22:29 Min hjärnas slipstenar

Jag tog en knapp vecka i Stockholm hos såväl släkt, vänner och bekanta, när en kär väninna flaggat för att få prata litet med mig i egenskap av relationsnörd. Ett gott återseende. Det kändes att min relationsproblemshjärna var glad över att väckas till liv igen, efter att ha legat latent i jag vet inte hur länge. Hur det än kommer sig, gillar jag verkligen i-landsproblem som att sätta mig in i hela det emotionella landskapet kring ett bekymmer, kring krockande världsbilder, kring sömngångare som bäddar sin framtida ruin, människor som fastnar i mönster de kommer förgås av eller förstöra varann med. Ju större trassel dess bättre. Och ju naknare presenterat dess bättre.

Bäst är det med människor som inte har några murar mot mig -- eller så blygsamt med murar att det kvittar lika. För dem kan jag vara som ett enzym som hjälper till att bryta ned problematiken i identifierbara delar; berätta och spekulera kring hur de olika delarna ser världen, och vart deras världar kommer föra dem, hur de kommer trassla ihop sig med andra, och vad syntesen kommer mynna i om ingen yttre kraft eller vilja tillförs systemet. Kanska framkasta litet idéer för vilka vad och vilka grepp som kan röra om i grytan för att rikta om förloppet. Fokusera på problemet, i stället för att mediera berättandet självt. Emotionellt nyttoarbete, kort sagt, i stället för friktionsspill och energiförlust i murverket självt.

Riktigt den murlösheten har jag nästan bara med tjejer jag haft sex med. Något fåtal undantag; dels ett par karlar -- dels en del som lyckats sänka dem långt nog bara i att slappna av på samma sätt under mina händer och förstått med hjärtat att jag älskar och vill dem väl. Den ständiga dragkampen mellan kärlek och rädsla -- när någon väl är trygg i att mötet sker rätt långt in på planhalvan kärlek (by any other name -- för folk lär mest känna kärlek i den där indoktrinerade formen snarare än livsattityden -- ungefär som jag själv mest kommer i kontakt med feminism i form av ett gapigt skrän i media, snarare än angreppsvinkeln och problemställningen) så kan man rikta allt fokus på något intressant snarare än på den inledande handskakningen där båda parter övertygar varann om goda avsikter och ömsesidig välvilja med bortkastade vapen, samt god fingertoppskänsla. Sexualitet och total nakenhet i det innersta och till det yttersta är ett så effektivt sätt att riva allt det där sista och övertyga vederbörande om att det dels inte ruinerar relationen och dels är både någonting helt självklart och någonting värdefullt.

Eller mig själv, för all del; efter att ha drivit upp mig med idén att närhet, ömhet och sexualitet är precis lika separerbara som de är förenliga och dragit ned på mina egna initiativ till sexualitet för att det är så fullt av issues (om inte för mig, så för andra), har jag på senare tid upptäckt att det förvridit mig själv en smula mot att se det som en pandoras ask jag många gånger helt låter bli, om jag inte umgås med någon som själv utstrålar trygghet i sin sexualitet -- för att det är så mycket lättare att låta bli, och för att jag är så indoktrinerad i tron att tjejer förväntar sig att jag ser dem som ett förvärv, hack i bältet -- en erövring, utmaning och en stegpinne på väg upp mot något annat, bättre, längre upp på stegen. Förgiftad i tanken, av vanan att se precis den förväntningen, så till den grad att den förmodligen börjat påverka mig mot att uppfylla den, trots att det är en av de större krafter jag ägnar mitt liv åt att kämpa emot, så envist jag bara kan. Det där klättreriet är en enda stor återvändsgränd som hindrar folk från att leva i nuet, njuta av sig själva och varann, lära och läras, dela, glädjas, i stället för att vara på jakt efter status i sina egna ögon eller på flykt från självkänsla i ruiner, för att ständigt ha något nytt att bevisa sig med gentemot sig själva medan de förtärs. Nej, tack; det tåget har jag vinkat av.

Men efter att i en vecka ha umgåtts mycket med rätt skarpslipade människor med det gemensamma draget -- med mig själv, såväl som med varann -- att ha nått förbannat långt på en del plan och fullkomligen välla över av det, utan att inse det, när man slår sig i slang med dem eller snavar in på deras områden i någonting -- så känner jag mig plötsligt helt isolerad då jag återvänt till Linköping, där jag för närvarande inte har sådana människor omkring mig i så stor utsträckning (och, vad det fåtal jag har beträffar, i stället inte är riktigt lika fritt rörlig i värme och ompysselhet, eftersom det är drag i mig de inte känt sedan första ögonblicket -- jag var en långt mer tillbakadragen och musaktig introvert för bara några år sedan, och har inte omvälvt alla mina relationer till en mer uppdaterad jag inlindad i andra roller och förväntningar, sedan dess).

Så jag törstar rätt starkt efter mina vänner överallt -- och vad det verkar, börjar de allt mer flytta till Göteborgstrakten nu, efter att en lång tid snarare ha varit koncentrerade till Stockholm. Jag ska nog ut och resa till er igen snart; när dvalan väl är bruten, så här, och jag börjar vädra den värld jag älskar igen, är det rätt omöjligt att bara krypa tillbaka in i sitt gryt igen. Så kommer inte någon hit och semestrar här ett slag i casa Johan, lär jag fara åt andra hållet och inkräkta i era liv, med några timmar förvärvsarbete om dagen i släptåg. Det tycks faktiskt fungera långt bättre än att sitta på min kammare och knacka ut kod i etern. Jag vet att det inte är något jag borde vara förvånad över; jag är i roten en djupt social individ och behöver slita mer på min eq än jag gör för närvarande. Utan egna relationsintriger att bita i, går jag tämligen på tomgång.

Inte utan mina musor som hjälper till att slipa mig till mer den jag vill bli, vara, agera och leva, men det är långt ifrån samma sak att växa per korrespondens och som riktig, livs levande blomranka, på plats, i solsken och under regn. Nu senast med Kerstin Thorvalls "Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig" under läsluppen. Den är tokbra, och precis en bok efter mitt hjärta. Även om jag nog får tillstå att jag är glad att jag tyglar mig något bättre än hon verkat. Jag tror jag föredrar min sexualitet som mer njutig smakförstärkare, känslofördjupare, gemensamhetsbygge, paradis och total avslappning, än någon slags huvudrätt och självändamål. Men det är fortfarande, som alltid, njutbart som ännu ett av tusen möjliga perspektiv och infallsvinklar; sätt att orientera sin tillvaro. Jag kommer aldrig att få för många.

Ett stort tack och en lycklig kram till alla som berör mig och berörs av mig! Det skulle vara ett helt värdelöst liv, att vara jag, utan er.