07:53 Att beundra

Jag har saknat det här. Det gör mig alltid så lycklig, att beundra en annan människa. Det är ett privilegium, och en lyx, och bäst av allt är att reciprokera det och spilla över sina känslor litet grand, så de känner och förstår någonting litet av att de berört en annan genom sina ord, handlingar, tankar, idéer, estetiska uttryck, eller vad det vara månde. Inte för mycket; aldrig piedestalen, det dyrkande, det självförnedrande eller avståndsmarkerande, inte heller att ställa de frågor folk alltid ställer, eller på annat sätt fösa in dem i de fack de ständigt stoppas in i, forcera en icke-dialog i en stel roll, slita tag i en souvenir eller kasta de trötta floskler de alltid får höra på dem. Men att kanske faktiskt nå fram, och genom någon liten viskning eller smekning, få en aldrig så liten punkt långt inne att känna sig sedd, älskad, eller kanske bara förstådd.

Lägga fram någonting personligt, som gärna klär av mig själv en smula; delger var de bruter genom ens murar som om de inte fanns, förkroppsligar uppskattningen på något sätt som är samtidigt lättsmält, kanske intressant, och bekräftande på samma gång. Förmedlar känslan av respekt och inspiration, berör genom att ha berörts. Ett personligt möte mellan två parter i samma plan, till skillnad från det där usla som uppstår när uppskattning avpersonifieras, dehumaniseras och blir till planskild dyrkan, objektifiering, och en slags mållös hysteri där tusentals eller miljontals människor samlas upp i en mobb och helt krossar allt det fina. Samtidigt som jag erkänner en del av det praktiska i att bryta banden ett till ett till att bli ett till hur många som helst, som med författarskap, radio, teve, film och musik och andra former av urskillningslös kringkasting, skyr jag det själv; jag vill upprätta kontakt med dessa underbara människor, ge dem något i utbyte, möta dem, på samma plan och se vad som då och då kommer ur det.

Det är en djupt rotad instinkt i mig som banar väg för nästan allt det bästa i mitt liv. Lära av mästarna, och ta del i deras konst, på samma sätt som jag glatt och gärna släpper in lyhörda lärljungar som söker mig i mina egna sfärer på samma villkor jag inte sällan söker själv när jag funnit mina egna förebilder -- och funnit dem såväl tillgängliga som närmelsebara. Jag påstår ibland att jag inte tycker om författare, men det är böcker jag inte tycker om, som i vad böcker blir när bandet till författaren tar slut i båda ändar där boken börjar och slutar. De ger inte utrymme för den kärlek och det engagemang jag vill flöda; de svarar inte, utan reflekterar stumt vad som når dem. En bok känner ingen lycka eller stolthet. Böcker är inte människor. Böcker är döda människor beblandade med levande idéer. De är samma slags nödmat för hungern som husdjur är nödmat för min ompysselhet: fantastiska redan för vad de är, men inte det jag söker.

Jag bytte några ord med en väninna i eftermiddags, när jag som bäst höll på att smälta en god lunch och kände mig som mest omtöcknad och sugen på att lojt vegetera i en soffa med någon att göra ännu mer lojt avslappnad -- konstaterandes att just det behovet torde vara vad katter är bra till -- och hon klädde alldeles av mig med att konstatera att jag bad om lov, vilket jag inte ens hade begripit själv. Jag är så van vid att prata om vad jag känner och längtar efter -- allra helst med de människor jag tycker om -- att jag inte längre riktigt kopplar att det är utsträckta händer att fatta tag om och göra någonting av, eller bara låta vara för sig själva. För när allt kommer omkring är ju alla öppna famnar en inbjudan, även om jag aldrig räknar med att någon ska handla annat än i sitt egenintresse, och ibland upptäcka att jag strävar åt samma håll. Jag blev riktigt paff ett par ögonblick, innan det stod lika klart för mig som för henne hur det låg till och därtill att det var självklart att hon skulle läsa allt det; det var trots allt hennes öga för människor, känslor och subtila sammanhang, övertoner och undertoner jag minns att jag blev så imponerad av att finna i henne, och det här stod troligen skrivet mer eller mindre i fetstil. Jag hade nog slagit upp samtalet lika mycket för minnet av att pyssla om henne som för att det var så länge sedan jag hade den där sortens engagerande samtal om emotionologi, relationer, ens identitet och personliga utveckling, och så vidare, som också varit litet hennes domäner, och något jag saknar.

Och som tände tanken att jag närnäst sådant blir vanligt i mitt liv igen sannolikt, precis som hon, kommer ha bytt känslospråk till engelska. Jag är litet avis på henne att den i hennes fall är brittisk medan min kommer stötas, malas och formas mot amerikanska, samtidigt som jag inser hur störtlöjligt det är i jämförelse med de kärlekskänslor jag torde hysa gentemot personen som maler mig, omformar, förnyar och gror mig vidare, under utvecklingens gång -- även om den lilla brittiska ådra jag vurmar om späs ut med helt andra tonfall, ordförråd och nyanser.

Just det där med att ha ett språk för ömtåliga känslor är slående. Det märks givetvis mest med de som har sina nära i någon annan språklig hemvist än deras egen, men när hon någon gång tog upp ett delikat ämne med mig på engelska utan att verka lägga märke till det, var det bland det mest bedårande jag kunde tänka mig; jag log nästan käken ur led. :-) Det kändes bara inte riktigt som rätt timing att ta upp att man tyckte om det just då, men det var ett mysigt sätt att kika in aldrig så litet bakom kulisserna. Jag tycker så mycket om när man ser och förstår litet av vad som försiggår där innanför; alla underbara människor som inte lyckats bomma för.