23:57 Förförelsekonst

Jag har i många år varit starkt imponerad av människor som är duktiga på att få andra att vilja vad de själva vill. Men inte i retorisk mening, som i politisk opinionsbildning, eller att övertala andra genom sin vältalighet. Karisma och talets gåva i all ära, men det är inte den hemliga konst jag beundrat alla dessa år; det som stått så högt i kurs hos mig är något långt mycket närmre förförelsekonsten.

Jag vet inte riktigt var det började, men jag tror att det kan ha varit på fältsjukhuset M*A*S*H 4077 (teveserien som följde upp en film från 1970), eller möjligen i bondfilmerna. Det spelar inte så stor roll -- i bådadera bedrivs, förvisso med rätt stark manusprägel, god förförelsekonst, av det slag jag tänker på. Att det handlar om män som lägger fagra fruntimmer på rygg är förstås för att det är publikfriande och barn av sin tid, men det som fascinerar mig är samspelet -- främst när det sker just som ett samarbete, i viljor som lindas om varann. Att bli bra på det är en nyckel till väldigt många oerhört bra saker i livet. Jag har förtjust konstaterat att en del av det här lagt sig tillrätta i mig själv och numera skriver manus för mitt liv. Och långt hellre så än att blott passivt flyta med.

Den första gång jag reagerade starkt på att ha blivit berörd av någon annans hand med det trollspöet, var en fin dag för sisådär fem år sedan -- då en massös tipsade mig om att lägga armarna som det kändes bäst, och föreslog ett sätt som hon visste var bra. En minimal detalj, kan tyckas, men genomförd med en sådan utsökt skicklighet på den skala som då var min vardag och verklighet -- jag arbetade med främst programmering och websitesunderhåll på institutionen för datavetenskap vid Linköpings universitet på den tiden, ett ganska knapert ställe på det planet. I den miljön hade samma budskap antingen inte förmedlats alls (kanske troligast; det är väl upp till mig hur jag vill ha det -- och ligga med ryggmusklerna spända och armarna ovanför huvudet är förvisso troligen korkat, men det är väl mitt problem, ungefär), eller också med en mycket mer mästrande, tillrättavisande eller kanske rentav spydig eller sarkastisk ton. Det här var raka motsatsen, och jag ömsom stormtrivdes med och beundrade handlaget. Förmågorna att upptäcka och beundra är mig mycket kära.

Det här handlaget appliceras inte bara på enskilda människor, även om specifika detaljer och metoder ändrar karaktär när man omsituerar sammanhanget. Min gode vän Martin, som nog få skulle anklaga för några övermått fingertoppskänsla med människor, har god hand med teknik-, och troligen affärsutveckling, på ungefär det här sättet. Det förra stod klart för mig ytterligare några år dessförinnan; kring år 2000 eller ännu tidigare, när vi båda börjat på universitetet (1997), i syfte att bli civilingenjörer i datateknik. Vilket, i praktiken, innebar att vi lekte mer med att bemästra och stöpa om den teknik vi kom i kontakt med i vår vardag, än övriga studenter -- här, kanske främst nätverksuttaget med 10 Mbit/s internet rakt in i lägenheten, som vi var ungefär den första kullen studenter som hade hemma när vi började plugga. Mp3:er hade just börjat växa på allvar, och studentdatanätet i Ryd var en stor musikhärd full av illa organiserad, men starkt åtkomlig, musik.

Och ville man bättra på organiseringen över nivån att döpa filerna vettigt och lägga dem i hierarkiska träd för genre, artist, årtal, och vad man kan tänkas hitta på, gav dåvarande tekniknivå ett par-tre pluttiga fastbreddsfält på något dussin tecken för det allra grövsta. Störtlöjligt, tyckte Martin, som en Balloo som vet hur det går till, eller, i Martins fall, som en gammal räv som mipplat bittar på demotiden -- och skred till verket att visa var skåpet skulle stå för mp3:er. ”Scratching itches”, som det kallas -- att ha ett problem, och göra någonting åt det. Vi specifikationskrigade vilt ett tag, och ingen finess var för ointressant för att uppmärksammas, och med engagerad hand och samlandes alla på webben som vid tidpunkten gjorde det minsta besläktade ting samlades in under Martins paraply under arbetets och standardgenomdrivandets gång. Och teknikutveckllingen följde lydigt sin mästare.

Det är samma sak. Det är att ha visualiserat och modellerat det utfall man vill uppnå, och viljan att få det till stånd, samt handlingen att visa och berätta hur. Inte sällan med tonvikten i visa och göra. God förförelsekonst är inte ord så mycket som handling -- och att visa, genom att sätta tonen, måla tavlan. Att se över horisonten och svepa med sig alla som vill följa med dit, under sina vingar. Och utmärkt förförelsekonst, i sin tur, är att delegera initiativet till alla som har någonting att bidra och yterligare förbättra det med.

När jag var liten; säg en fem-sex år, var jag jättepopulär. Den rådande föreställningen var att jag hade fantasi, vill jag minnas, men jag spekulerar när jag ser tillbaka på det nu i om jag inte snarare hade ett demokratiskt ledarskap och medierade alla inblandades fantasi till en gemensam lek eller helhet. Alla kunde vara med. En sandslottsvulkan med vattenslang i kratern och utlöpare till massor av små bassänger runt centrum, som var och en kunde gräva ur kunde bli ett hur stort och levande nätverk av flödande vatten genom sandskulpturer, brädor, slangar och vad annat som helst -- med fantasi och eventuella trista vuxna med åsikter som enda begränsande faktorer. Ett skepp byggt av stolar, kunde ha hur många samtidiga kaptener och uppdrag som helst, och så vidare.

Jag tror jag tappade det där initiativet i ett par årtionden, när skolan började, och en annan agenda pådyvlade oss allihop. Jag är förvisso väldigt mycket tillbaka i den där sortens roller idag, men under uppehållet tappade jag alldeles bort det där, så till den milda grad att det inte slog mig förrän när jag kommit en bra bit in i den här noten att jag fullföljt cirkeln nu och hittat tillbaka. Idag leker jag sådana där lekar rätt mycket i hobby på nätet, och, tror jag, i växande grad även irl.

Men för närvarande mest i form av att kanalisera kreativitet och gemensamma intressen kring rätt smala fokus; behändiga hjälpmedel till webspelet Ikariam, till exempel. Spelet i sig är ett rätt monotont och tråkigt samla-spel, i det långa loppet, men jag adopterade ett litet sött script som dess upphovsman kallat Kronos Utils, och lekte loss litet och stuvade om allt dumt, fult, obekvämt, omständligt, långsamt och opraktiskt som de tyska upphovsmännen besjälat eller beslöjat sitt verk med -- scratching itches, kort och gott.

Webben anses av många vara litet som böcker; given som den är, medan jag själv som proponent för remixkulturen och deltagandekulturen, ser den mer som ett embryo man kan evolvera i vilken riktning man vill. Och under Kronos Utils förvandlades Ikariam delvis till något helt annat än det var.

Men jag är inte bra på allt, och framförallt tycker jag inte att allting är roligt. Jag låter gärna bli sådant där som att pyssla med grafik; det ligger inte lika mycket glädje i det för mig, och får mer karaktären nödvändigt oengagerat slitgöra. Ett så grafiskt polerat spel som Ikariam sätter dock lätt tonen; att de förbättringar man gör flödar av samma vara -- och till sådant kan man alltid bjuda in alla de många glada andra som tagit Kronos till sitt hjärta och haft egna önskemål, drömmar och idéer. Ett litet fåtal av dem är också indoktrinerade i idén att det såväl går som är roligt att förbättra och bygga vidare. Så har det flödat till kunskap och hantverk från världens alla hörn, översatts till något dussin språk, och så vidare i långa led, och allt det där är egentligen mycket roligare än spelet självt. Det är helt enkelt kul att bygga saker tillsammans. Men det hade inte varit det, utan någon som visade andra hur roligt de faktiskt tycker att det är, genom att föda ett uppmuntrande klimat.

Bilden ovan är något soligare än jag riktigt har skäl för att framlägga, men den bärande idén håller. I praktiken började det där lekeriet för ett par månader sedan, när jag mådde rätt kasst, i något av en butter gravsänka, där det var skönt att ha någonting att sysselsätta mig med i brist på människor omkring mig att pyssla om -- hackprojekt finns där så fort man tar på sig trollkarlshatten och börjar skapa, när som helst på dygnet eller året, och var som helst i världen. Med litet humörsvängningar i följe till dåliga kost- och sömnvanor, var det en hel del fräs och butterheter mer än klimatbyggande, men vid bättre väder var det mer det varmvänliga byggandet av en slags uppmuntrande meritokrati som vem som vill vara med och bidrar med något fint, bra eller användbart, kunnat ta del i. Och mest har det flödat in roliga idéer och fina bilder åt saker och ting.

Det gick till på liknande sätt när jag fick jobb i Silicon Valley härom året, även om jag då inte själv var spindeln i nätet, utan mer hade adopterat en bebis som någon ännu brydde sig om (Kronos var mer åt en herrelös hund), lärt den några nya tricks och glatt slog mig i slang med upphovsmannen, som jag på så vis blev god vän med. När han någon gång nekade ett jobberbjudande kring ungefär samma sorts pyssel, studsade han det vidare till mig, som en annan god kandidat de borde fråga i stället, och sedan ett par år är det sådant jag försörjer mig på att pilla med -- jag bygger verktyg att stuva om webben med. Och nästan alltihop faller ut av att göra saker jag tror på, och involvera och engagera andra människor i detsamma.

Då och då har jag adopterat discipler jag märkt fröet till de här attityderna i, och hjälpt till med att odla dem litet till. De specialiserar och fördjupar sig förstås efter sina egna respektive intressen och förutsättningar, och lär sig -- och mig -- massor jag inte kan, eller luskat ut. Det börjar typiskt som en assymetrisk relation, men blir allt mer ömsomma mästar-lärling-roller i olika fält allt efter vad man söker av varann -- och sådana här förhållanden kan man ha med vilken slags människor som helst.

På de hörn av webben jag frekventerar där det mest är tonåringar som rör sig, blir det mest med tonåringar. Det stora flertalet tror att de inte har mycket att lära mig, men de har förstås fel. De ser och beundrar saker jag kan eller gör, som de inte kan eller gör, och har inte riktigt fantasin, insynen eller perspektiv nog att se vad de kan, gör eller förstår, som ligger bortom mig. Men alla har levt liv jag inte levat, och många av dem har vid 17 till 19 greppat saker jag inte förstod vid 25, eller för all del idag. Det gör mig alltid litet extra glad när jag beundrar och får möta någon som jämlike över sådana åldersspann. Jag tror flertalet jag snavat på det senaste året varit just därikring. Jag gör det inte alls i samma utsträckning åt andra hållet, för att jag inte uppsöker den delen av intelligentian i deras egna vatten, var de månde vara. Jag gillar nätet. Det är bara inte så många kring 65 som rör sig i de vatten jag gör.

Det jag siktade den här noten mot har jag ännu knappt kommit på tal, så det kanske vore dags att styra kosan dit nu -- hur jag börjat välja temperatur, samtalston, och andra förutsättningar som jag trivs med i mina umgängen, även irl. Att bejaka dem som trivs med samma regelsystem som jag, som möter upp på samma sätt och sätter värde på samma slags ämnen, belyser ur andra perspektiv, som bygger, bjuder in och fyller ut med lika självklar rätt som mig eller någon erkänd auktoritet. Det är en del uppförsbacke ibland att få ungdomar, och ibland andra med, att tillåta sig det med vårt auktoritära Jante-förtryck, när den förhärskande normen är att hämma och vara helt anspråkslös på att själv besitta någon som helst förmåga eller intelligens. En folksjukdom.

Men det jag lagt mest energi på att förändra omkring mig själv, är känsloklimatet. De regler som jag bygger upp kring mig själv och människor som vill engagera mig eller att jag engagerar mig i dem -- går mest ut på att mediera värme, kärlek, närhet, öppenhet, lyhördhet och tillit. Alla som accepterar och tar till sig dem bjuds in, och övriga får nöja sig med passivt betraktande på distans. Elementärt.

Embryot var förstås att jag vantrivdes med den giv jag fann när jag såg mig omkring -- en värld full av stängda dörrar, av rädslor, av hierarkier, äta och ätas, trampa på eller trampas på, de besläktade negativa förväntningarna på att själv söka överläget i alla sådana relationer man visar intresse till. Inte fanken vill jag trampa på någon eller saluföra mig som dörrmatta att trampas på; jag vill ingå ömsesidiga symbioser. Jag vill inte hämmas när jag visar kärlek, men när jag är omgiven av fulfisk som hanterar människor som kött, tvingas jag jobba mig genom försvarsverk mot fulfisk, och mest kommer det sig till uttryck i att kroppskontakt ransoneras (för kroppskontakt är revir och fulfisk är, som bekant, ute efter sex, där kroppskontakt är inkörsporten). Not my game.

För är det något som hämmar mig, så är det att lägga band på värme och min fysiskhet bland dem jag tycker om. Jag började odla helt nya vänskaper, som redan från första början fick möta mig som jag ville bli mött -- tog mig de friheter jag ville ha, i stället för att börja med stödhjul på, stel som en pinne, och mjuka upp folk litet i taget. Inte en massa be om lov och hela tiden räkna med att andra inte kan säga till eller hålla sig undan sådant de inte trivs med. Och det fungerar SÅ mycket bättre. Insikten att andra är vuxna och tar hand om sig själva gör världen så mycket lättare att leva i, och på dina egna villkor. Vill du krama alla du tycker om, be inte om lov, utan krama om dem, utan vel. Behandla andra som att de vill vad du vill, och oftare än inte vill de det. Var lättläst i vad du vill, och de som vill samma sak dras till dig. Var hemlighetsfull med vad du vill, och ingen kommer upptäcka det och hjälpa till med att ta dig dit.

Det är skitelementärt och ändå rätt svårt, innan man fattat det och börjat leva det. Svårast är nog att sluta se sig som objekt; en spelpjäs som lever på omgivningens villkor, och bli subjekt, som både skriver sitt eget manus och inordnar sig i de miljöer man trivs i och med. Metoden är förförelsekonst -- som inte bara är ett indirekt spel med dolda agendor, utan i mycket högre grad än jag begrep då, handlar om rak, öppen och ärlig kommunikation utan hemligheter. Att skruva ned rädslovolymen, och skruva upp kontrasten i vad man vill, så man blir lättare att förstå för sin omvärld. Att ta och ge vad man vill, av och till dem man vill göra det med, och inte bli stött när några av dem väljer något annat.

Går man omkring och är rädd för att inte få som man vill, när man inte får det, lever man ett liv där allt som händer är sådant man inte aktivt undvikit; en liten spillra här och där. Lever man ett liv där man bejakar det man gillar och inte räds att inte nödvändigtvis leder till fantastiska ting, händer det i stället bra saker mest hela tiden, genom att allt bra som händer inte blir avhängigt dig själv, utan i stället fylls på av alla som vet vad du vill och tycker om, och pitchar in litet bra saker åt dig, när du helt enkelt passar i deras pussel. Att förföra handlar om att tydliggöra vad du själv vill, men ge fria händer åt andra. När andra initierar bra saker, får du ingen negativ återkoppling på att det du gjort inte ledde till något bra, de gånger det inte gjorde det. Alla andra är dessutom många fler än du är.

Lever du i stället ett liv där du drar hela lasset och allt är avhängigt vad du själv gör, händer inget bra som du inte själv varit upphov till, och alla behandlar dig som den fristående, självförsörjande, isolerade enhet du visar att du vill vara. Du lär dig att ansträngning inte lönar sig, av utfalllet från dina ansträngningar som inte lett någon vart, och slutar anstränga dig, bjuda och dela med dig. Du samlar på dig allt mer pessimistiska och cyniska drag och blir allt mindre ett element andra vill ha i sin omgivning.

Tänk att det ska vara så svårt att hålla sig inom ett specifikt ämne. :-)