21:12 Dödsattityd - ångest?

är döende i gallstencancer. En månad kvar.
Är i chock fortfarande.
Vi ses när jag kommer tillbaka.

läste jag, och kliade mig fundersamt i huvudet, mer än litet imponerat. Wow. Hur skulle jag ta något sådant, kunde jag inte låta bli att reflektera. Och ju mer det föll på plats, dess mer undrade jag, om jag inte skulle landa på samma ruta -- efter att ha sökt min tillflykt till en famn för att samla ihop mig efter det första briserandet, kanske.

Och före mer fördjupningar på ämnet, kan avslöjas att det inte var som jag hade läst. Meddelandet var en understreckare, som börjat i en rubrik "Min mamma", på andra sidan strecket -- det fanns inget underförstått subjekt. Se hela texten byta karaktär. Som språknörd, och programmerare, älskar jag den sortens fullkomlig omstuvning av ett verk -- att flippa en enda liten bit på ett enda ställe -- gärna sista raden -- och se kaskadförändringen propagera genom hela verket, och genomlysa allting i ett helt nytt ljus, eller en helt annan färg. Och för tredje gången den här veckan blir jag mer sugen på att läsa om Isaac Asimovs "Stiftelsen"-trilogi. Den får nog följa med hem från biblioteket nästa vända dit.

Jag tror inte jag är så mycket för Ångest. Jag kan bli fantastiskt frustrerad ibland, jag saknar ganska intensivt ibland, men, och i synnerhet jämfört med väldigt många av mina kvinnliga bekanta, tycker jag mig ana, känner jag disproportioneligt litet ångest. Delvis har just den delen av det förhoppningsvis att göra med att jag råkar känna disproportionerligt svårt drabbade människor, eller kanske att jag själv skulle ha byggt upp extra goda andra utlopp, känslomodeller, tankestöttor och perspektiv, men jag har litet svårt att tro på i alla fall den senare versionen; den verkar för lätt. (Jag skulle förr tro att jag levt ett väldigt tryggt, skyddat eller otraumatiskt liv.)

Eller att ångest, oftast, är väldigt, väldigt hårt förknippat med sådana saker jag aktivt valt bort ur mitt liv, som, mig förefallandevis, verkar ha väldigt dålig utdelning på insatsen. Alkohol och droger, skuldsättning, leva i former av förljugenhet och (kanske framförallt själv-) förnekelse. Jag kan se alla de där sakerna som potentiella ångesthärdar av olika stora mått, men det verkar ändå för lätt för att vara ensam förklaring; man kanske slipper en hel massa onödig skit genom att bara välja bort dem, men en litet överintellektualiserad eller filosofisk-asketisk renlevnad låter också en smula för mycket reklambroschyr från väckelserörelsen för min smak. "Tro bara på Gud, så blir du lika glad, och mår lika bra, som flickorna och pojkarna (alla hudfärger representerade!) på bilden!" liksom. Bergis!

Men jag kan inte heller helt släppa tanken på att jag kanske faktiskt har mentala försvar, i perspektiv och attityd, som spjälkar ångest och bryter ned den till mindre problem som alla var och en för sig kan hanteras individuellt, vart och ett på sitt sätt; reduceras till lösbara, eller redan lösta, problem, vändas till icke-problem, och så vidare.

Det vill säga litet grand som Michel B Tretows parodi på Melodiradion, där han spelar massor av låtar, i dubbla hastigheten, baklänges, eller så, och sen ger en liten pillemarisk ledtråd: "Statens Pris- och Kartell-nämnd! Jaa; mer säjjer ja'nte, för då bli're för Läätt!" Fast tvärtom, alltså -- att det kanske blir lätt om man bara lyckas hitta och känna igen beståndsdelarna?

Nu är det kanske litet löjligt att göra någon slags enumerering över situationer och sammanhang jag inte haft ångest över, men sex och närhet verkar vara en av de evigt återkommande ämnena på tapeten, och jag kan inte få in i mitt huvud hur jag någonsin lyckats kombinera dem. Och jag tror inte på att jag skulle ha gjort genomgående särskilt mogna eller kloka val i livet; det låter, igen, alldeles för lätt. Är det så lätt som att jag inte fördömer mig över att ta miste och lära mig av det, medan många låter sig trampas av kristendomens fördömande hållning till sex, eller utsvävningar utanför allt det som explicit uttryckligen stämplats som Tillåtet: sex och intimitet i långvariga förhållanden mellan man och kvinna av samma ras, ålder och jämbördighet, samt utan artificiella hjälpmedel.

Men nej, jag tror inte på att folk i gemen är så hunsade av defaultfötrycket som en mycket liten, men högröstad, medeltida kristdemokrati (Hej, Thomas Bodström!) utgör. Det finns så väldigt mycket öppet samtal, så mycket information och sund opinions- och attitydbildning omkring oss idag som motpol, så det kan inte vara så lätt heller. Någon, hjälp mig?

Och jag vet, det är en smula korkat att jag sträcker mig efter ämnet här, när jag vet med mig att jag inte själv kan diskutera de känsligaste delarna av det som tar hela min empati i anspråk, över ett textmedium. (Det är en begränsning i mig och inte dig; exakt där jag känner att det blir svårt och tungt, och jag behöver kroppskontakt för att följa med djupare in i ämnet, går gränsen för vad jag fixar i text, och behöver ta till irl-möte för att fortsätta på. Men ta mig gärna i anspråk irl, eller diskutera här, om du har återkoppling som rör sig på ett mer intellektuellt än emotionellt plan.)

Jag är intresserad av ångest, för att det är en vålnad jag ser så väldigt mycket av, förstår så litet av, men ändå tycker mig se som en så stor del i dåligmående och lidande omkring mig. Saker som min mammas ångest (mer en funktion av hur hon levt sitt liv, och sjukdom), som jag sett och förstått i ett sammanhang är en sak, men när det florerar som mer eller mindre farsot hos tjejer långt yngre än till och med mig?