05:23 Livsval
De första två (av hittills tre) decennierna av mitt liv levde jag ungefär enligt principen "gör inga val". Närmare bestämt "välj inte bort någonting"; givet ett val, välj det som minst begränsar framtida möjligheter -- så välj så stort, brett och avancerat som möjligt, så du inte blir underkvalificerad för några framtida val. Ett slags levande i futurum. Franska på högstadiet (vidgar min språkbas mer än tyska hade gjort), naturvetenskapligt gymnasium, både psykologi och filosofi, när det antingen-eller:et dök upp, läs till mikrobiologi ovanpå ordinarie biologikursen, när den möjligheten bjöds -- och sen vidare rakt in i ett civilingenjörsprogram i datateknik efter lumpen; mer för att det kändes som den bredaste tänkbara vidarepåbyggnaden, än för att jag tänkt så mycket kring vad jag skulle ha en sådan examen till, eller, om utbildningsinnehållet faktiskt var någonting i min smakriktning. Ja, utöver att jag var litet förtjust i programmering.
Jag hade nog gott kunnat fortsätta tio år till på samma spår, om det inte fallit sig så lyckligt, att just det där sista visat sig vara helt fel spår för mig, vilket den bredaste vägen aldrig varit ditintills, kanske undantaget franskan, som jag aldrig lyckades odla någon särskilt brinnande passion för, som med engelskan, eller för all del svenskan. För fysik, och kanske i synnerhet ellära, har jag aldrig lyckats bli särskilt förtjust i heller, och civilingenjörsutbildningar är ganska tungt lastade med de varorna. Men det kunde ju inte gärna jag vetat, som "valt" utbildningen mer på meriter av att det ju i alla fall inte är någon arbetsgivare som väljer bort en civilingenjör, efter en titt i meriterna, mot någon icke dito. Eller så tänkte i alla fall pojkvaskern som inte gjorde alla de där valen, en gång i tiden (om vi kan kalla maggropskänslor för att tänka -- när det mer handlar om att underförstå, som här).
Betygsgränser och förkunskapskrav var konkreta saker, som fanns, syntes och utlystes överallt: här sållas folk bort som inte når upp till en viss standard, så vill du ha full valfrihet (vilket, av någon anledning, kändes som en viktig feature, barn av min tid som jag är eller i alla fall var): uppfyll alla tänkbara krav. Och det var jag ju rätt fin på, när allt kommer omkring. Allt jag egentligen visste, var att jag ville göra karriär med hjärnan (en för övrigt inte lika självklar sanning längre, kan inflikas idag), som var min bästa vän, och att jag var rätt slängd med datorer, eller i alla fall mjukvaran i dem.
Jag har inte så svårt att se varthän det burit om det hela tiden fortsatt i samma, tämligen behagligt lågt sluttande, uppförsbacke genom livet, utan svåra prövningar eller tankeställare, ständigt med rätt lagom tilltagna utmaningar, förändringar, och långsamma upptrappningar; det finns ganska många vägar att vandra, och rätt många av dem har den gemensamma faktorn att de fortsätter att handla om vart de leder i framtiden mer än vad de är och ger under tiden man vandrar dem. Att inteckna sin nutid, för att man lever för ett mål längre fram, som man kanske varken försökt lura ut så mycket om på förhand -- men det är bergis någonting bra! Och utan att se eller förstå att man, där man befinner sig just för stunden, står mitt på en sådan fläck man tidigare sett som sitt mål, där allting skulle vara så bra. Vilket man förstås inte märker, eftersom man flyttat fram det till någon ny position, längre fram. Som, innan man hunnit nå den, också kommer att flyttas fram, så man då man är där, har blicken på nästa mål framför sig. 20: goto 10.
Kring 20, började det dock gå upp ett och annat för mig, dels för att studieresultat börjat ta färg av min brist på engagemang för fysik och ett och annat därtill, dels för att jag började förändra, eller om det kanske snarare borde kallas att forma prioriteringar, och inte desto mindre för att jag lade märke till hur lätt, och för mig destruktivt, det var att isolera sig. Ditintills, hade alla krav och gränser satts up av omvärlden; av vuxna, av auktoritetsfigurer av olika slag, och jag hade spelat systemet med den giv jag fått och de färdigheter jag förvärvat, och det hade aldrig riktigt gått upp för mig att jag kunde påverka reglerna, eller skriva om förutsättningarna, själv; aktivt röra om i grytan och påverka massor av andra människor, snarare än att spela min egen pjäs och betrakta omvärlden som någonting mer eller mindre konstant, orörligt. Alltid "Hur anpassar jag mig efter systemet och omvärlden?", aldrig "Hur anpassar jag systemet, reglerna och omvärlden, efter mig?", och definitivt inte "Vilken värld, vilka regler och förutsättningar vill jag leva under?" -- som är en långt intressantare fråga. Just att gå från passiv förutsätningsfiltrerare till aktiv förutsättningsodlare och -förändrare var en av de större och bättre synsättsförändringar jag lade grunden till kring tjugo. Ett klart kvantsprång. 20: goto 10000.
Jag började känna efter mer under vilka förutsättningar, och i vilka sammanhang och roller, jag trivs bäst, och hur man hamnar i dem. Hur man bygger upp sitt liv så man spenderar så mycket av det som möjligt i dem, hur man lever för att just leva, göra det man älskar, med dem man älskar, hur man knyter in sig i andra människor och dem till sig själv, och i samband med det också hur man går till väga för att odla förutsättningarna för mer spirande av samma slag; vad som leder till vad, vilka processer som är bra, dåliga, riskabla, säkra, snabba, långsamma, hållbara, utarmande, och så vidare -- och jag började intressera mig för mina egna ideal, vad och vem jag skulle vilja vara, och vad jag själv älskade andra för, och kom fram till att de inte direkt skilde sig från varann, samt att det visade sig påfallande lätt, och snudd på automatiskt, att bli mer den sorts människa jag älskade handfallnast.
Det verkar inte som att den här noten kommer fortsätta in i karriärsfrågor, som jag hade tänkt först; att välja vilka egenskaper man vill bli anställd för, om man inte vill bli egenföretagare, och att välja de man inte vill bli anställd för eller göra sig oumbärlig för på en arbetsplats, men dels börjar det bli fasligt sent, och dels skulle det bli en väldigt lång not. Och egentligen är jag mer sugen på att litet lojt prata om saker och ting av det här slaget med händerna sysselsatta i hår eller nacke på någon, eller för all del rygg. Ett av många tecken på att jag känner mig harmonisk och håller på att somna. Vi får ta det en annan gång, och kanske någon annanstans.
Jag hade nog gott kunnat fortsätta tio år till på samma spår, om det inte fallit sig så lyckligt, att just det där sista visat sig vara helt fel spår för mig, vilket den bredaste vägen aldrig varit ditintills, kanske undantaget franskan, som jag aldrig lyckades odla någon särskilt brinnande passion för, som med engelskan, eller för all del svenskan. För fysik, och kanske i synnerhet ellära, har jag aldrig lyckats bli särskilt förtjust i heller, och civilingenjörsutbildningar är ganska tungt lastade med de varorna. Men det kunde ju inte gärna jag vetat, som "valt" utbildningen mer på meriter av att det ju i alla fall inte är någon arbetsgivare som väljer bort en civilingenjör, efter en titt i meriterna, mot någon icke dito. Eller så tänkte i alla fall pojkvaskern som inte gjorde alla de där valen, en gång i tiden (om vi kan kalla maggropskänslor för att tänka -- när det mer handlar om att underförstå, som här).
Betygsgränser och förkunskapskrav var konkreta saker, som fanns, syntes och utlystes överallt: här sållas folk bort som inte når upp till en viss standard, så vill du ha full valfrihet (vilket, av någon anledning, kändes som en viktig feature, barn av min tid som jag är eller i alla fall var): uppfyll alla tänkbara krav. Och det var jag ju rätt fin på, när allt kommer omkring. Allt jag egentligen visste, var att jag ville göra karriär med hjärnan (en för övrigt inte lika självklar sanning längre, kan inflikas idag), som var min bästa vän, och att jag var rätt slängd med datorer, eller i alla fall mjukvaran i dem.
