06:11 Självreglerande system
Självreglerande system är en abstrakt konstart (och förhoppningsvis vetenskap) som få kommer i direkt kontakt med och berörs av, annat än när de upplever sig underordnade ett system med kritiska brister på det planet. Just nu finner sig världen i fokus för, som jag ser det, två stora självreglerande system i gungning: demokrati (jag klumpar ihop en hel massa begrepp från grundläggande mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och så vidare, till folkstyre) och miljö (där energifrågor, vattenrätt och allting upp till summan av det globala ekosystemet i biosfären Tellus).
Det är lika osjälvklart att en människa har något nämnvärt inflytande över sig själv och sitt liv som att det finns människor på jorden, om vi gör ett slumpmässigt nedslag i tiden. Människor har i alla tider strävat efter något mått kontroll över sina liv och kommer fortsätta göra så så länge det finns människor, och de maktstrukturer människor bygger upp tillsammans kommer under inflytande av den mänskliga naturen och egenintressen från de som råkar ha bäst maktutväxkling för stunden, kämpar envist tillbaka. Individen har det olika bra beroende på var du gör stickprov i tid och rum. Vi kan till och med begränsa oss till nutid: på Guantanamo är det inte så muntert att befinna sig, punkt. Där kan man som världsmedborgare hamna om USA funnit en misshaglig. Särskilt stor möjlighet att få reda på varför eller att komma med invändningar har man inte.
Planeten Tellus kommer att fortsätta existera i någon form oavsett vad vi hittar på med den. Hur länge det kommer fortsätta finnas levnadsvillkor tjänliga för människor på den kan vi inte sia så mycket om, men biologiskt liv lär inte ta slut även om mänskligheten kanske gör det, eller -- kanske troligare -- bara näst intill utrotar sig själv som släkte genom omvälvande förändringar av dess miljö vars konsekvenser inte blev så bra. Biosfären och dess ekosystem lär dock oberört evolvera vidare, hur förutsättningarna för den än kommer att se ut. Likadant är det med demokrati.
Systemet demokrati evolverar, i varje litet hörn av världen, under alla människorna som tillsammans utgör helheten. Alla skriver vi i varje litet ögonblick historia, även om det mesta är upplevs som ganska obetydligt av oss själva. Summaintegralen av en handfull miljarder obetydliga sådana fragment är dock det vi kallar historia. Det är bara inte så många historielärare som lyckas kommunicera till sina elever att de tar vid där ämnet slutar. Från det magiska ögonblicket nu fortsätter historien hurhelst vi skriver den tillsammans. Det är vi som väljer väg. Det är du som styr ditt liv, under de förutsättningar som råder just när och där du lever. I just ditt och mitt fall just nu, har vi rätt gott om möjligheter att själva styra och ställa, om långt mer än vi kanske tror. Mest begränsas vi av det vi tror att vi inte kan, för det kommer vi aldrig prova på och upptäcka att det minsann gick att rucka på också. Tron att någonting är omöjligt är historiens starkaste verkande kraft, och det bedrivs ett ständigt medialt tryck för att stärka oss i tron att vi inte bestämmer själva, av de som berett sig utrymme i dessa kanaler att berätta för oss vad vi ska tro. Genom att få så många som möjligt att agera så osjälvständigt som möjligt blir det nämligen mindre jobb att själv få styra och ställa, och alla medel är tillåtna. (Att friskt portionera ut rädsla, skuld och skam är andra behändiga hjälpmedel.)
Nå, historien lär oss att demokrati är ett system med självsvängningar och viss periodicitet. När det syns och känns för mycket för för många att det är för svårt att leva i trivsel och trygghet för ett flertal för att någon mindre klick bedrägliga korrumperade rötägg förtrycker dem, uppstår förr eller senare en revolt, då den lokala verkligheten ruskar om sig en smula och en ny ordning uppstår, litet annorlunda än den förra till en början, med litet andra centrum för utövande av makten, och med litet tur med litet bättre principer för hur det går till, och säkerhetssystem inrättade för att försvåra det sorts sönderfall som ledde till den förra dagordningen. Men makt är mums, och även denna nya ordning som skapats vittrar, under tiden alla som underställs den har det tillräckligt bra för att kunna glömma bort att den finns där. All frihet man åtnjuter kommer till priset av det arbete som lagts ned för att säkra den, och när subjektivt tillräcklig frihet råder, ägnar man sig i stället sin uppmärksamhet till saker som verkar intressantare, som modebloggar, teve och jakten på nästa partner att idka könsumgänge med.
Jag vill påstå att det här inte så mycket är en cynisk bild som hur den mänskliga naturen faktiskt fungerar, och att det varken är något särskilt konstigt eller dåligt med det egentligen. Vi måste prioritera någonstans, och det som synbart påverkar vår existens mest får -- och bör få -- mest uppmärksamhet, tanke- och känsloarbete. Demokrati är något luddigt begrepp som känns fjärran och självklart, och smärtan efter exet som bröt upp är konkret, kännbar och påverkar oss varje enskild stund, tills vi känsloarbetat färdigt och gått vidare. Man kan inte leva ett liv som utgörs av först och främst att tänka på exakt allting annat framför sig själv och sitt eget liv.
Utopin en perfekt demokrati som är självreglerande till att fortsätta befinna sig i ett tillstånd där alla har det bra nog att kunna abstrahera bort yttre hot mot demokratin och sin egen trivsamma existens är förmodligen just en utopi: priset för att leva så är att försvara den mot förruttnelse och sönderfall till sämre former av despoti varje gång den hotas. Den förruttnelse ingen motverkar sprider sig allt djupare. Typiskt går dock processerna långsamt och omärkligt att det hunnit gå käpprätt åt skogen innan det svänger och kommer en motreaktion, så systemet är ganska överstyrt -- mestadels händer nästan ingenting, och när det är alldeles för sent händer massor, gärna i kombination med spillt blod och några rader skrivna i historieböckerna, som hellre fokuserar på död och förstörelse, och kora hjältar, namn och årtal (och det är alltid de som fattar pennan efter en strid som är de nya hjältarna; egen historieskrivning ger legitimitet åt ens handlingar inför eftervärlden).
Att steg för steg evolvera fram en bättre demokrati som har bättre inbyggd resistens mot självdestruktion är dock på alla sätt inom räckhåll; alla bra idéer någon verkar för vinner mark så sakta. Ibland skrivs grundlagar för att stärka individens skydd mot angrepp från överheten, och ibland rivs de upp eller ersätts med andra som prioriterar ned dem i stället. De enda två krafter jag komer på som motverkar det här förfallet är insyn/genomskinlighet och ansvarighet (accountability) där makthavare ges återkoppling på sina beslut, med starkare negativ återkoppling ju mer förödande konsekvenser därav, så egenintresse verkar lika starkt mot förfallet (demokratiförsvarande) som för det (korruption, lobbyism, med mycket mera).
Vi behöver förbättra de här systemen. Det börjar bli en smula bråttom.
Det är lika osjälvklart att en människa har något nämnvärt inflytande över sig själv och sitt liv som att det finns människor på jorden, om vi gör ett slumpmässigt nedslag i tiden. Människor har i alla tider strävat efter något mått kontroll över sina liv och kommer fortsätta göra så så länge det finns människor, och de maktstrukturer människor bygger upp tillsammans kommer under inflytande av den mänskliga naturen och egenintressen från de som råkar ha bäst maktutväxkling för stunden, kämpar envist tillbaka. Individen har det olika bra beroende på var du gör stickprov i tid och rum. Vi kan till och med begränsa oss till nutid: på Guantanamo är det inte så muntert att befinna sig, punkt. Där kan man som världsmedborgare hamna om USA funnit en misshaglig. Särskilt stor möjlighet att få reda på varför eller att komma med invändningar har man inte.
Planeten Tellus kommer att fortsätta existera i någon form oavsett vad vi hittar på med den. Hur länge det kommer fortsätta finnas levnadsvillkor tjänliga för människor på den kan vi inte sia så mycket om, men biologiskt liv lär inte ta slut även om mänskligheten kanske gör det, eller -- kanske troligare -- bara näst intill utrotar sig själv som släkte genom omvälvande förändringar av dess miljö vars konsekvenser inte blev så bra. Biosfären och dess ekosystem lär dock oberört evolvera vidare, hur förutsättningarna för den än kommer att se ut. Likadant är det med demokrati.
Systemet demokrati evolverar, i varje litet hörn av världen, under alla människorna som tillsammans utgör helheten. Alla skriver vi i varje litet ögonblick historia, även om det mesta är upplevs som ganska obetydligt av oss själva. Summaintegralen av en handfull miljarder obetydliga sådana fragment är dock det vi kallar historia. Det är bara inte så många historielärare som lyckas kommunicera till sina elever att de tar vid där ämnet slutar. Från det magiska ögonblicket nu fortsätter historien hurhelst vi skriver den tillsammans. Det är vi som väljer väg. Det är du som styr ditt liv, under de förutsättningar som råder just när och där du lever. I just ditt och mitt fall just nu, har vi rätt gott om möjligheter att själva styra och ställa, om långt mer än vi kanske tror. Mest begränsas vi av det vi tror att vi inte kan, för det kommer vi aldrig prova på och upptäcka att det minsann gick att rucka på också. Tron att någonting är omöjligt är historiens starkaste verkande kraft, och det bedrivs ett ständigt medialt tryck för att stärka oss i tron att vi inte bestämmer själva, av de som berett sig utrymme i dessa kanaler att berätta för oss vad vi ska tro. Genom att få så många som möjligt att agera så osjälvständigt som möjligt blir det nämligen mindre jobb att själv få styra och ställa, och alla medel är tillåtna. (Att friskt portionera ut rädsla, skuld och skam är andra behändiga hjälpmedel.)
Nå, historien lär oss att demokrati är ett system med självsvängningar och viss periodicitet. När det syns och känns för mycket för för många att det är för svårt att leva i trivsel och trygghet för ett flertal för att någon mindre klick bedrägliga korrumperade rötägg förtrycker dem, uppstår förr eller senare en revolt, då den lokala verkligheten ruskar om sig en smula och en ny ordning uppstår, litet annorlunda än den förra till en början, med litet andra centrum för utövande av makten, och med litet tur med litet bättre principer för hur det går till, och säkerhetssystem inrättade för att försvåra det sorts sönderfall som ledde till den förra dagordningen. Men makt är mums, och även denna nya ordning som skapats vittrar, under tiden alla som underställs den har det tillräckligt bra för att kunna glömma bort att den finns där. All frihet man åtnjuter kommer till priset av det arbete som lagts ned för att säkra den, och när subjektivt tillräcklig frihet råder, ägnar man sig i stället sin uppmärksamhet till saker som verkar intressantare, som modebloggar, teve och jakten på nästa partner att idka könsumgänge med.
Jag vill påstå att det här inte så mycket är en cynisk bild som hur den mänskliga naturen faktiskt fungerar, och att det varken är något särskilt konstigt eller dåligt med det egentligen. Vi måste prioritera någonstans, och det som synbart påverkar vår existens mest får -- och bör få -- mest uppmärksamhet, tanke- och känsloarbete. Demokrati är något luddigt begrepp som känns fjärran och självklart, och smärtan efter exet som bröt upp är konkret, kännbar och påverkar oss varje enskild stund, tills vi känsloarbetat färdigt och gått vidare. Man kan inte leva ett liv som utgörs av först och främst att tänka på exakt allting annat framför sig själv och sitt eget liv.
Utopin en perfekt demokrati som är självreglerande till att fortsätta befinna sig i ett tillstånd där alla har det bra nog att kunna abstrahera bort yttre hot mot demokratin och sin egen trivsamma existens är förmodligen just en utopi: priset för att leva så är att försvara den mot förruttnelse och sönderfall till sämre former av despoti varje gång den hotas. Den förruttnelse ingen motverkar sprider sig allt djupare. Typiskt går dock processerna långsamt och omärkligt att det hunnit gå käpprätt åt skogen innan det svänger och kommer en motreaktion, så systemet är ganska överstyrt -- mestadels händer nästan ingenting, och när det är alldeles för sent händer massor, gärna i kombination med spillt blod och några rader skrivna i historieböckerna, som hellre fokuserar på död och förstörelse, och kora hjältar, namn och årtal (och det är alltid de som fattar pennan efter en strid som är de nya hjältarna; egen historieskrivning ger legitimitet åt ens handlingar inför eftervärlden).
Att steg för steg evolvera fram en bättre demokrati som har bättre inbyggd resistens mot självdestruktion är dock på alla sätt inom räckhåll; alla bra idéer någon verkar för vinner mark så sakta. Ibland skrivs grundlagar för att stärka individens skydd mot angrepp från överheten, och ibland rivs de upp eller ersätts med andra som prioriterar ned dem i stället. De enda två krafter jag komer på som motverkar det här förfallet är insyn/genomskinlighet och ansvarighet (accountability) där makthavare ges återkoppling på sina beslut, med starkare negativ återkoppling ju mer förödande konsekvenser därav, så egenintresse verkar lika starkt mot förfallet (demokratiförsvarande) som för det (korruption, lobbyism, med mycket mera).
Vi behöver förbättra de här systemen. Det börjar bli en smula bråttom.
postad 06:11 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar