09:24 Skvallerspeglar

Ett faktum, att inte säga två fakta, man mycket sällan har anledning att reflektera över i vanliga fall -- är att såväl ljud som ljus reflekteras tämligen bra i glas, och att hörsel är riktad, inte bara i planet, utan även i höjdvinkel, inklusive extremerna rakt uppåt och nedåt. Det är inte helt sällan fri sikt i de riktningarna, men ytterst sällsynt att det finns något intressant att se eller höra i zenith eller under en.

Följande utspelade sig en stekhet junidag. Värmen kokade, såväl utomhus som inomhus. Fönstret i mitt sovrum stod halvöppet, gardinerna var särdragna som alltid, men ingetdera hjälpte nämnvärt mot värmen. Jag bor på tredje våningen, och mitt sovrumsfönster vetter mest mot en stor, öppen luftkropp ovanför en liten parkering, ett par lönnar, gräsmattor, en bit av Linköpings C-ring, en korsning ännu litet längre bort, ett par höghus på andra sidan den korsande vägen, och, långt bort i fjärran, bortom eller ovan litet halvtrist bebyggelse, ser man Roxen bre ut sig under dagar med fin sikt. Insynen stör inte direkt. Öppnar man rakt genom lägenheten, kan man oftast ordna ett bättre korsdrag, men den här dagen stod luften stilla. Det ångade om asfalten där nedanför, där en liten promenadpassage passerar genom huskroppen. Min trappuppgång är insprängd, litet i skymundan, mitt i den passagen, så den ska bli svår att hitta, medan flertalet andra trappuppgångar vetter mot innergården, ett faktum som brukar kunna förvirra bekanta som hälsar på och inte varit här förut.

Det var sålunda fortfarande hett, och inte mindre för vad som pågick innanför fönstret än utanför; annat vore inte riktigt att förvänta: sex alstrar värme. Plötsligt, och det är dagens sanning att detta bokstavligen tog oss på sängen, promenerar ett helt oförargligt vardagssamtal in till oss genom det öppna fönstret. Man är sällan riktigt beredd på det -- allra minst när man bor på tredje våningen -- och, faktiskt, ännu mindre när man är i full färd med att njuta köttets lustar tillsammans.

Vi tittade förbryllat på varann, och lyfte sedan samtidigt blickarna mot fönstret -- vilket i hennes fall kanske snarare blir bakåt -- för att just se två huvuden och ett samtal passera förbi in i huskroppen under fönstret, i alldeles utmärkt skärpa och ljudåtergivning, rakt ovanifrån. Det 45 grader vinklade fönsterbladet fungerade som ett primitivt -- men icke desto mindre tämligen effektivt -- audiovisuellt jätteperiskop.

Våra blickar möttes åter, i två breda, högst okynniga flin, innan vi ogenerat fortsatte njuta varann.