10:36 Tänk om...

Jag spekulerar i att hjärnan, åtminstone min egen, blir ännu bättre på att laborera med att rucka på begränsningar och alla dessa godtyckliga världsinskränkningar som vi alla bidrar till att vidmakthålla genom att inte utmana dem. Jag har för närvarande, och sedan några månader tillbaka, använt ett litet för varmt täcke, det vill säga ett som ännu är inställt på vintertid. Men jag har inte velat byta, för det skänker mig titt som tätt helt vansinnigt fantastiska drömmar, som vänder upp och ned på saker och ting på rysligt intressanta sätt. Och, som jag ser det -- om hjärnan nu är ett så här plastiskt organ som vilt och fritt leker med förutsättningar och remodellerar världen för mig, ett litet steg i taget -- så inte fåglarna ska jag artificiellt stänga in den alldeles i onödan. För det är inte frågan om att jag ligger och svettas nu om nätterna och vaknar drypande; bara att temperaturen ligger något snäpp över vad som vore idealt vätskebevarande och fortfarande mysvärme. Så mina nätter fortfar på ett vinterhalvårs övertid.

Och tro mig inte för ett ögonblick om jag skulle påstå annat än att det egentligen innerst inne handlar om att min egen tidsuppfattning sprungit ifrån mig, då jag delvis ännu sitter fast i grottekvarnen. Ett litet mer segvevat ekorrhjul som jag inte riktigt tar mig loss ur för egen maskin, förrän jag börjar frossa i att ta hand om människor jag älskar, mer konkret och på mer regelbunden basis -- och därigenom, så att säga, hittar hem i mig själv igen. Det var länge sedan jag hade den balanspunkten i mitt liv; jag brukar tyvärr alltid tappa den när jag blir singel, och det tar månader att hitta tillbaka till den, för att jag är en så socialt/symbiotiskt beroende individ, och det tar tid att återställa och åter mätta sina emotionella och empatiska beroenden med andra människor som ersätter de människor i de roller jag just mist. Jag ser det som att det är kostsamt mer i tid än någonting annat -- om än förmodligen mest för att det inte lönar sig att gräva ned sig i sorgearbete och fokusera på förlusten, när det man behöver åstadkomma är att hamna på rätt köl igen och återskapa ett nytt känslomässigt kretslopp där man får utlopp för nog av sin kärlek, empati, sina moderkänslor och sitt mentorskap, för att inte frustrerat staka sig fram med ett underskott av alladera, vilket ansamlas till en massa slagg i mig, och helt perverterar tillvaron.

I processen att välkomna in nära och kära in i mina inre djup, är det inte alldeles sällan skådat att de lyfter frågan om ersättlighet. Det finns, som bekant, en tämligen omhuldad romantisk föreställning om att vara oersättlig för någon, som den absoluta höjden av romantik, och en grundsten i ett förhållande som är menat att vara och som ett gott tecken på att man hittat rätt. Jag är inte helt odrabbad själv, och böjer mig väl inte alldeles ogärna till att känna och tro så, när hormoner och känslor springer maraton i nya förälskelser man vill dela sitt allt med för evigt, men samtidigt som jag glatt bejakande låter mig känna så, har jag lärt mig att inte spela upp baksidan av samma mynt när alla frukter man sett digna framför sig i livet tillsammans, av någon anledning, plötsligt rycks bort, och ett helt nytt, kalt liv breder ut sig framför en i stället. När man -- om det gått så långt -- inte längre kan se sig själva tillsammans på ålderdomshemmet, eller vad som månde stå för "någonstans långt, långt framför oss" (kanske torsdag, när ett förhållande närmar sig ruinens brant).

När man rotat nog i ämnet känslor och kärlek för att de ska börja se och förstå att jag, även när jag brinner och känner så där starkt för dem (och det låter inte alls bra när man skriver i plural, men som det redan hänt flera gånger känns det likafullt korrekt att skildra trend) som jag gör, också kommer kunna gå vidare efteråt, om värsta tänkbara inträffar och man skiljs åt, kunna uppleva samma känslor igen, också med någon annan -- tittar så gott som ofrånkomligen trollet Så Jag Är Ersättlig? fram någonstans.

