21:31 Så här!

Jag drömde just en ombytta roller-dröm, och det var helt fantastiskt. En tjej hade lånat mina beteendemönster i den ganska väl utmejslade rollen ”jag är kelsugen och vet var jag har dig: precis där jag vill, och du är inte rädd för närhet” och själv fann jag mig mer på följande än förande sidan av handlingen. Det låter kanske inte så värst exalterande eller extraordinärt, men tro mig, när jag säger att till och med ganska dominanta tjejer i allmänhet (och i min erfarenhet) sällan faktiskt naturligt tar kommando och formar handlingen omkring sig efter sin vilja helt ogenerat. Jag påtalar det som något av en sanning, inte så mycket för att jag tycker det är en världsordning som är eftersträvansvärd som för att utmana den som tycker annorlunda att säga emot och motbevisa mig, vilket vore helt utmärkt. Anvisad och förevisad handling, genom handling. Men, först som sist: till saken!

Hon sitter i en soffa, och när hon får syn på mig, skiner hon upp märkbart och tecknar att jag ska slå mig ned intill henne, genom att öppna som ett litet hål i famnen intill sig, med ena armen tecknandes en kram som omsluter den som satt sig intill, liggande längsmed soffryggen, och andra förevisandes ett tydligt ”sitt här”. Jag ler litet grand inombords, varmt, men litet ovant förvirrat för att det känns ganska främmande med ett så tydligt signalspråk från flickor. Vilja manifesterad helt och hållet entydigt, liksom -- ingen tolkningsmån lämnad för att ångra sig eller ha avsett någonting annat än det signalerade. Det är en bra och påfallande förtroendeingivande känsla, och jag slår mig ned där, med en arm genast sluten om min rygg.

Men hon omformar bums planen en smula, sträcker sig över mig, fattar ett stadigt tag om mig med andra armen om min rumpa, lyfter och vrider mig 180° mot sig, så jag grenslar henne i soffan i stället och sitter på hennes knän. I första lyftet; hon är inte nöjd där, utan manövrerar mig närmare i ett andra lyft, med båda händerna i ett stadigt grepp om min höft, så vi kommer närmre varann, och till slut sitter mage mot mage, eller om man kanske snarare borde kalla det kön mot mage. Hon trycker mig i alla fall till sig, genom att smyga in sina armar under mina båda tröjor och korsa dem bakom min rygg, samtidigt som hon avger ett harmoniskt förnöjt trivselljud som ligger någonstans mellan en nöjd suck och ett spinnande. Det känns mer som att smälta in i henne än just någonting annat alls, murar, egen initiativförmåga och helt enkelt det mesta smälter bort med känslan av den mjuka insidan av hennes armar som smeker om min rygg och trycker mig närmare henne, där jag möts av annan, än mjukare, mjukhet, bara med några fler lager kläder emellan där. Gudars, så skönt det är att tappa all omvärldsuppfattning och bli en ren, dåsig, känselvarelse fångad i ett starkt kraftfält av varm, mild, omhändertagande mjukhet från alla håll. Jag vet inte riktigt om jag sträcker på mig eller kurar ihop mig, men hon omsluter mig på ett väldigt konkret plan av beröring, som jag upptäcker att jag nästan törstat ihjäl utan, jag vet inte hur länge. Jag suger i mig den som en svamp och har hart när nog syn, hörsel och hjärnsignalbandbredd över till att bearbeta riktigt vad som händer och vad hon gör, men alla sådana där funderingar över vad som ofta gör flickor så förlamande, nästan läskigt passiva under mina händer ibland rinner av mig som fullständiga självklarheter, om det är för att de upplever något i stil med det här. Har verkligen tjejer det lika illa ställt med närhet som vi män? Tanken har inte riktigt slagit mig som möjlig, även om den säkert är lika trolig som självklar. Flodvågor av lyckligt frigjort oxytocin sveper fram genom mig medan hon omfamnar min rygg så där, samtidigt som hennes händer letar sig upp i nackhåret på mig, och jag tackar mina töjliga tröjor med någon liten ynka rest tankeförmåga som guppar omkring ovanpå all njutningen.

Rätt vad det är, känns det som att jag befinner mig ännu närmare henne, och jag uppfattar litet vagt att det är för att vi inte längre sitter i soffan, som vi gjorde nyss, utan för att hon glidit ned och lagt sig på rygg, med mig över sig. Det är inte bara hennes armar som trycker mig mot henne, utan moder jord och hon i utmärkt samverkan. Jag känner mig fortfarande mer som ett lyckligt kolli än en karl, men det kännns inte som att det gör så mycket när jag helt uppenbart följer hennes plan och omformas som hon vill, samtidigt som hon fortsätter ljuda sin trivsel, så där. Nu är det bara hennes ena arm som sluter om min rygg; den andra tycks inte behövas lika mycket nu, när hon har hjälp som trycker mig mot sig, och den andra handen har hittat ned över mina skinkor, tror jag. Det känns mer naturligt och självklart än förvånande att hon pysslar om mig under kläderna, samtidigt som det känns väldigt rumsrent och städat, i någon mening, klädda i en soffa, intrasslade i varann, pulsen på lägsta strecket och ett tjockt töcken av harmoni sinsemellan och mellan oss och omvärlden.

Är det ungefär så här det känns, ni som känner mig? Jag vet ju, av förklarliga skäl, mest hur det är att frossa i det och ta för sig av det; skapa, mer än passivt uppleva och helt förlora sig i det. En mer fantasifull och upptäckande än drömlik desarmerande känsla, liksom. Jag tror jag inte riktigt har vågat drömma om att också få uppleva det från andra hållet, även om det nog är ungefär den största dröm jag över huvud taget har idag.

Och, kanske, alltid haft. Ibland är man litet skygg för att drömma fritt, för att det påminner en så starkt om vad man inte har, och inte vet var man söker för att finna det. Även om man, som jag, har upptäckt att det tvivelsutan bästa sättet att finna vad man drömmer helt enkelt är att skildra det, och finna det hitta en själv, förr eller senare, i stället; kaka söker maka. Men ändå är man litet försiktig, inte så mycket för att man räds blotta sig för andra, som för att man räds avtäcka sin saknad, för en själv, så den kan blåsa upp och börja härja en, mer än den litet molande diffusa känslan av att vara medveten om att man inte lever sina drömmar ända ut i fingerspetsarna, men utan att lyfta på locket och gotta sig i detaljerna av vad det är man inte har. Allt det där jag förtränger långt bort när jag inte har en flickvän, eller någon väninna som är trygg med att dela det där med mig.