17:38 Kan jag få ett namn...
...till vinden i ditt hår?
frågade jag inte, då jag inte heller tog av efter henne in på den lilla gården mot Kung Markattas hus. Det hade varit precis lagom pretentiöst för att halka ur mig i text, men ett par snäpp för mycket för tal, och särskilt givet miljön varit litet för invasivt för att tas emot på riktigt rätt sätt, ens om jag sade det som den självklarhet jag känt under den angenäma cykelturen från början av Ågatan, där vi uppenbarligen korsade vägar igen, efter att båda ha varit på Clas Ohlsson; hon i ärende att köpa med sig vad det månde ha varit i påsen på hennes styre, jag själv i ärende att lämna tillbaka den vederstyggliga Canon-scanner jag igår köpt för att scanna in en signerad patenthandling (egentligen något av ett brott mot min övertygelse, men det bekommer mig föga, då det trots sin status av mjukvarupatent har så låg verkshöjd i mina ögon) -- och befunnit inte vara någonting jag gärna sluppit stifta bekantskap med, och definitivt inte ville använda igen. Nio hundra kronor tyngre på fickan och en ful kartong lättare hade jag, troligen strax innan eller efter henne, lämnat affären, promenerat genom Sankt Lars-parken med min vita klädsel i vild kontrast mot tankarna och blicken jag förlänts av Kerstin Thorvalls "Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig" under lunchen alldeles dessförinnan. Solen sken och det var gott om vackra par, såväl där i parken, som på de vita stenarna i hörnet mot ingången, som på restaurangen dessförinnan, alla i fullaste färd med att älska varann. Synnerligen angenäma syner, allesamman, och så underbart oförargliga, i lönndomen bakom mitt oberörda varma lugn som log kärleksfullt mot dem allihop. Det är bäst så. Folk är så skygga för att bli omtyckta av främmande förbipasserande som spatserar förbi och uppskattar deras värnlösaste ögonblick med varann. En slags helt oönskad invasion av privatliv de helt enkelt, och med all rätt, vill behålla för sig själva. Men tack vare fantasins välvilliga automatik bjuder ut, i vilket fall, hur nära eller långt ifrån originalet som helst.
Jag brukar inte vanligen slukas fullt på samma sätt i bilder och ord, annat än när jag går upp i en annan människas tankar, liv och känslor i dubbelriktade medium som inbjuder till att engagera sig i andra på ett plan där man kan mötas och berika lika gärna som passivt ta del av, som i böckernas, filmernas och televisionens slutnare världar, men Thorvall bjuder på ett litet undantag, i att vara långt närmre mig själv, i tanke- och sinnelag, precis som igår Liv Strömquist i "Drift" -- jag finner något djupt befriande i att läsa om en kvinna vidlyftig med karlar och sann sin passion och sig själv, i hjälplöshet och styrka, över- och underlägen, fårakläder och varghunger, konsumerande eller sippjande, tar sig an sitt liv och all kärlek hon fyllt det med, övermått och mindre sunda besattheter till trots. Den underbara skamlösa oförskämdheten -- ord vi får lära oss har negativ laddning, och måste upptäcka själva för deras ordalydelse för att hitta befrielsen i dem -- i hennes bejakande är litet ledstjärna i mina försök att själv släppa taget om all duktighet jag inte vill ridas av, när jag inte väljer den själv, även om jag långt ifrån siktar på att hamna längs samma färdväg som henne. Vi har mycket gemensamt, även om säkert en och annan som inte känner mig särskilt djupt eller sedan särskilt länge kanske går i taket av tanken att jag skulle finna mitt eget förhållningssätt och perspektiv, och min värdegrund, rätt mycket mer kvinnliga än manliga. Den självklara friheten att välja och vraka ur hela utbudet infallsvinklar och angreppssätt utan att kika på etiketterna och avväga om jag får välja in dem i min identitet trots mitt kön eller min grupp.
