga och kringtrasslande lakan i ett sakta skingrande töcken av andfådda fånleenden och tindrande ögon som återfår pupillerna och några bråkdelar av förmågan att fokusera igen medan man dras upp i famnen med något litet icke-verbalt "kom hit".

Jag lämnade restaurangen, en saga rikare och nynnandes på Bob Marleys Don't worry, be happy, som kanske och kanske inte spelats under mitt korta besök, och önskade att någonting av mitt hemma vore inbäddat i den där ljudmattan, medan jag nyktert kände att jag är bättre på att älska det, där jag möter det genom andra, än själv samla på mig och inreda med det, och att det egentligen är så jag föredrar det, också. Det är så mycket jag kanske skulle kunna förmå att själv skapa och åstadkomma -- som jag inte vill göra själv, för att jag inte vill ta ifrån någon annan tillfället att göra mig lycklig av att bjuda på och in mig i sig själv och sina trivselzoner. Jag vill inte vara självförsörjande på lycka, och lägga för mig allting jag själv vet att jag älskar, delvis för att jag vill ge andra chansen att ge mycket, som fortfarande är lågt hängande, lättplockade frukter, delvis för att jag själv vill arbeta på ett annat plan än från grunden med allt verklighetsnära som musik och inredning.

Och väldigt, väldigt mycket av det jag vill ge, dela och älska, är där i min trädkrona av rötter som når hela världen, trasslar sig samman med allting som växer och bjuder och ger, svarar och återkopplar, stimulerar nytt växande, ny kärlek, och bygger ännu större rotsystem som utbyter näring med ännu fler människor i ännu fler symbioser. Det är någonstans där ute som mitt hjärta bor, det är så jag vill älska, ge och bygga, och jag är mycket, mycket bättre på det än att vattna mina egna rötter.

Älskar er alla.