00:42 Älska mig själv

Jag älskar mig själv. Men om jag vid årets slut kan säga att jag älskar mig själv för hur väl jag tar hand om mig själv också, kommer jag ha kommit ännu mycket längre än idag. Idag förlåter jag mig en massa saker jag ännu inte uppnått, för att det tar tid att lära sig; att allt har sin tid, och det inte är någon mening i stress, än mindre skuldbelägga sig det man ännu inte är eller gör eller har uppnått. Jag förlåter mig, för att jag älskar mig själv, och för att det helt enkelt inte finns någon mening i att bära mig annorlunda åt. En samvetspiska driver inte på mig bättre än min kärlek och ambition att bli mer den människa jag trivs av att vara, och leva som.

Det har varit natsudougalin, som det stora flertalet lördagskvällar under de senaste somrarna, då min vän Henrik, en gammal kollega från min tid på Roxen, förevisar årets skörd anime för sina vänner i samma smakriktning åt japansk vältecknad kultur, stor importör av denna vara som han är. En liten utåt sett introvert men sinsemellan varmt umgåsande skock karlar mellan 25 och 35, löst knuten från de informella samgängeskretsarna roxen, lysator och mangakai. Jag har i år lyckats pricka in flertalet visningars senare hälft, vilket brukat innebära att dyka upp lagom till middagen, som sambeställs från något lokalt kineseri som har öppet och gör goda affärer, för att därefter sitta med i mitten av den lilla företagsbion, i vad som för i alla fall mig känns som något av umgåsandets sweet spot, mitt i mittersta soffan i den lilla lilla salongen, med fullt av omtyckta herrar omkring mig med vilka umgängesytan vanligen annars är ren text i ett forum för intellektuell diskurs, fritt bunden kring datalogi, datasäkerhet, samhällsfrågor och vad annat som en akumnikrets kring ett universitet med många ingenjörsutbildningar naturligt kan tänkas intressera sig för.

Soffbesättningen ser mäkta likadan ut från gång till gång, även om jag inte riktigt vet om jag kniper någon annans plats där jag dyker upp halvvägs in -- men av vad det förefaller, är jag, om så, varmt välkommen att inta den utan att någon ens visat sig ha avyttrat den åt mig. Det är inte så mycket en umgängeskrets som diskuterar känslor, men mycket av materialet som visas på vita duken kretsar intensivt kring ämnet. Jag tror det är litet av ett sätt att sublimera det där känslobehovet att kanalisera kärlek, empati, ömsinne, omhjärtenhet, emotionell intelligens och relationellt stoff i allmänhet, genom att överskölja sig med det snarare än vara del i det, deltagande och lärande i handling, och att gruppkonsumtionen i någon mån gör det till en slags ömsesidighet man samtidigt får en gemenskap i. Och givetvis är det här så långt upp i flummerier att det skulle räknas för Markov-kedjor mer än något beskrivande av stämningen eller vilka eventuella funktioner och mekanismer den utgör i det gänget, men jag trivs ändå med tanken. För mig, som helst och mest helhjärtat kanaliserar det här behovet genom att umgåsas med andra människor irl, som är mitt uppe i sina liv, liksom jag i mitt, med alla sina specifika problematiker, intriger, omgivande människor, förståelser, oförståelser, roller, brister och behov, med mycket mera; alla sina bakomliggande historier, alla sin omgivnings bakomliggande historier, det finmaskiga nätet av det förflutna, deras viljor och drömmar och framtider, kärlekar och ambitioner -- allt detta för mig så underbara att få se, förstå, och återkoppla användbart på -- känner jag igen hur vi alla våndas av karaktärer som sitter fast i känslomässiga och mentala ekorrhjul vi vill hjälpa dem ur, medan vi hoppfullt ser till manusförfattarna att i vårt ställe ha hjärtat att visa dem de bilder de behöver för att se nya perspektiv de skulle ha så mycket bättre användning av, och sluta göra om alla sina misstag; inte för att få slut på ältandet, så mycket som för att vi älskar karaktären.

Allt det där jag älskar irl, utom möjligheten att själv göra skillnad för någon annan -- att ha en inte bara förstabänksplats, utan vara i de insnjärjda handlingarna, ofta som en oberoende part vid någons sida; ledsagande, inblicksfull, varm och vänligt välvillig, prestigelös och helt ointresserad av brister och snedsteg som du begått, för att det intressanta ju är hur man arbetar vidare med situationen vi därigenom hamnat i, här på händelsefronten där livet levs, dag ut och dag in. Det förflutna har vi inga skulder till, men framtiden har vi ett ansvar för att göra någonting så underbart bra vi bara kan av. Och så långt mycket bättre, om de här dialogerna kan föras på tu man hand i lugn och ro, orädsla, avspändhet och trivsel. Jag har haft en underbar början av veckan som varit fylld till brädden med det här, besökandes väninnor jag inte kramat om och mött förut, utan bara varit övertygad om som människor jag älskar. Och av en massa underbart ompyssel.

