04:13 Emotionell träda

Jag söker gärna mönster och faser i mina känslor, relationer och livsnycker, för att förstå, lära mig och leva bättre, och gärna sätta dem i relation till min växande förståelse för hur de förhåller sig till andras, för att få ett större sammanhang, och mer perspektiv på hur andra skiljer sig från mig, vad jag kan lära av dem och de kanske av mig, om de vill.

En sådan insikt jag gått med ett tag är att det tar ett och ett halvt år från dess jag mist en riktigt stor kärlek tills jag helt förlikat mig med det, kan umgås helt obehindrat med vederbörande, utan att någondera känner besvär av ett molande tillbakalängtande. Älska fortsätter jag med, men älska är också mer av en bas och grundhållning för mig; någonting som inte har så stor inverkan på hela mitt liv. Jag är lyckligt lottad, som har så lätt för att älska; det behöver aldrig bli en sådan där Stor Sak att antingen hålla inne med eller också dumpa i knät på någon oförberedd stackare -- och besvaras den känslan, är livet frid och fröjd, möts den med vänskaplig värme, en annan sorts frid och fröjd, och springs det till skogs, så är det en indikator på att det nog hade lett till mer och slitsammare ömsesidigt lidande framgent om det inte hänt bums, om man inte kommunicerat och förstått varann bättre än så i alla fall. Och har jag ändå så lätt att älska, har jag ingen slags skyldighet mot mig själv att följa varje känsla så långt jag kan för att chanserna är så sällsynta, som för en del av mina väninnor.

Men dagens tanke rör ett annat fasskifte, som inträffar tidigare, och som jag inte haft lika tydliga mätpunkter för förr. Efter att en underbar relation tar slut, en som jag gått in i väldigt djupt, och sett och hoppats på en vidsträckt framtid för, i det där mysiga klarsynthetsdämpade kärlekstillståndet, som för mig handlar mindre om att vara korkad, blind och döv, och mer om att våga visa varann vidden av sin tillit för och tilltro till sin älskade och sig själv som par, utan att snabbt dra fötterna åt sig, så snart det inte är fullkomlig kärleksåterkoppling och mertändning tillbaka. Att faktiskt fortsätta blomma för någon, även om hon själv är rädd och osäker, leda litet och inte ta varje tänkbart dåligt tecken för en profetia, utan kunna rycka på axlarna åt saker som är små, eller till och med saker som verkar stora. Och har hela förälskelseperioden gått, utan att de försäkrande tecken man gett mjukat upp den älskade till att reciprokera och man vaknar i det där kalla gruset man inte märkt skavde, är det väl för all del okej att rycka på axlarna och konstatera att man inte hade tillsammans vad man såg och kände själv, om det känns som rätt beslut att fatta. Som en klok karl jag läste igår uttryckte det, på ett helt annat tema: att byta ståndpunkt behöver inte ha att göra med att ändra åsikt på några viktiga faktapunkter och erkänna sig ha haft fel, utan kan ha att göra med att man sett fel fakta och inte satt saker i rätt perspektiv. Förälskelseprocessen ger massor av möjligheter och särförhållanden, och att komma ur den ger ännu fler perspektiv att väga samman.

Och visst är det moloket att finna att det inte blev, men det går att gå vidare och världen tog inte slut den gången heller. Men jag har ofta undrat hur långt mörkret som följer är. Och nu tror jag att jag mätt upp mitt till tre till fyra månader, på ett ungefär, den här gången. I alla fall tror jag att det var i skiftet oktober-november någonstans som Maria bröt med mig, och den senaste tiden har först min förkovran i de mest skiftande intressantheter som jag bara skulle känna saknad och missmod över att inte få glädjas åt och dela med någon nära kär, i efterrelationstiden, sedan alla mina emotionella system konfigurerat sig i läget symbios -- vaknat, sedan, den här veckan, passionen att gå på djupet i roliga små som stora projekt, och uträtta storverk. Mitt jobb- och nördjag har legat på rygg och kvidit nästan hela vintern, sakta malt på i ultrarpid, och rätt vad det är har jag fått upp farten igen. Veckor och månaders ställtid att mogna in och lägga bitarna på plats för ett stycke kod jag länge behövt kulminerade igår till att jag under en timmes tid yxade ut det och fick det att fungera, varpå ett litet jordskred andra följdverkningar trillade ut, och vips blev det litet lättnad i det dåliga jobbsamvetet som gnagt mig en tid. Och jag har börjat leka och forska som jag inte kan minnas att jag gjort sedan mitt senaste längre förhållande, och jag hoppas det håller i sig.

Litet synd att jag inte, som jag hade väntat mig på förhand när jag gav mig in i senaste relationen som sprack, lät en kollaps där skicka mig i fyrsprång över Atlanten till ett liv på ny kula i San Francisco, med alla omställningar det innebär -- det hade varit praktiskt att få allt det där flyttandet överstökat, om jag nu ändå tänkt bo där någon gång och trassla in mig i dess sociala och nördiga respektive sfärer. Jag fick just bud om att en av mina mentorer har planer på att flytta dit inom tre månader, och jag har hittat i alla fall en tjej i min mentala och verbala smakriktning därikring som det kanske föreligger något av en ömsesidig e-crush med, och jag har därtill en ganska charmig manager slash chef som jag kommer hyfsat överens med.

Jag längtar fortfarande efter närhet, men jag kan förkovra och engagera mig djupt i andra saker utan att först ha täckt kelbehovet och emotionella ömhets-/ompysslansbehov, vilket inte riktigt varit fallet de senaste månaderna annat än undantagsvis och kortare stunder, tror jag. Nu har jag varit någorlunda högproduktiv i en hel vecka, sedan början av förra helgen. Heja!