En liten, eller stor, rädsla, som bygger på ett ganska dumt sätt att se världen; ett felkonstruerat perspektiv, åsyftandes att förminska och förringa oss själva, att beröva oss något unikt, genom att jämställa sig med någon annan som tar ens plats, och få det till att vara samma sak som att man själv inte skulle betyda någonting, vara inte mer än en funktion eller roll i någon annans liv, som ett verktyg eller en prenumerationstjänst, som när som helst, hur som helst, kan bytas upp mot någon annan med litet rödare bokstäver, hippare typografi, sexigare paketering eller vad annat du känner dig underlägsen och hotad av.

Det finns enorma mängder synnerligen cyniskt tankearbete att stödja det tankesättet, tyvärr -- ladder theory, inte minst -- skapat av bittra människor låsta i tanketvångströjan man får på sig när man vill vältra sig i tesen "det är så synd om mig", och med alla medel söker efter brasved att elda på den visan med. Fantasin vet inga gränser, vad beträffar att hitta stöd för vilken tes som helst, så när du mår dåligt, kan du lita på att du kan bevisa vad som helst som gör ont för dig själv, om du inte också har självinsikt nog att inse att allt du kommer fram till genom grunnande med de förtecknen, kommer att påverkas i första hand av förtecknen själva, och i övrigt vara mer eller mindre plausibla slumpmässiga förutsättningar som skulle kunna råda. Eller, ofta troligare, inte råda. Ren och skär filosopsykologi -- om allt är möjligt, går det alltid att konstruera en starkt negativ och en starkt positiv bild ur vilka förutsättnigar som helst; allt är en fråga om perspektiv och inklination. Har man någon gång insett det, kan man sen ägna sig åt att arbeta med sina känslor som de är, i stället för att sätta på sig de indirekta vantarna, och låtsas som och tro att det är världen, och inte man själv, som sargar en och hanterar en illa, så att det är Någon Annans Fel, vilket är tröstande, då man kan ta till aggressioner lättare mot externa fiender. (Vilket inte är alldeles dumt, då aggressioner faktiskt förlöser en del. Så länge du inte, till exempel, har menospaus och tar ut din sexuella avundsjuka på att strypa ditt samhälles rätt till en sexuell frihet som du själv inte längre förmår njuta. Jag befarar att en hel del ont sådant krut löper amok i vissa nuckor och stofiler i svensk maktmissbrukande kristen höger. Men för att göra en kort parentes längre -- även denna Blogge-inspirerade spekulation sorterar under samma tes, om att det skulle finnas någon enskild part, snarare än hur vi alla själva beter oss, att skylla för de dåligheter vi ser omkring oss. Who can tell?)

Det är litet som med paranoia: om du är inställd på att allting du ser är farligt och vidtar skyddsåtgärder så de inte kommer åt dig, stärker effekten att du ännu inte drabbats av vad du skyddar dig för dig i din tes om att det är enbart tack vare dina rådiga skyddsåtgärder. Eller mediaindustrins DRM (digital restrictions management: besmitta filmer, musik, e-böcker, dataspel och -program, och så vidare, med allsköns hinder för deras användare att nyttja produkten så som de vill, i hopp om att de ska fortsätta betala för varan, i stället för att dela med sig av den vitt och brett till sina vänner, som människan är skapt till). Observerar du att dina säljsiffror är låga, är det förstås inte för att marknaden föredrar DRM-fria versioner av produkten, som de i stället skaffar på Pirate Bay eller annan valfri del av piratmarknaden -- utan för att det var för litet eller för svag DRM. I stället tycks resonemangen "Titta! Vårt spel sålde jättebra. DRM funkar! Mer DRM!" och "Titta! Vårt spel sålde dåligt. Det är piratkopieringens fel! Mer DRM!" vägleda utvecklingen just nu. Alldeles oavsett varför folk köpte eller inte köpte produkten. Vilket förstås är mycket skicklig lobbying från dem som säljer DRM, produkten ingen konsument vill ha.

Men, för att backa litet: relationer är unika. Någontings ersättlighet eller utbytbarhet, eller vad du vill kalla det, är inte att jämställa med att det saknar värde, eller har lägre värde än någonting annat. Se det hellre så här: om den du älskar kommer kunna fortsätta sitt liv även efter att ha gått miste om dig, utan att gå totalt i kras och ta livet av sig (eller, kanske lika illa eller värre, fortsätta leva ett redan krossat, för egen del värdelöst, liv) är det något du ska vara lycklig, och inte svartsjuk, över -- då du alltså står för ett mer positivt, och mindre negativt, bidrag till deras liv som helhet. Allt det goda, men utan någon vidhäftad, lika starkt negativ, baksida. Kärlek är ge och älska, och precis som med DRM, behöver du inte smitta någon med en självdestruktionsfunktion när du själv går vidare, för att det ska vara riktig och värdefull kärlek. Tvärtom. Att kräva av andra att irreparabelt gå sönder, när ni skiljs, är ruskigt själviskt.

Men ha inte för dåligt samvete om det är så det känns inuti att det ska eller bör vara; känslor har inte fel, i någon absolut bemärkelse -- de kan vara bortskämda, ouppfostrade eller inkrökt inskränkta, för all del och kanske må bra av en eller annan smäll på käften ibland så de tänker efter eller vaknar, men det är förspilld energi att skaffa sig dåliga samveten eller rentav skamkänslor för hur man känner. Se dem som produkten av hur du och din omgivning odlat dem hitintills och fortsätt odla dem i vad riktningar du vill, om du inte är nöjd med dem som de är. Allt går att påverka om du bara just vill.

För egen del tycker jag det snarare känns tryggt och bra att känna att någon jag älskar kommer återuppstå, även om vi på ett eller annat sätt rycks från varann. Om jag inte känner så för någon jag tror mig älska, har jag för egen del god anledning att misstänka att det inte handlar så mycket om kärlek som om ett beroende av vederbörande. Jag är inte särdeles svartsjuk och protektionistisk av mig, anser inte att allt som kommer någon annan till del ger mindre behållning åt mig själv, med flera dylikheter -- ofta underförstådda som oomtvistliga sanningar om sakförhållanden.

Sablar. Det här var ju tänkt att bli en not om en helt vansinnig dröm. I natt var nämligen en av dessa "tänk om"-drömmar, i uttryckets båda bemärkelser (det vill säga, följt antingen av tre punkter, eller ett utropstecken). En dröm om ett examensarbete i möbeldesign -- i någon slags parallell verklighet, där sexualhjälpmedel var ett precis lika legitimt fenomen att bedriva forskning och utveckling kring, som vad annat som helst, utan något inblandat hysch-pysch över huvud taget. Det får bli en kortversion i stället, för annars är det risk att det här blir ännu en av alla halvskrivna dagboksnoter som lämnas i den särskilda malpåsen för text som aldrig publicerades.

Hon var en sexualergonomisk naturbegåvning med ett sexuospatialt sinne och en kroppsmedvetenhet vars like jag aldrig skådat, och precis den där helt självklara airen av "finns det ett problem, är det väl klart man hittar på en lösning åt det?" som kompetenta tekniker oavsett fält så ofta lägger sig till med. Och just den här tjejen var möbeldesigner -- eller blivande, åtminstone -- det var bara exjobbet som återstod.

Och problemet? 69:an är rysligt oergonomisk i längden; det är lätt att någondera parten får ont i nacken, eller så -- och ett litet helvete att hitta ett bekvämt läge. Den självklara lösningen -- att det behövs en bekväm möbel som gör bot och bättring. Vari, sålunda, hennes fokus kunde sammanfattas. Arbetet kom att utgöra en förstaversion för en man och kvinna, eller två kvinnor (fallet homosexuella män krävde, enligt hennes bestämda mening -- och jag förmodar att hon har rätt -- något mer stöd och justeringar, för att kunna ha en karl också i överläget).

Det var svårt att säga om det var hennes geni, uppfinningsrikedom, attityd eller kroppssyn som imponerade starkast på mig, men hennes sätt att se kroppstopologi, och väva samman möbel och kroppar så de mer eller mindre blev delar av varann under bruk, gjorde ett mycket starkt bestående intryck. Ställningen kanske bäst liknas med MC-sittställning för henne, där hennes partners lår blev till naturliga armstöd, och samtidigt bekvämt vilande i möbelns upphängning. Jag är rädd att min förmåga att beskriva alstret i text vida underglänser hennes färdighet att omsätta idén i praktiken, välja precis de rätta material och töjningar som krävdes för funktion, skönhet och komfort.

Vad som hindrar någon från att åstadkomma det där?

Absolut ingenting.

Faktiskt.