Dagens dos utgjordes för mig av Emma, en underbar, stillsam liten serie byggd efter direkt Jane Austensk "husa och ung överklassling förälskar sig i varann" i varm, lugn, intelligent njutförpackning, och "Fate: stay night", en kanske mer klassisk receptserie på temat "en liten skara utvalda för ett episkt krig sinsemellan, med en egen liten mytologi, master/slav-förhållanden, allianser och pakter, hårt, hårt emotionellt nischade karaktärer och försiktigt insmugna inslag insäljande haremsamboende" -- men underbart skickligt ljudlagd och vackert foto, så det är en fröjd att följa den trots en del litet naivistiska inslag. Den blir inte sämre av att huvudkaraktären har en massa jesuskomplex att bli av med, och mycket att lära om att ge själva fanken i att förmynda kvinnor som alldeles uppenbart är betydligt självtillräckligare än han är själv, och faktiskt kan slåss, i stället för att, som han själv, ha en special skill att ta stryk utan att gå slutgiltigt sönder. Så det är gott om tillfällen att koppla mot mitt innevarande årtjugonde, på resan från den där tokigt närsynta men ack så varmhjärtade ynglingen till något som lovar mynna i en rätt vettig karl med litet koll, eftersom han, i likhet med vissa andra, har förmågan att resonera mycket intelligent kring andra, men slarvar något erbarmligt med att visa sig själv samma värme och omtanke. Det är ingen feature att vara kass på det.

Det är bara litet svårt att lära sig älska sin egen lyckoåterkoppling på samma sätt som man älskar andras och vara lika omvårdande mot sig själv som mot alla andra man också älskar. Jag har, som sagt, inte kommit så långt själv, vad den sidan beträffar, än. Men jag jobbar på det, och titt som tätt hittar jag nya grepp. Senaste, är att resa omkring till folk jag älskar, och skämma bort mig med att umgåsas med dem, vilket jag (och för all del de) mår bra av. Därtill, att upptäcka och bli god vän med hudvårdsprodukter. De senaste två fynden på den fronten var någon Ldb-lotion, och en tub med någon grön mandelskalsduschpeeling från Åhléns. En ren fröjd, bådadera. (Ännu härligare vore att prova dem på andra med -- men det får vänta, åtminstone tills jag har någon väninna som inte skyggar för närhet även i kombination med nakenhet.)

Det börjar dra ihop sig till att skriva något långt, mångfacetterat, om sinnen; massor av nyligt har sammanstrålat precis där, och det är en så ofantligt underskattad del av livet, som även jag tappar bort från kartan då och då under mina många sömnfaser i ide. Jag har börjat inse att långt hår är något jag faktiskt tar glädje ur och nog borde prova på, i stället för att jaga ned det i en icke-frisyr -- känslan av vind genom det vid cykling, händer i det under pyssel, och den kanske ännu trevligare känslan av mist kontroll, i att det blir något att grabba tag i och styra eller partiellt frihetsberöva, är alladera direkt bra saker. Jag har blivit tämligen vildvuxen nyligen, och konstaterar litet förvånat, för att inte riktigt ha tänkt på saken, att som jag i vilket fall inte är någon kuf man blir förtjust i för att jag ser bra ut (eller har någon ambition om att vara det, eller att oåterkalleligt trassla in hjärtan i mig på sätt som gör att de skulle förlora mig, snarare än ha ljuva minnen i bagaget efter frånskilje), kan jag lika gott se hur allt hår inrättar sig, utan att omfrisera det. När allt kommer omkring, är den enda som för egen del fäster sitt anseende vid mitt yttre, min mamma, som jag delvis av det skälet inte hälsat på helt nyligen, så hon slipper oja sig över det, eller, ur min synvinkel, jag känna henne plågas av det och förmanas. (Men det är bergis mammors privilegium att få ha massa dylika åsikter.)

Den gångna veckan var Stockholm. Den här veckan blir Göteborg. Om dagarna tänkte jag försöka sitta och jobba, litet som vanligt -- med inslag av träffa folk som bokar upp mig för att jag är i trakten -- och i alla fall fredag är jag uppbokad för thai-massage och långt välbehövligt prat med klok väninna jag träffar alldeles för sällan. Jag har bra vänner.