10:27 Krympande värld

Allt går i faser. Växande, krympande. Jag läser just om serien Stiftelsen av Isaac Asimov, vilket är en orgie i makroperspektiv. Grundpremissen bakom är en tänkt naturvetenskap "psykohistoria", som är en matematisering av sociologi -- att det när mängden individer i en folkmassa växer sig tillräckligt stor, går att räkna fram deras beteenden, med samma slags konfidensmarginaler som fysik kan räkna på materias beteenden, när antalet atomer är tillräckligt astronomiska -- och större historiska flöden i dess bakvatten. Miljön är ett framtida galaktiskt imperium med triljontals medborgare spridda över hela galaxen, och alltsammans är en parallell till romarrikets uppgång och fall, fast underställt en enligt nämnda vetenskap på förhand upplagd plan för att kunna krympa perioden av kaos mellan det döende imperiet, och nästa civiliserade era, från tiotals tusen år, till ett enda årtusende.

Liv går också i faser. Jag kan främst observera mitt eget och mina egna. Jag minns min oförståelse då jag för några år sedan förälskade mig i en Cissi, en verbalt och grafiskt lagd tjej i Stockholm, vilken även hon hade rika skördar av text (och för all del bild) rakt in i livet tillgängliga via nätet, och som sträckte sig ganska långt bakåt i tiden genom en rännil bloggar som i någon mån kan tänkas ha följt livsfaser. Jag tror hon var någonstans i ett fasskifte när jag bjöd henne på en frukost på Sandys vid Odenplan, en vacker sommardag; hon var i alla fall mellan kärlekar, och litet vaksam på att ge sig in i en ny, för insikten om hur kärleksaffärer som rämnar lade hennes liv i ruiner, eller åtminstone lämnar spår efter sig i form av långa tider av misär, innan hjärtat hämtade sig och tog nya tag till ett nytt liv. Såvitt jag begrep, hade hon just nått den fas i hjärtcykeln, där man gått vidare och repat sig efter ett mörker såpass att livet inte hängde på en längtan tillbaka till allt det där man mist.

Jag hade svårt att förstå hur hon medvetet och avsiktligt valde bort hoppet om kärlek och bygga ett nytt liv inrett med allt det där av närhet, ömhet, tillit och förtroende som mitt eget liv alltid strävat efter att omgärda sig med innan jag har någon slags grundnivå av livskvalitet jag sätter som mitt eget existensminimum (och som jag, beklagligen, alldeles för många och långa tidevarv lever långt under, som det senaste halvåret) -- i rädslan för att misslyckas, och kastas tillbaka ned i mörkret för att få klättra upp igen. Det vill säga, det var ett fullt begripligt känslonemang, och likaså att vilja ha väldigt goda löften om att inte ge sig in på något som kunde gå i kras inom kort igen, oavsett om det var förklaringar avsedda att explicit avleda min egen förälskelse eller bara hur hon kände i stort. Det gick litet på ett ut.

Men jag minns att jag undrade om hennes försiktigare attityd, eller min egen hoppfulla tillit att våga ge mig in i vad som helst, på förhand ganska osynat, var den visare livsfilosofin att leva efter. Ingen tvekan om vilken jag föredrog för egen del -- efter att en gång ha levt över min då satta miniminivå försvann det från kartan att tänka mig ett liv utan ömse kärlek och omvårdnad av varann, för något egentligen inte direkt givet värde på vem den andra var, så länge hon var människa (här börjar ett stort minfält om rädslan för att vara ersättlig -- men resonemanget här handlar bara om behovet av kärlek och att bygga någonting tillsammans; vad man än bygger och vilka som än bygger det med varann, bygger alltid något unikt och oersättligt). Jag behöver älska och älskas, och då jag inte gör det, är jag bråkdelen av den jag är när jag gör det. På min egen känslokarta existerade inte ens den kompromiss hon gjorde, av att inte trassla in känslor i andra människor, för att inte få det slitsamt, om eller när de försvinner.

Och jag kände att hennes val var att dö litet grand, för att det är tryggare så.

Sannolikt hade hon hunnit genomgå några fler cykler än jag hade, kanske var hon mer observant på sitt välmående, eller hade närmre vänner som var det, månne var hon bara försiktigare lagd än jag -- men jag börjar så smått -- även om jag kämpar emot, en hel del -- upptäcka att jag förstår hur det kan vara en bra idé. Mitt massiva motstånd säger fortfarande att Johan behöver omsätta kärlek, att det måste vara till andra människor, och att det är ett litet pris man får betala att inget är givet på förhand och allting kan brista. Att det följer perioder av misär efter varje period av ljuvlig kärlekstörstsläcka, medan man i självbevarelsedrift avprogrammerar sig självklarheten att ha någon i sin famn varje dag, närheten när man somnar och vaknar, någon att ty sig till som tyr sig till en själv, och på de flesta andra sätt gå ner på sparlåga tills man lever ett liv rätt renskrapat på kärlek av det här slaget, och fyller tankarna med mer lågoktaniga substitut (okej, inte alkohol i mitt fall -- men jag tippar att det skulle ha sin plats där om jag vore någon annan). Och att man efter att ha genomgått en sådan där avgiftning lever ett ganska drägligt liv, sedan kroppsminnet glömt känslan av en mjuk och varm flicka i famnen, känslan av hennes trivsel när man pysslar om henne, och den ljuva tillfredsställelsen i att skämma bort sig själv genom att skämma bort dem man älskar på alla sina favoritsätt, asexuella eller sexuella.

Man hittar andra sätt att blomma på i öknen, om man bara ger fanken i att smutta på det goda igen och blir absolutist i de kala perioderna av barbari mellan kärlekserorna. Lever ubåtsliv, kanske med någon akut imersiv verklighetsflykt som substitut; går ned sig i något World of Warcraft-träsk, eller vad man kan hitta på. Ett liv med lägre lycklighetsutväxling, som fyller medvetandet med studier, böcker, choklad, jobb, forskning, bygga konstiga maskiner, märkliga webtingestar eller vad som helst, men i slutändan mår man i vilket fall hyggligt och lever generativt, produktivt, tar hyfsat väl hand om sig själv, och lever i en sakta växande, i stället för krympande, värld.

Och det där sista är något tokigt viktigt, som faktiskt tål ställas mot det där med att leva över vad jag räknat för emotionellt existensminimum. Jag kanske lyckats hitta mig en trettoårskris ändå, när allt kommer omkring, och innan året är slut, därtill!

Min värld krymper, som bara den, och det nästan enda sätt jag vet att växa den är att bjuda in mig själv i andra människors liv och känslor, och dem i mina. Jag har byggt ett väldigt stabilt och på alla sätt tryggt icke-liv i Linköping, inramat av väggar som kryper närmare och komprimerar livet mellan sig allt mer, och den livbåt jag klamrar mig fast vid är att jag till hösten lämnar alltihop och börjar på ny kula på andra sidan en ocean och en kontinent, i ett annat språk och en annan attitydosfär. Med litet tur är det ett livaktigt frö i god jord. Det kommer definitivt bli intressant. Det ska bli skönt att få köra ned rötterna utan att känna krukans vägg dra sig samman från alla håll, som just nu.

Men det intressanta är kanske att få pli på hur man håller sin värld tillräckligt fri från stagnation. Förmodligen är det naiva dumheter att tro att det är lättare att lösa den ekvationen när man väl försörjt sina emotionella basbehov med en annan människa, som jag alltid stakat ut mitt liv hittills. När allt kommer omkring, har man ju större tröghet ju fler ingående variabler och rörliga delar man blandar in och ju mer massa man förankrar sig i. Jag lär inte komma på något på förhand genom att klura på det, men hoppas i alla fall fortsätta lära och observera vad som fungerar bättre, och sämre.

Det är för övrigt beklämmande att jag inte ryckt tag i de människor jag borde prata sådant här med.