17:17 Startenergi

Jag språkade med en vän härom dagen om rädslor. En av hans största var att bli ensam. Jag konstaterade att jag inte riktigt vet var jag har mina, men att jag kanske främst inte har riktigt det perspektivet. Oro och rädsla är i någon mening lidande i futurum konditionalis, på ungefär samma sätt som hopp är lycka i futurum konditionalis. Betingad glädje är jag -- på alla sätt -- definitivt för, men att ta ut lidande och motgångar redan på förhand försöker jag låta bli. "Att bli ensam" känns för mig mer som synsättet att ta ut en tidpunkt i (fram)tiden, inte att fundera kring den intressantare integralen över tid som förflyter, å ena sidan, och hur bra man trivs med livet under samma tid, å den andra. Det är där det är viktigt att ligga på plus, och inte minus.

Om nu inte oro eller rädsla är riktigt hur jag ser på saken, kan jag dock för egen del lätt identifiera en uppsjö risker -- beteenden som lätt leder mig in i långtgående perioder där jag inte mår särskilt bra och får ut så mycket av livet. Jag befinner mig, beklagligt nog, i en sådan just nu, där jag lyckas tappa bort tiden, umgåsar på tok för litet och bommar bra saker jag tänkt göra eller boka upp mig för -- senast i helgen, Swing in Spring och FPP i Göteborg. Och jag visste att det låg i faggorna, då jag fick det påpekat för mig förra söndagen (då jag -- hurra! -- tog mig till Globenteatern för någon timme Lindy Hop, och träffade goda vänner som har långt bättre Koll på saker) -- men att det var redan helgen som gick, hade inte riktigt fastnat -- och inte heller att det redan hunnit gå en vecka sedan dess. Mina vader påminner mig ännu en smula om att jag borde dansa oftare, eller i alla fall stretcha mer (eller alls) de gånger det väl blir av. Men mitt tidsbegrepp är aldrig särskilt bra, och blir inte stort bättre med kalendrar. Fast Google Calendar är inte så dumt; den kan man få att skicka SMS till sig, någon dag eller timme innan det händer någonting bra. I morgon, till exempel, kommer den påminna mig om att jag ska pallra mig iväg till universitetet klockan 18:15, för att ta del av en föreläsning om Git (Linus Torvalds' versionshanteringssystem, som är busbra, och som bland annat linux-kärnan bor i nuförtiden) i Visionen, hus B.

En av de stora riskerna för mig är just att fastna i ett /dev/null så här, där just ingenting händer, där jag inte har så mycket människor omkring mig att jag ens omsätter den empati och kärlek jag hela tiden anrikar, vilket gör mig knasig och labil (det är inte saker jag kan samla på hög -- omsätter jag inte det *älsk!* och den ompysselhet som ständigt rinner till, får jag bara abstinensbesvär i stället, bristsjukdomar, eller vad man vill kalla det). Jag är medveten om att egen katt kan jämna ut den balansen, men är det något jag vill anpassa livsföring till, är det en annan människa, då jag bedömer sannolikheten för att jag skulle leva precis tillräckligt bra för att aldrig anstränga mig för att nå förändring, om jag hade en sådan kelgarant på hemmaplan.

Ta sig för saker är svårt. Hälsa på vänner i Stockholm, Göteborg, Amsterdam, Japan. Det är inte att jag inte har råd; om något, är det snarare att låta bli jag inte har råd med. Men jag behöver startenergin. Väl på väg eller uppe i det, är det inga problem, men just att fixa tillståndsskiftet från stillastående till på väg klarar jag inte själv just nu. Vilket grämer mig. Jag är oändligt tacksam för all hjälp. För jag har nog suttit fast i ingenmansland i ungefär en månad nu, vilket ungefär är smärtgränsen för när jag själv börjar uppleva det som ett problem mer än en svacka eller att ladda batterierna. (Och de stillasittarprojekt som de jag faktiskt tar mig an räknas inte in i det här.)