19:32 Sport / glädje
Jag tog med mig min lunch ut i Trädgårdsföreningen, en solig dag tidigare i veckan, och slog mig ned att titta på folk. När man själv hart när lever, kan man alltid fönstershoppa litet på andra som lever, medan man väntar ut sig själv, så att säga. Den här dagen, slog jag mig ned att titta på ett par gäng pensionärer (man måste ju inte titta på fina flickor eller pojkar, bara för att man är i Trädgårdsföreningen, när allt kommer omkring).
De spelade boule. Det ena gänget var mycket skickliga. Det andra laget hade mycket roligt. Det rådde ingen som helst tvekan om vilket av gängen som förstod boule. Men det var ett klart fascinerande porträtt att skåda. Det fanns inget element av lek kvar i det skickliga gängets boule. De hade ett anteckningsblock de flitigt uppdaterade poängställningen i. Pratade knappt med varann. Träffade nästan alltid så som de siktat. Såg besvärade ut när de inte gjorde det. Måttband. Log aldrig. Det förde litet tanken till proffspokerspelare som vunnit stora turneringar: så klippta emotionella band mellan känslor och ansikte att det inte gick att läsa skuggan av glädje i dem, ens när de vunnit. Vunnit vad? En total Pyrrhusseger -- vunnit tävlingen, till priset av att kunna uttrycka och dela sin glädje med andra.
Det andra gänget, bara ett par meter från det första, visade inte alls prov på samma tekniska skicklighet; det var stor spridning på kloten, men herrejäklar, vad roligt de hade! De ömsom hejade på och småkivades med varann, skrattade och glammade, spelade inte alls för att vinna (vid ett tillfälle, gick ett par av dem ihop för att krocka undan den dåvarande ledaren, som haft för mycket tur en stund, till allmän ytterligare förtjusning, när de sedemera lyckades), och tjattrade nästan hela tiden. En av tanterna gungade glatt fram och tillbaka, pekade och måttade (de hade också måttband, men tjoade, ömsom imponerat, ömsom med spelad skadeglädje, ut resultaten -- och roade sig ibland med att mäta på nya anti-rekord, när ett verkade vara i görningen), och tjoade förtjust, nästan varje kast, och oavsett resultat. En riktig liten krutgumma till tant som tycktes ha begripit det där med att man har precis hur roligt eller tråkigt man vill.
Jag tänkte inte så mycket på det just då, men kan ge mig den på att det fanns en väldefinierad ordning av rang i gänget som idkade sport eller tävling, som i vilken typisk meritokrati som helst, och att det snarare fanns roller efter personlighetsdrag i lekgänget -- leklederskan utan minsta tvivel, om inte annat.
Jag tror det är på tok för mycket regelrunk i vår kultur. Det verkar alldeles för vanligt att det anses viktigare och bättre att vara duktig och att göra på ett visst sätt, än att ha roligt, slappna av och trivas. För egen del har jag sett särskilt mycket av det där i underströmmar till gymnastikundervisningen, som aldrig riktigt engagerade mig, av just den anledningen; det har aldrig kännts så aktuellt att bejaka min tävlingsinstinkt på det sättet. Kanske är det så lätt som att det är lättare att leda andra till tävling än till det där tillståndet av glädje i handling (som för en delmängd av oss, för all del, är just tävlan) -- inte minst som tävlande har strikta regler medan glädje är ett sinnelag rotat i allt möjligt, olika från situation och individ till annan.
Ju mer distans jag lägger mellan mig och allt vad Skola heter, dess mer börjar det dyka upp sådana här upptäckter kring element som är helt upp till var och en att hitta, skapa och vidareutveckla för sig själva, i något slags livsperspektiv. Det är fascinerande saker att påta i, och allt som oftast inte det minsta märkvärdiga insikter, när man väl lyckats komma på den övergripande tanken över huvud taget. För hur ofta funderar man egentligen på glädje, som sådan? Det verkar mycket lättare att tänka på saker som vad som får en att skratta, vilket är långt från samma sak. Eftersom glädje är en känsla och ett tillstånd, mer än en handling.
Kan jag få ens någon enstaka människa att känna efter och konstatera att hon också finner glädje viktigt och tävling oviktigt, när de helt enkelt inte tänkt den tanken förut så där naket, får det här anses vara en synnerligen lyckad not. :-)
De spelade boule. Det ena gänget var mycket skickliga. Det andra laget hade mycket roligt. Det rådde ingen som helst tvekan om vilket av gängen som förstod boule. Men det var ett klart fascinerande porträtt att skåda. Det fanns inget element av lek kvar i det skickliga gängets boule. De hade ett anteckningsblock de flitigt uppdaterade poängställningen i. Pratade knappt med varann. Träffade nästan alltid så som de siktat. Såg besvärade ut när de inte gjorde det. Måttband. Log aldrig. Det förde litet tanken till proffspokerspelare som vunnit stora turneringar: så klippta emotionella band mellan känslor och ansikte att det inte gick att läsa skuggan av glädje i dem, ens när de vunnit. Vunnit vad? En total Pyrrhusseger -- vunnit tävlingen, till priset av att kunna uttrycka och dela sin glädje med andra.
Det andra gänget, bara ett par meter från det första, visade inte alls prov på samma tekniska skicklighet; det var stor spridning på kloten, men herrejäklar, vad roligt de hade! De ömsom hejade på och småkivades med varann, skrattade och glammade, spelade inte alls för att vinna (vid ett tillfälle, gick ett par av dem ihop för att krocka undan den dåvarande ledaren, som haft för mycket tur en stund, till allmän ytterligare förtjusning, när de sedemera lyckades), och tjattrade nästan hela tiden. En av tanterna gungade glatt fram och tillbaka, pekade och måttade (de hade också måttband, men tjoade, ömsom imponerat, ömsom med spelad skadeglädje, ut resultaten -- och roade sig ibland med att mäta på nya anti-rekord, när ett verkade vara i görningen), och tjoade förtjust, nästan varje kast, och oavsett resultat. En riktig liten krutgumma till tant som tycktes ha begripit det där med att man har precis hur roligt eller tråkigt man vill.
Jag tänkte inte så mycket på det just då, men kan ge mig den på att det fanns en väldefinierad ordning av rang i gänget som idkade sport eller tävling, som i vilken typisk meritokrati som helst, och att det snarare fanns roller efter personlighetsdrag i lekgänget -- leklederskan utan minsta tvivel, om inte annat.
Jag tror det är på tok för mycket regelrunk i vår kultur. Det verkar alldeles för vanligt att det anses viktigare och bättre att vara duktig och att göra på ett visst sätt, än att ha roligt, slappna av och trivas. För egen del har jag sett särskilt mycket av det där i underströmmar till gymnastikundervisningen, som aldrig riktigt engagerade mig, av just den anledningen; det har aldrig kännts så aktuellt att bejaka min tävlingsinstinkt på det sättet. Kanske är det så lätt som att det är lättare att leda andra till tävling än till det där tillståndet av glädje i handling (som för en delmängd av oss, för all del, är just tävlan) -- inte minst som tävlande har strikta regler medan glädje är ett sinnelag rotat i allt möjligt, olika från situation och individ till annan.
Ju mer distans jag lägger mellan mig och allt vad Skola heter, dess mer börjar det dyka upp sådana här upptäckter kring element som är helt upp till var och en att hitta, skapa och vidareutveckla för sig själva, i något slags livsperspektiv. Det är fascinerande saker att påta i, och allt som oftast inte det minsta märkvärdiga insikter, när man väl lyckats komma på den övergripande tanken över huvud taget. För hur ofta funderar man egentligen på glädje, som sådan? Det verkar mycket lättare att tänka på saker som vad som får en att skratta, vilket är långt från samma sak. Eftersom glädje är en känsla och ett tillstånd, mer än en handling.
Kan jag få ens någon enstaka människa att känna efter och konstatera att hon också finner glädje viktigt och tävling oviktigt, när de helt enkelt inte tänkt den tanken förut så där naket, får det här anses vara en synnerligen lyckad not. :-)
postad 19:32 |
Permanent länk |
|
1 kommentar
jag är fullkomligt övertygad!