Men det var inte kroppar jag klädde av till nakenhet, som i Livs alster, när jag såg alla dessa par försvinna upp i klimax; nakenhet är att se på mest någonting klädsamt för mig; det riktigt njutbara ligger i att känna den; smeka, beröra, beundra, bekräfta, berusa, begära, belöna och befalla den till dess egen njutning -- bilderna som dök upp nu, var mer ansikten, minerna, det tomma fladdret i ögonen stunderna när själen inuti ett slag lämnat kroppen och tagit sig någon annanstans för att den inte längre fick plats bland lyckokänslor, endorfiner, njutning, hormoner och krampaktigt överflöd av allt sockrat och kryddigt och bra som är ingredienserna till det perfekta ögonblicket i himlen, liksom. Ansikten gymnastiserande den totala skönhet det där utgör den magiska tiden när tiden står still; frusna men levande; en del rodnande av blodstörtning, en del vita av lokal blodbrist, alla underbart vackra oavsett om de för egen del skamset övertygat sig om totala motsatsen.
Och just nyss cyklade jag bakom ett hår som vinden fladdrade vackert genom, lyfte kring hennes öron som en mantel i draget, lättade på hårkappan som skylde hennes i övrigt bara nacke, och bara var stålande skönhet nedför Hunnebergsgatan mot bibliotekskorningen, medan jag lyckligt begrundade glädjen i att ha så lätt för sig att beundra, älska och ta saker, stunder och människor till mitt hjärta, och få behålla dem där. Det är djupt synd om dem som har svårt att älska, beundra och/eller öppna sig för andra.
Det var framförallt två saker som sken i Drift. Dels lyfte den fram den sorts kärlek jag själv brukar hysa -- den oegoistiska, som inte kräver att allokera någon för mig själv, som anser att motsatsen -- om jag själv skulle göra mig skyldig till den -- vara girig, monogami en slags stöld. Dels en stark, rakt på och bejakande replik i handling, "förlåt mig, men jag är så kåt att jag har lite svårt att koncentrera mig när du pratar", som är någonstans på nästa nivå för mig ännu, där jag har gott om lärdomar kvar att göra ännu.
Och samtidigt som jag egentligen inte har ett liv alls och är ett mer divergent splitter mellan olika pusselbitar och roller och miljöer och sammanhang än någonsin, är det ett underbart icke-liv med fantastiska ting, människor, möten, stundingivelser, och jag vet inte vad, som jag lever; två och en halv timmes solgass och avväpnad hemfamnighet i Uppsala insprängt i sju timmar tåg; hudnära brevskriverier, själs- och levnadstipsutbyten i gästböcker kring dagböcker, glada nyhetere om att min senaste stora manliga crush hamnat på mitt senaste stora företagscrush, massor av själsliga utbyten med manliga vänner som börjat prata allt mer känslor, och kort sagt väldigt mycket bra. Det är i princip bara bröstet att somna vid, morgonlekar och underbar coccoonig kontinuitet som fattas, och det känns litet som en omöjlighet att kunna leva ett sådant här liv några oändliga perioder utan att förr eller senare dras in i sådana verkligheter med.
Det känns som att jag börjar lära mig lära andra att ta sig över eller genom rädslor, värdera upp sig själva och mycket annat bra, utan att egentligen göra så mycket annat än att lyssna och följa med litet i sagorna, mediera andras tänkande som de medierar mitt, vara litet del i dem som de i mig. Flyter lätt och blir allt tillgängligare ämnen det halkas in på lättare för varje människa jag pratar med. Det är lätt att helt glömma bort mitt arbetsliv, som gärna hamnar allt mer i skymundan, så jag då och då får nypa mig litet i örat för att göra nytta där med. Samtidigt som jag vet att det går i faser där bland det viktigaste är att göra det som berör och engagerar mig. Blott två ting av någon slags borde-karktär finns inom framtidsschemats existenshorisont; ett besök hos en herrfrisör i Söderköping jag tipsats om av en pratsam karl i strax över mina år på en förfest i Norrköping härom sistens, och därefter en ceremoni med intervju på amerikanska konsulatet, medhavandes gott om böcker under väntandet. Och resten får ge sig självt.
frågade jag inte, då jag inte heller tog av efter henne in på den lilla gården mot Kung Markattas hus. Det hade varit precis lagom pretentiöst för att halka ur mig i text, men ett par snäpp för mycket för tal, och särskilt givet miljön varit litet för invasivt för att tas emot på riktigt rätt sätt, ens om jag sade det som den självklarhet jag känt under den angenäma cykelturen från början av Ågatan, där vi uppenbarligen korsade vägar igen, efter att båda ha varit på Clas Ohlsson; hon i ärende att köpa med sig vad det månde ha varit i påsen på hennes styre, jag själv i ärende att lämna tillbaka den vederstyggliga Canon-scanner jag igår köpt för att scanna in en signerad patenthandling (egentligen något av ett brott mot min övertygelse, men det bekommer mig föga, då det trots sin status av mjukvarupatent har så låg verkshöjd i mina ögon) -- och befunnit inte vara någonting jag gärna sluppit stifta bekantskap med, och definitivt inte ville använda igen. Nio hundra kronor tyngre på fickan och en ful kartong lättare hade jag, troligen strax innan eller efter henne, lämnat affären, promenerat genom Sankt Lars-parken med min vita klädsel i vild kontrast mot tankarna och blicken jag förlänts av Kerstin Thorvalls "Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig" under lunchen alldeles dessförinnan. Solen sken och det var gott om vackra par, såväl där i parken, som på de vita stenarna i hörnet mot ingången, som på restaurangen dessförinnan, alla i fullaste färd med att älska varann. Synnerligen angenäma syner, allesamman, och så underbart oförargliga, i lönndomen bakom mitt oberörda varma lugn som log kärleksfullt mot dem allihop. Det är bäst så. Folk är så skygga för att bli omtyckta av främmande förbipasserande som spatserar förbi och uppskattar deras värnlösaste ögonblick med varann. En slags helt oönskad invasion av privatliv de helt enkelt, och med all rätt, vill behålla för sig själva. Men tack vare fantasins välvilliga automatik bjuder ut, i vilket fall, hur nära eller långt ifrån originalet som helst.
Jag brukar inte vanligen slukas fullt på samma sätt i bilder och ord, annat än när jag går upp i en annan människas tankar, liv och känslor i dubbelriktade medium som inbjuder till att engagera sig i andra på ett plan där man kan mötas och berika lika gärna som passivt ta del av, som i böckernas, filmernas och televisionens slutnare världar, men Thorvall bjuder på ett litet undantag, i att vara långt närmre mig själv, i tanke- och sinnelag, precis som igår Liv Strömquist i "Drift" -- jag finner något djupt befriande i att läsa om en kvinna vidlyftig med karlar och sann sin passion och sig själv, i hjälplöshet och styrka, över- och underlägen, fårakläder och varghunger, konsumerande eller sippjande, tar sig an sitt liv och all kärlek hon fyllt det med, övermått och mindre sunda besattheter till trots. Den underbara skamlösa oförskämdheten -- ord vi får lära oss har negativ laddning, och måste upptäcka själva för deras ordalydelse för att hitta befrielsen i dem -- i hennes bejakande är litet ledstjärna i mina försök att själv släppa taget om all duktighet jag inte vill ridas av, när jag inte väljer den själv, även om jag långt ifrån siktar på att hamna längs samma färdväg som henne. Vi har mycket gemensamt, även om säkert en och annan som inte känner mig särskilt djupt eller sedan särskilt länge kanske går i taket av tanken att jag skulle finna mitt eget förhållningssätt och perspektiv, och min värdegrund, rätt mycket mer kvinnliga än manliga. Den självklara friheten att välja och vraka ur hela utbudet infallsvinklar och angreppssätt utan att kika på etiketterna och avväga om jag får välja in dem i min identitet trots mitt kön eller min grupp.
Men det var inte kroppar jag klädde av till nakenhet, som i Livs alster, när jag såg alla dessa par försvinna upp i klimax; nakenhet är att se på mest någonting klädsamt för mig; det riktigt njutbara ligger i att känna den; smeka, beröra, beundra, bekräfta, berusa, begära, belöna och befalla den till dess egen njutning -- bilderna som dök upp nu, var mer ansikten, minerna, det tomma fladdret i ögonen stunderna när själen inuti ett slag lämnat kroppen och tagit sig någon annanstans för att den inte längre fick plats bland lyckokänslor, endorfiner, njutning, hormoner och krampaktigt överflöd av allt sockrat och kryddigt och bra som är ingredienserna till det perfekta ögonblicket i himlen, liksom. Ansikten gymnastiserande den totala skönhet det där utgör den magiska tiden när tiden står still; frusna men levande; en del rodnande av blodstörtning, en del vita av lokal blodbrist, alla underbart vackra oavsett om de för egen del skamset övertygat sig om totala motsatsen.
Och just nyss cyklade jag bakom ett hår som vinden fladdrade vackert genom, lyfte kring hennes öron som en mantel i draget, lättade på hårkappan som skylde hennes i övrigt bara nacke, och bara var stålande skönhet nedför Hunnebergsgatan mot bibliotekskorningen, medan jag lyckligt begrundade glädjen i att ha så lätt för sig att beundra, älska och ta saker, stunder och människor till mitt hjärta, och få behålla dem där. Det är djupt synd om dem som har svårt att älska, beundra och/eller öppna sig för andra.
Det var framförallt två saker som sken i Drift. Dels lyfte den fram den sorts kärlek jag själv brukar hysa -- den oegoistiska, som inte kräver att allokera någon för mig själv, som anser att motsatsen -- om jag själv skulle göra mig skyldig till den -- vara girig, monogami en slags stöld. Dels en stark, rakt på och bejakande replik i handling, "förlåt mig, men jag är så kåt att jag har lite svårt att koncentrera mig när du pratar", som är någonstans på nästa nivå för mig ännu, där jag har gott om lärdomar kvar att göra ännu.
Och samtidigt som jag egentligen inte har ett liv alls och är ett mer divergent splitter mellan olika pusselbitar och roller och miljöer och sammanhang än någonsin, är det ett underbart icke-liv med fantastiska ting, människor, möten, stundingivelser, och jag vet inte vad, som jag lever; två och en halv timmes solgass och avväpnad hemfamnighet i Uppsala insprängt i sju timmar tåg; hudnära brevskriverier, själs- och levnadstipsutbyten i gästböcker kring dagböcker, glada nyhetere om att min senaste stora manliga crush hamnat på mitt senaste stora företagscrush, massor av själsliga utbyten med manliga vänner som börjat prata allt mer känslor, och kort sagt väldigt mycket bra. Det är i princip bara bröstet att somna vid, morgonlekar och underbar coccoonig kontinuitet som fattas, och det känns litet som en omöjlighet att kunna leva ett sådant här liv några oändliga perioder utan att förr eller senare dras in i sådana verkligheter med.
Det känns som att jag börjar lära mig lära andra att ta sig över eller genom rädslor, värdera upp sig själva och mycket annat bra, utan att egentligen göra så mycket annat än att lyssna och följa med litet i sagorna, mediera andras tänkande som de medierar mitt, vara litet del i dem som de i mig. Flyter lätt och blir allt tillgängligare ämnen det halkas in på lättare för varje människa jag pratar med. Det är lätt att helt glömma bort mitt arbetsliv, som gärna hamnar allt mer i skymundan, så jag då och då får nypa mig litet i örat för att göra nytta där med. Samtidigt som jag vet att det går i faser där bland det viktigaste är att göra det som berör och engagerar mig. Blott två ting av någon slags borde-karktär finns inom framtidsschemats existenshorisont; ett besök hos en herrfrisör i Söderköping jag tipsats om av en pratsam karl i strax över mina år på en förfest i Norrköping härom sistens, och därefter en ceremoni med intervju på amerikanska konsulatet, medhavandes gott om böcker under väntandet. Och resten får ge sig självt.
postad 17:38 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar