21:46 Köksfönster encounters

Mitt köksfönster befinner sig, liksom resten av min lägenhet, på tredje våningen. Någonstans strax utanför, tror jag det bor två skator, och ett litet samhälle humlor. Humlorna flyttade in där i våras; jag och moderhumlan hälsade nyfiket på varann, i vad som kan ha varit april. Skatorna vet jag inte riktigt när de kom, om de alls bor här, men de har i alla fall en daglig date där i gryningen, sedan åtminstone några veckor. När jag observerar dem, utgör de typiskt en påminnelse om att det inte vore en alldeles dum idé att försöka ta mitt dygn i nackskinnet, ruska om det en smula och se till att hamna i fas med solen, både avseende när de börjar och deras längd -- för jag får inte syn på dem där utanför för att jag är en sådan hurtig morgonmänniska. De brukar sitta på stuprännan strax ovanför, och göra plötsliga swooschande nedflygningar, så man hoppar till ordentligt, när synfältet plötsligt är fullt av skata på nära håll -- och gärna i följd strax efter varann, för säkerhets skull. Ibland nöjer de sig med att komma in från sidan i stället, och strutta omkring på balkongräcket en stund.

Det är förresten almsäsong -- den där tiden då luft och mark fylls av guldskimrande frökroppsmynt som söker jungfruelig mark att gro en ny alm på. De hittar till och med in på min innergård. Riktigt varifrån har jag inte listat ut än, men flyger gissningsvis ganska långväga. Jag har dock inte sett den fantastiska synen solbadat almfröhav som glittrar i luftvolymen kring domkyrkan än, men det är gissningsvis för att jag inte varit i närheten när vindarna ligger rätt än i år.

Humlor är inte så värst bra på att se sig för, eller lär sig inte så snabbt av sina misstag. Det är sällsynt med en dag utan att någon eller några av dem tjongar in i köksfönstret med ett köttigt klånk (och sen surrar vidare åt motsatt håll -- för det tycks i alla fall inte alldeles dödligt, heller). Trots att de har ordentligt handikapp av att mitt köksfönster är synnerligen otvättat. Idag hoppade jag till ännu mer, när något ännu större dunsade in i det. Det måste ha varit en fågel, tänkte jag, och kikade litet oroligt ut, i hopp om att inte hitta en sorgsen exfågel någonstans nedanför fönstret. Till min förvåning, mötte min blick en liten gråsparvs. Den tittade tillbaka på mig från kanten av fönsterblecket, som den lyckats grabba tag i, och såg ut som om den ville in. Försiktigt -- så jag inte skulle skrämma, eller värre, fösa ned den från fönsterblecket; den kanske inte var i flygfärdigt skick längre? -- öppnade jag fönstret en liten smula på glänt. Den satt lugnt kvar och fortsatte titta på mig, medan jag, å min sida, litet brytt konstaterade att det inte skulle gå så bra att öppna så långt att vi skulle kunna hälsa på varann. Jag har ett sådant där fånigt fönster som svänger ut på fel ledd -- det vill säga mer som en kanonglugg man fäller upp än en dörr på gångjärn. Den skulle ha behövt ducka ordentligt för att inte bli nedputtad de sex-sju metrarna till marken. Så vi fortsatte titta på varann så där ett slag, med ett par centimeter öppen fönsterglipa mellan varann, medan jag undrade för mig själv om jag skulle kunna nå den på något vis från balkongen, om den blivit strandsatt här.

Jag behövde inte följa den tanken till punkt riktigt, för det visade sig efter några ögonblick att när den värsta chocken och nyfikenheten på mig lagt sig, vände den på stället och flög iväg, till min lättnad utan några synbara tecken på nedsatt flygförmåga. Förhoppningsvis inga andra bestående men av incidenten för den söta lilla stackaren heller. Förhoppningsvis litet mer vaksamhet på hårda fönster dumt folk sätter upp i ens luftrum.

Jag har länge funderat på att tvätta det där fönstret. Det känns inte alls som en lika bra idé längre. Det kan bestämt få fortsätta en tid med att bli allt synligare. Jag är visst litet blödig av mig, ibland.