Jag har inte så svårt att se varthän det burit om det hela tiden fortsatt i samma, tämligen behagligt lågt sluttande, uppförsbacke genom livet, utan svåra prövningar eller tankeställare, ständigt med rätt lagom tilltagna utmaningar, förändringar, och långsamma upptrappningar; det finns ganska många vägar att vandra, och rätt många av dem har den gemensamma faktorn att de fortsätter att handla om vart de leder i framtiden mer än vad de är och ger under tiden man vandrar dem. Att inteckna sin nutid, för att man lever för ett mål längre fram, som man kanske varken försökt lura ut så mycket om på förhand -- men det är bergis någonting bra! Och utan att se eller förstå att man, där man befinner sig just för stunden, står mitt på en sådan fläck man tidigare sett som sitt mål, där allting skulle vara så bra. Vilket man förstås inte märker, eftersom man flyttat fram det till någon ny position, längre fram. Som, innan man hunnit nå den, också kommer att flyttas fram, så man då man är där, har blicken på nästa mål framför sig. 20: goto 10.
Kring 20, började det dock gå upp ett och annat för mig, dels för att studieresultat börjat ta färg av min brist på engagemang för fysik och ett och annat därtill, dels för att jag började förändra, eller om det kanske snarare borde kallas att forma prioriteringar, och inte desto mindre för att jag lade märke till hur lätt, och för mig destruktivt, det var att isolera sig. Ditintills, hade alla krav och gränser satts up av omvärlden; av vuxna, av auktoritetsfigurer av olika slag, och jag hade spelat systemet med den giv jag fått och de färdigheter jag förvärvat, och det hade aldrig riktigt gått upp för mig att jag kunde påverka reglerna, eller skriva om förutsättningarna, själv; aktivt röra om i grytan och påverka massor av andra människor, snarare än att spela min egen pjäs och betrakta omvärlden som någonting mer eller mindre konstant, orörligt. Alltid "Hur anpassar jag mig efter systemet och omvärlden?", aldrig "Hur anpassar jag systemet, reglerna och omvärlden, efter mig?", och definitivt inte "Vilken värld, vilka regler och förutsättningar vill jag leva under?" -- som är en långt intressantare fråga. Just att gå från passiv förutsätningsfiltrerare till aktiv förutsättningsodlare och -förändrare var en av de större och bättre synsättsförändringar jag lade grunden till kring tjugo. Ett klart kvantsprång. 20: goto 10000.
Jag började känna efter mer under vilka förutsättningar, och i vilka sammanhang och roller, jag trivs bäst, och hur man hamnar i dem. Hur man bygger upp sitt liv så man spenderar så mycket av det som möjligt i dem, hur man lever för att just leva, göra det man älskar, med dem man älskar, hur man knyter in sig i andra människor och dem till sig själv, och i samband med det också hur man går till väga för att odla förutsättningarna för mer spirande av samma slag; vad som leder till vad, vilka processer som är bra, dåliga, riskabla, säkra, snabba, långsamma, hållbara, utarmande, och så vidare -- och jag började intressera mig för mina egna ideal, vad och vem jag skulle vilja vara, och vad jag själv älskade andra för, och kom fram till att de inte direkt skilde sig från varann, samt att det visade sig påfallande lätt, och snudd på automatiskt, att bli mer den sorts människa jag älskade handfallnast.
Det verkar inte som att den här noten kommer fortsätta in i karriärsfrågor, som jag hade tänkt först; att välja vilka egenskaper man vill bli anställd för, om man inte vill bli egenföretagare, och att välja de man inte vill bli anställd för eller göra sig oumbärlig för på en arbetsplats, men dels börjar det bli fasligt sent, och dels skulle det bli en väldigt lång not. Och egentligen är jag mer sugen på att litet lojt prata om saker och ting av det här slaget med händerna sysselsatta i hår eller nacke på någon, eller för all del rygg. Ett av många tecken på att jag känner mig harmonisk och håller på att somna. Vi får ta det en annan gång, och kanske någon annanstans.
postad 05:23 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar