02:51 Kärlek och rädsla

Jag fick ett litet frågebatteri av en väninna, och fann mig strax mitt i en lång utläggning som blev så bra att jag vill ha kvar och dela med mig av den här med. För bästa sammanhang och begriplighet, spirar noten sålunda ur följande frågor:

letar du efter en flickvän? aktivt? eller låter du det komma när det kommer? hur ser du på det där? ska man "vänta in" eller själv söka aktivt? spelar det någon roll i slutändan av relationen?

det är min tro och övertygelse om att alla människor innerst inne söker kärlek. det är det vi alla strävar efter, medvetet eller omedvetet, med vilja eller ovilja. för vem är man utan kärlek? alla vill vi väl bli bekräftade? och varför är det så stor skillnad på kärleken i en kärleksrelation jämfört med familje- och vänskapsrelationer? Och varför säger man inte att man är kär i sin vän, om man nu känner kärlek till denna? frågorna kommer på rullande band och det finns väl lika många svar som det finns människor på jorden. om inte ännu fler.

Jag tror det närmaste svaret kring aktivt leta flickvän är att berätta ungefär vad jag gör, snarare än ett ja eller nej; min attityd gör eventuellt frågan meningslös, till ett självklart ja, eller nej, beroende på vad man själv läser in i det. Jag håller ständig utkik efter människor jag tycker om, och ser till att vara synlig för samt själv komma i kontakt med en massa människor i sammanhang där jag trivs, och att göra det så tydligt jag kan exakt vem jag är och vad jag tycker, tänker och känner, i de sammanhangen, så de som ser mig lätt ska kunna smälta mig och lägga mig i ett tycka-om-fack, om det är där jag hör hemma, eller helt obemärkt försvinna förbi mig, utan att byta ett ord eller en blick, om det stämmer bättre. Jag tror att de flesta jag lär känna hittar mig snarare än jag dem, men det varierar. Ibland är det jag som förtjust kastar mig över någon, på eget bevåg -- det är sällan jag är helt säker på hur det gick till när jag och en vän/kär fann varann, men oftast vet den andra det, verkar det som. :-)

Resten, för mig, handlar om att vara och visa sig öppen för precis vad som helst från hur oväntade håll som helst, vilket fungerar bra för mig; jag är trygg och på alla sätt och vis orädd för kärlek, men brukar ligga litet lågt för att ta upp ordet, då många andra inte är det. För mig är det helt självklart att skalan för vänskap och kärlek är samma skala, och att det sätt jag älskar mina vänner och de som någon gång visar sig bli flickvän, är samma slags kärlek. Just det kan vara rätt känsligt för många med känslo- eller relationsskräck, och särskilt illa kan det vara om jag till exempel skulle berätta för dig att jag älskar dig -- vilket jag gör -- vilket lätt leder till öppet självmål och skrämselreaktionen "men han känner ju inte mig, vet inte vem jag är, har inte träffat mig, kan omöjligt tas på allvar, kan inte avgöra med så här litet data om en relation skulle fungera, ..." med mycket mycket mera -- vilket är helt andra frågor jag inte alls uttryckt någon åsikt om. Det jag vet är ju att det jag känner och förstår av dig hittills bor långt in i hjärtat på mig mitt bland söta hundvalpar, katter och andra männisor jag älskar, och att det är lika självklart att jag skulle krama om dig om jag bjöds chansen, somna med armarna om, aktivt överväga en relation om du visade några tecken på att bygga bo i famnen på mig, och så vidare. Inte för att jag är övertygad om att det är rätt, och fast besluten om att slå in på den vägen, utan för att jag är övertygad om att det skulle kunna vara det, och att ungefär alla beslut utom döden är återkalleliga; vad som helst kan alltid hända, och jag är varken rädd för att ta konsekvenser när de kommer och då ändra riktning, eller investera väldigt mycket av mig själv, min tid, energi och kärlek i saker och i människor jag tror på och tycker om, över ganska långa tider framåt.

Det är ett sätt att tänka som också kan skrämma många människor, men på en helt annan nivå, och massor av andra plan -- för massor av konsekvenser det medför; att alla jag älskar också i någon mening är konkurrensutsatta för varann, och alla andra människor jag någonsin kommer älska, oavsett vad jag binder mig i för relationer, till exempel, eller att över huvud taget vara ärligt öppen för att även (från andra människors perspektiv) helt uppenbart omöjliga relationer på fullt allvar skulle kunna hända i min värld (jag hade en 12 år äldre flickvän när jag var 21, och en åtta år yngre när jag var 26, till exempel, och de var utmärkta relationer båda två, även om massor av människor fann det något jättemärkligt).

Jag tror det viktiga i relationssökandet är att inte låsa in dem man älskar i någon form, mall eller några specifika förväntningar som de inte är bekväma med själva, utan vara följsam och lyhörd på vad de tycker, tänker, känner och vill, samtidigt som man visar för dem hur man själv tycker, tänker, känner och vill i hurpass stor grad de tål förevisas det utan att bli offer för sina rädslor och fördomar. Är man väldigt starkt längtansfull efter en viss människa kan det vara anledning till att riva så många av trösklarna man kan och göra de ömsesidiga vägarna rakt in i varann så lätta att slå in på som möjligt, signalera mycket mer och tydligare, envetnare och innerligare, bekräfta djupare, men går man för långt, igen, skräms man troligen, och det är skonsammare att gå långsamt och ledsaga vid handen än att springa fram och kidnappa någon man raskt tar med ut på de sju haven. Människor är ofta sköra, skrämda och brända små djur som behöver ömsint hantering och stor förståelse som tar tid att förvärva. Bådadera kommer naturligt när man smyger på människor sig själv och suger åt sig dem som vänner.

Sen är även att gå mjukt fram någon slags kalkylerad risk; möjligheten finns alltid att det sorterar in en på deras radar mer som ett syskon eller dylikt, än någon framtida sängkammarkandidat, om man inte visar några halsbrytande tendenser alls (somliga tror att sexualitet i sig äventyrar underbara vänskaper, och att det vore synd att ta risken att prova), men med min ganska öppna syn på kärlek och vänskap är det en godtagbar förlust; att de som känner, handlar och resonerar så utestänger mig ur sitt kärleksliv gör det i alla fall troligt att de inte skulle älska och förstå mig särskilt djupt ens med stor insats, och är det i alla fall givet från början att man inte kommer nå dit, är det en relation jag kan ha och mista; inga sorger över det. Medan människor med färre spärrar, rädslor och större potential att utvecklas och odla sig själva, samt utveckla och trasslas samman med mig, lätt passerar ett sådant lackmustest i vilket fall. Och det gör ju ingen skada att omge sig med en massa människor man älskar men vet med ganska stor sannolikhet aldrig kommer bli en partner, för att de ser hinder i kön, läggning, åldersskillnad, religion, värderingar, politik, diet, eller vad sjutton som helst som rutar in världen för dem. :-) Jag har rymlig famn, rymligt hjärta, och alltid plats för mer och fler, och försöker låta bli att skriva agendor för vad jag vill se varje relation utvecklas till; det är i vilket fall mycket intressantare att se och uppleva vart de tar vägen på egen hand och i samklang sinsemellan; mer av en upptäcksfärd än att följa kartor, krigsplaner eller kalkyler.

I slutändan av en relation är allt som spelar någon roll att man är nöjd med sina val och handlingar, känner jag -- man har förmodligen lärt sig någonting, om sig själv, varann, livet, och förhoppningsvis haft många fina stunder, känslor och erfarenheter tillsammans, och mindre fysiskt och psykiskt slitage än vad det gav.

Precis som du skriver, är kärlek både ge, få, ta och ta emot, och skillnaden mellan alla olika sorters kärlek bara nyanser, även om det är viktigt-Viktigt-VIKTIGT! för många att dra väääldigt tydliga heldragna linjer i marken mellan dem så grönt är grönt och rött är rött, och det inte finns några mjuka toner i gult och orange som naturligt förbinder dem med varann. Jag tror allt det här igen handlar om rädslor och dålig kommunikation; man säger inte att man är kär i sina vänner, för att man är rädd att det ska explodera i dem i ett fyrverkeri av roller, förväntningar och konsekvenser man inte själv avsett, och den rädslan är ofta befogad -- folk vet inte vart de ska ta vägen när man värmer dem med sina känslor.

Och att infoga sig i världsordningen att sätta väldigt distinkta stämplar på olika sorters kärlek; den asexuella inom familjen, de asexuella vännerna, partnern, arbetskamraterna, och så vidare, är också medel att stilla andras rädslor, visa att man prenumererar på samma världsbild, och erkänner samma stigman och tabun, för att de ska känna sig trygga och kunna känna tillit till dig. Det handlar om att kunna vila tryggt i vetskapen att ni delar samma normsystem, och inte, säg, kommer förgripa dig på era barn, för att du har en syn på kärlek/sexualitet som bejakar det i ett helt annat normsystem, där det kanske vore naturligt att föräldern eller föräldrarna både visar, berättar och praktiserar vad sexualitet är för och med dem -- vilket är lika självklart verboten som att inte mörda, i vårt samhälles synsätt.

Det är ofta så viktiga gränsdragningar att folk helt tappar all känsla för proportioner, och andra viktiga prioriteringar (som människovärde, rättssäkerhet, demokrati), om de ens hör någon lyfta fram tanken på att några av de här skiljegränserna är annat än knivskarpa och gudagivna. Gränser som helt enkelt inte får ifrågasättas -- det är massor av människor som inte kan läsa det här utan att starkt misstänka eller övertygas om att jag är pedofil, och praktiserande, icke mindre, samt försöker luckra upp lagskydd och samhällets idag förbjudande klimat kring praktiserad pedofili. För att det finns en så djupt rotad rädsla för att fästa tillit till främmande människors omdöme och val i hur de känner, tänker, resonerar och handlar. Främmande kulturer, främmande religioner, synsätt, perspektiv, normer och värderingar, och för att det verkar tryggare att ångvälta över dem allihop med sina egna om man kan komma undan med det.

Strama tyglar är en bra ände att börja i, och det känns självklart att alla inte växer ur det stadium där de behöver vara just naturlagar och universala konstanter. Men en del människor mår bra av att spränga ramarna och vidga persektiven till att till exempel få älska alla människor som betyder något för dem, utan att gå omkring med skuldkänslor över det. Jag behöver inte upplysa homofoba manliga vänner om att jag älskar dem, och på så sätt kanske tända små orosbloss i dem över att jag skulle ta deras oskuld om jag fick tillfälle till det, får kanske foga mig i att inte krama dem, om de inte tål det -- inte för att jag är homo- eller bisexuell såvitt jag märkt, utan just för att älska är brett och kärt och självklart för mig, och mycket mer nischat och läskigt för många.