02:08 Om relationstrassel

I uppåt tio år nu har det varit självklart att väninnor, ex, och, i ett par pikanta fall, även dåvarande partner, pratat kärleks- och livsbekymmer med mig. Och jag älskar det, så det är inte direkt att förvånas över -- men det är inte fullt så vanligt att mina manliga vänner gör det. Dels säkert för att de är färre och inte lika nära.

Kanske är det allt som behövs för att förklara själva diskrepansen. Gissningsvis är det dock litet könsroller, och att det, i alla fall i min bok, känns mer rätt och naturligt att prata känslor när man annekterat en soffa tillsammans och sitter och pysslar om varann. Och sådana relationer har jag ungefär inga alls med andra män, även om det vore trevligt. Bara inte tillräckligt trevligt för att jag ska sträva aktivt efter att knyta några nya; min heterosexualitet premierar helt klart lära känna nya väninnor, oavsett om det är attraktion av sexuell natur eller ej.

Fast nu börjar det bli litet mer på den fronten; mina manliga vänner har kanske börjat komma i rätt fas för att knipas av hugande spekulanter nu? Cirka trettio, och alldeles på tok för bra kap för att vara singlar av andra anledningar än att de inte för egen maskin kapat någon annan redan. (Jag tror det är en ålder män i allmänhet hunnit mogna en smula och kanske duger till någonting emotionellt, i gemen. Med undantagsvariationer, och förbehåll för att jag sitter i glashus. :-)

Själv har jag inte så mycket komplikationer som jag har pirr och hopp om att ha snavat på en tjej i min smak, eller om det kanske är snavats på av en. Det verkar som att vi gått i parallellklass, när jag tog mig ett smärre smakprov av lärarprogrammet. Ett uppdykande helt i fas med, och kanske en smula föranlett av, att jag fick ett plötsligt avbrott i min ompysselsvält igår, och bums, förstås, påmindes om hur oerhört beroende av det jag är. Klar knarkvarning -- men jag börjar alltmer förstå Cissis attityd till att stänga dörren för sig för allt det där som väcker hela känslomänniskan i en, och bara leva asketiskt kyrkliv, eller vad man ska säga, i avskildhet från hela kakan. Endera extremen fungerar och tuffar glatt på utan minsta hack i maskineriet: antingen är man avgiftad och abstinensfri, eller också har man god kontinuerlig tillgång till sitt knark, i någon slags bra och lagom stabil relation (eller, för den det fungerar för, kanske rent allmänt god tillgång tillgodosedd av flera parter, även om det nog är ovanligt). Hela gråskalan däremellan är kantad av frustration och käppar i hjulet.

Tidigare erfarenhet säger mig att jag kan stå mig på en riktigt mysig session pyssla om i soffa, i upp till en vecka, ungefär, innan bristen blir plågsam igen. Jag har ingen aning om hur lång avklingningstiden är innan jag är tillbaka till känsloneutralitet kring ökenliv; det har jag inte försökt mäta på någon gång, vad jag minns. Och uppriktigt sagt hoppas jag att jag inte kommer till någon klarhet, den här gången heller. :-)

Den som lever får se.