05:19 Genusaga
Klockan är halv fyra, jag är på resande fot, och på besök i ett litet hushåll hos ensamma mamman, en väckarklocka tickar envist, strax intill, och plötsligt måste jag skriva om en liten episod på lärarprogrammet för några år sedan. Jag packar upp min medhavda dator ur bagaget, och försjunker så sakta i berättarmod.
Det är VFU-period; verksamhetsförlagd undervisning -- ännu ett av dessa ord, som klockan tickar för; ett ord bland alla dessa snofsiga nyord som uppfinns kring begrepp, när någon vill blåsa nytt liv och lyster i dem, som om de föregående inte hade tillräcklig status, eller fått klangen av att inte vara tillräckligt högt i utbildningsstadier, och något måste göras. Ett impotent kortlivat ord, som också ska passera, ett ord som lika visst som att jag känner litet medkänsla med det, kan placera detta i tiden till min lärargeneration, för att nästa kommer ha bytt ut det mot ett nytt ord, med en ny värdeinfusion, om inget oförutsett händer och jakten på status för läraryrket plötsligt gör halt, omvärderar sig självt och blir tryggt i sin roll. Det är vi som ger nästa generation verktygen att överträffa oss. Det är ett kall, inte ett statusfiske. Ett samhällsansvar man söker för att man vill ge något av sig själv, kanske hjälpa massor av människor finna andra vägar, med saker i bagaget man vet att de behöver ha med sig, som ingen gav oss och vi fått hitta själva. Kort sagt, jag är på PRAO, som lärarkandidat, det är första året, genusperspektivobligatoriet i varje kurs har just kuppats in av skickligt politikerskap på regeringsnivå, och jag och min lika manlige medkandidat ska under veckan eller veckorna utöver att delta som stödlärare, genomföra en genusrelaterad studie av elevernas situation, eller någonting i grannskapet.
Det är ack så behjärtansvärt, och ack så trampat i klaveret, att ålägga oss att ta tag i detta, på det här sättet. Vi är på sätt och vis båda unga i gemet; jag, förvisso, på väg mot trettio, efter en sejour i IT-världen, han på väg mot tjugo, direkt inslussad efter gymnasiet. Båda är vi där, för att vi är män som vill arbeta med hjärtat. Själv är jag litet på flykt från ett liv jag inte riktigt ser en framtid för, med lärarprogrammet litet som en bejakande semester där jag upptäcker och utvecklar mig själv, litet som en slags identitetskris; jag vet vart jag vill och hur jag vill vara som lärare, och jag skäms inte för att ha hjärtat med mig i allt jag gör trots att jag skrämmer livet ur ungefär samtliga tjejer jag läser med, som inte kommer i så nära kontakt med mig att de förstår mig närmare. Jag beter mig säkerligen djupt respektlöst, och trasslar till situationen ordentligt på lärarprogramssidan, och beter mig egentligen ansvarigt enbart mot eleverna i de skolor jag bevistar och lärarkåren där; utbildningens egen agenda kunde jag, om man så säger, ha visat litet mer respekt för. Det är möjligt att i alla fall ambitionerna bakom den hade förtjänat det, men jag ska inte skamfila den onödigt mycket, då jag inte tog tillräckligt intresse att uppsöka och bejaka den. Kort sagt, vi är båda ganska unga, han också till åren, och vi är båda män som söker oss till en skolkarriär för att arbeta med hjärtat. Vi har beslutat oss att ta oss an den här uppgiften tillsammans, och gör som män som inte av eget engagemang i frågan läst in sig på alla möjliga bra saker som skulle kunna granskas -- drar till med något, bara det blir bra.
Det är precis som riktigt dålig journalistik: vi har beslutat oss för att intervjua våra elever; jag vill minnas att de går i lågstadiet, som inte heter lågstadiet, ety det ordet gått ur tiden -- det heter ”lägre år”, eller något ditåt -- och vi ställer litet fria frågor om pojkar och flickor och roller och dylikt, i hopp om att hitta något vi kan sminka upp till en genusagenda och dra växlar av, utan att ha ställt ledande frågor; ett ansträngt försök att passa in halmstrån från transkriberade bandspelarintervjuer till att säga något om förväntningar på rollbesättning, vad som är pojkigt och flickigt, och mycket mer vi fått uppslag om att meta efter. Det blir erbarmligt dåligt, även om jag förmodligen räddar det i någon mening med alla års femmor i svenska, och späker det till en uppsats som suger in all kurslitteraturen enligt formelreceptet vi ska uppfylla, efter konstens alla regler. Det är som gymnasieprov i fysik som går ut på att studera formler i formelsamlingen och nå rätt svar, och bland det skadligaste inifrånruttnande ett feministiskt eller genusorienterat perspektiv kan utsättas för; rent och skärt förrakt för idén fri forskning. Vi är inte gräsrötter som bidrar till en mer genusneutral framtida skola; vi river just upp vår egen respekt för idén med rötterna. Frågan har gått i kras, och kvar står att blidka uppgiftsformuleringen att ta oss förbi också denna uppgift, under tiden vi använder tiden så gott vi båda kan åt att ta till oss någonting av vad vi söker göra oss hemmastadda och orienterade i.
Ironin i vad vi ägnar vår tid till, framför allt annat, som jag snart ska teckna, torde inte gå förspilld på någon läsare. Vi är män i en hårt kvinnodominerad bransch, vi vill arbeta med hjärtat på ett sätt som nästan, om så inte formellt, är förbehållet kvinnor, vi går in i vår roll och känner helt enkelt efter hur våra attityder samverkar med elever, oss själva, vad som händer, och vart det bär. Det är ganska huvudstupa, mycket hjärta, tämligen inlevelsefullt, och oerhört givande. Vi har båda långt mycket mer kontakt med tjejerna, som förtjust yr omkring, och lyssnar, deltar och ser, med alldeles för litet professionell distans, som det heter. Rektor, som är en klok kvinna jag själv en gång i tiden haft som såväl rektor som vikarie i bland annat musik, tar oss litet åt sidan någon av dagarna och håller vad som väl får anses som Talet, som när föräldrar berättar om blommor och bin för sina barn. Hon har stor förståelse för vår situation och förmedlar skolans situation och framförallt föräldrarnas insyn i verksamheten och föräldrarnas förhastade slutsatser, om de skulle se sina döttrar leka med fullvuxna karlar i förtroenderoll. Det är fortfarande snåla vindar för män i skolan i media, och pedofilskräcken har satt klimatet på bistert för manliga hjärtan i skolan.
Inga onda ord om vår rektor; hon är en vis kvinna och har nog sett många ungkalvar på grönbete och vill inte se några av de sina komma olyckligt i kläm, och ber oss vara försikiga, för allas skull. Jag minns särskilt hur nedslagen min medkandidat såg ut efter det där samtalet, och hur min egen ambition om att fortsätta på den där karriären just då och där började lägga sig till ro. Det var inte en kamp jag ville föra. Den där jämlikheten som vi skulle kämpa för var inte vår jämlikhet; den agenda vi skulle slåss för, var kvinnornas. Att sen få föra en till vid sidan av, för att få göra det på samma villkor som kvinnor kändes mer magstarkt än vad jag var sugen på, även om det på föga sätt skiljde sig från det kvinnliga dubbelarbetet som förhoppningsvis började dö ut med vår och föregående generation.
En särskilt fin relation får jag med en liten tjej, som inte har någon far. Det är mycket tydligt att jag tagit formen av något av den far hon inte har, och jag får reda på familjeförhållandena av hennes klassföreståndare, tror jag, eller kanske rektor eller båda två, när inga elever är i närheten; ett samtal som jag tror skedde i mycket bättre diplomatisk anda, ety jag bara minns det centrala om det litet delikata i situationen; en känslig detalj, och förstås ansvaret på mig att vara situationen mogen. Just precis exakt på pricken mitt i måltavlan för mitt sikte kan vi också kalla det; att ha ett stort och fingertoppskänsligt ansvar för att ta en roll -- och jag menar inte papparollen -- och förvalta den så väl det bara går, för att landa mjukt och ha tillfört något litet under den där tiden jag var där.
Vi larvar omkring ganska mycket under rasterna, hon och jag, och ett par dagar vid tidigt skolslut följer jag in på eftermiddagen till det sammanhängande fritidshemmet många av barnen går till efter skolan, i samma regi. Det känns ganska tydligt att hon lever upp och tar vara på den räknade tid hon har med mig, och för all del oss, innan vi ska återvända till en skola för vuxna i någon stad långt borta; att det är tid till låns, och att det kommer bli mer som innan vi kom igen efteråt, och det är både litet vemodigt att se och något jag djupt respekterar henne för och undrar litet för mig själv vad det kommer forma henne till för kvinna. En föraning säger mig att det kommer bli en fantastisk människa, så småningom, om hon bara vågar tro på sig själv, och jag förmodar att jag läcker min förmodan som ett såll. Jag har i alla år sedan jag fick något bakom pannbenet odlat mig till att läcka så mycket av mina goda fördomar jag kan, och inte ägna så mycket uppmärksamhet och tankerum åt pessimismer eller misshagliga åsikter om folk, och det är något av det bästa med mig som människa, enligt min egen utsago. Jag tycker genuint om och tror starkt på väldigt många människor, och det tycks gå fram ganska bra. Det gör människor så bra som jag tror att de är, och bättre, helt enkelt för att någon visar för dem att de kan, får dem att vilja och också tro. Åtminstone är det så det hänger ihop för mig -- när jag hittar människor som tror på mig för att vara och växa i den människa jag är, och vill bli, införlivar jag dem bland mina närmaste för att de hjälper mig dit jag är på väg. Jag kan inte veta mycket om vad den där korta tiden gjorde eller inte gjorde, men det kändes som att jag fick vara med på ett litet hörn och bygga henne, som alla bra relationer, oavsett åldersskillnad och relationssmak, fungerar i min bok. Och det var ett fint ark i min bok med, just därför.
Vi var män med genusproblematik, och någon annans genusagenda. Vår hade inte riktigt kommit med på kartan, och förmodligen var vi väl män och på toppen av näringskedjan av gammal slentrian. Det handlade ju inte om oss, och vore nog litet egoistiskt av oss att börja med att beta av agendan som rörde oss personligen, innan vi tog itu med den större genusagendan i vår lärargärning. Jag tror inte någon skulle skandera för oss att män kan, eller att det hade gjort någon nytta; den självklarhet vi ville erövra var ju att arbeta med hjärtat, som vilken tjej som helst gjort sedan urminnes tider, trots att vi hade externa könsorgan. Och utan att det var något konstigt med det; det visste vi ju redan; det var bara alla andra runt omkring som inte visste det. Det fanns två utstakade vägar: att ubåta, smyga, hämma och undertrycka det där hjärtat så det inte syntes för mycket värme utåt. Eller att slåss förbannat hårt, på mäns, eller kvinnosakskvinnors vis. I åtminstone mitt fall var jag inte sugen på någotdera, och tog timeout från min lärarutbildning ett fåtal månader senare. Jag vet inte vilken väg han, min medkandidat, gick, men jag hoppas innerligt att han hittade en tredje eller fjärde, och vid det här laget gått ut som fullblommad lärare, utan förhårdnat hjärta, eller hjärtat i en tättslutande lindning gaffatejp, eller sönderblött och slitet innan gärningen ens börjat.
Det vore intressant att prata med honom, någon gång. Jag tror han kan bli en fin lärare.
Det är VFU-period; verksamhetsförlagd undervisning -- ännu ett av dessa ord, som klockan tickar för; ett ord bland alla dessa snofsiga nyord som uppfinns kring begrepp, när någon vill blåsa nytt liv och lyster i dem, som om de föregående inte hade tillräcklig status, eller fått klangen av att inte vara tillräckligt högt i utbildningsstadier, och något måste göras. Ett impotent kortlivat ord, som också ska passera, ett ord som lika visst som att jag känner litet medkänsla med det, kan placera detta i tiden till min lärargeneration, för att nästa kommer ha bytt ut det mot ett nytt ord, med en ny värdeinfusion, om inget oförutsett händer och jakten på status för läraryrket plötsligt gör halt, omvärderar sig självt och blir tryggt i sin roll. Det är vi som ger nästa generation verktygen att överträffa oss. Det är ett kall, inte ett statusfiske. Ett samhällsansvar man söker för att man vill ge något av sig själv, kanske hjälpa massor av människor finna andra vägar, med saker i bagaget man vet att de behöver ha med sig, som ingen gav oss och vi fått hitta själva. Kort sagt, jag är på PRAO, som lärarkandidat, det är första året, genusperspektivobligatoriet i varje kurs har just kuppats in av skickligt politikerskap på regeringsnivå, och jag och min lika manlige medkandidat ska under veckan eller veckorna utöver att delta som stödlärare, genomföra en genusrelaterad studie av elevernas situation, eller någonting i grannskapet.
Det är ack så behjärtansvärt, och ack så trampat i klaveret, att ålägga oss att ta tag i detta, på det här sättet. Vi är på sätt och vis båda unga i gemet; jag, förvisso, på väg mot trettio, efter en sejour i IT-världen, han på väg mot tjugo, direkt inslussad efter gymnasiet. Båda är vi där, för att vi är män som vill arbeta med hjärtat. Själv är jag litet på flykt från ett liv jag inte riktigt ser en framtid för, med lärarprogrammet litet som en bejakande semester där jag upptäcker och utvecklar mig själv, litet som en slags identitetskris; jag vet vart jag vill och hur jag vill vara som lärare, och jag skäms inte för att ha hjärtat med mig i allt jag gör trots att jag skrämmer livet ur ungefär samtliga tjejer jag läser med, som inte kommer i så nära kontakt med mig att de förstår mig närmare. Jag beter mig säkerligen djupt respektlöst, och trasslar till situationen ordentligt på lärarprogramssidan, och beter mig egentligen ansvarigt enbart mot eleverna i de skolor jag bevistar och lärarkåren där; utbildningens egen agenda kunde jag, om man så säger, ha visat litet mer respekt för. Det är möjligt att i alla fall ambitionerna bakom den hade förtjänat det, men jag ska inte skamfila den onödigt mycket, då jag inte tog tillräckligt intresse att uppsöka och bejaka den. Kort sagt, vi är båda ganska unga, han också till åren, och vi är båda män som söker oss till en skolkarriär för att arbeta med hjärtat. Vi har beslutat oss att ta oss an den här uppgiften tillsammans, och gör som män som inte av eget engagemang i frågan läst in sig på alla möjliga bra saker som skulle kunna granskas -- drar till med något, bara det blir bra.
Det är precis som riktigt dålig journalistik: vi har beslutat oss för att intervjua våra elever; jag vill minnas att de går i lågstadiet, som inte heter lågstadiet, ety det ordet gått ur tiden -- det heter ”lägre år”, eller något ditåt -- och vi ställer litet fria frågor om pojkar och flickor och roller och dylikt, i hopp om att hitta något vi kan sminka upp till en genusagenda och dra växlar av, utan att ha ställt ledande frågor; ett ansträngt försök att passa in halmstrån från transkriberade bandspelarintervjuer till att säga något om förväntningar på rollbesättning, vad som är pojkigt och flickigt, och mycket mer vi fått uppslag om att meta efter. Det blir erbarmligt dåligt, även om jag förmodligen räddar det i någon mening med alla års femmor i svenska, och späker det till en uppsats som suger in all kurslitteraturen enligt formelreceptet vi ska uppfylla, efter konstens alla regler. Det är som gymnasieprov i fysik som går ut på att studera formler i formelsamlingen och nå rätt svar, och bland det skadligaste inifrånruttnande ett feministiskt eller genusorienterat perspektiv kan utsättas för; rent och skärt förrakt för idén fri forskning. Vi är inte gräsrötter som bidrar till en mer genusneutral framtida skola; vi river just upp vår egen respekt för idén med rötterna. Frågan har gått i kras, och kvar står att blidka uppgiftsformuleringen att ta oss förbi också denna uppgift, under tiden vi använder tiden så gott vi båda kan åt att ta till oss någonting av vad vi söker göra oss hemmastadda och orienterade i.
Ironin i vad vi ägnar vår tid till, framför allt annat, som jag snart ska teckna, torde inte gå förspilld på någon läsare. Vi är män i en hårt kvinnodominerad bransch, vi vill arbeta med hjärtat på ett sätt som nästan, om så inte formellt, är förbehållet kvinnor, vi går in i vår roll och känner helt enkelt efter hur våra attityder samverkar med elever, oss själva, vad som händer, och vart det bär. Det är ganska huvudstupa, mycket hjärta, tämligen inlevelsefullt, och oerhört givande. Vi har båda långt mycket mer kontakt med tjejerna, som förtjust yr omkring, och lyssnar, deltar och ser, med alldeles för litet professionell distans, som det heter. Rektor, som är en klok kvinna jag själv en gång i tiden haft som såväl rektor som vikarie i bland annat musik, tar oss litet åt sidan någon av dagarna och håller vad som väl får anses som Talet, som när föräldrar berättar om blommor och bin för sina barn. Hon har stor förståelse för vår situation och förmedlar skolans situation och framförallt föräldrarnas insyn i verksamheten och föräldrarnas förhastade slutsatser, om de skulle se sina döttrar leka med fullvuxna karlar i förtroenderoll. Det är fortfarande snåla vindar för män i skolan i media, och pedofilskräcken har satt klimatet på bistert för manliga hjärtan i skolan.
Inga onda ord om vår rektor; hon är en vis kvinna och har nog sett många ungkalvar på grönbete och vill inte se några av de sina komma olyckligt i kläm, och ber oss vara försikiga, för allas skull. Jag minns särskilt hur nedslagen min medkandidat såg ut efter det där samtalet, och hur min egen ambition om att fortsätta på den där karriären just då och där började lägga sig till ro. Det var inte en kamp jag ville föra. Den där jämlikheten som vi skulle kämpa för var inte vår jämlikhet; den agenda vi skulle slåss för, var kvinnornas. Att sen få föra en till vid sidan av, för att få göra det på samma villkor som kvinnor kändes mer magstarkt än vad jag var sugen på, även om det på föga sätt skiljde sig från det kvinnliga dubbelarbetet som förhoppningsvis började dö ut med vår och föregående generation.
En särskilt fin relation får jag med en liten tjej, som inte har någon far. Det är mycket tydligt att jag tagit formen av något av den far hon inte har, och jag får reda på familjeförhållandena av hennes klassföreståndare, tror jag, eller kanske rektor eller båda två, när inga elever är i närheten; ett samtal som jag tror skedde i mycket bättre diplomatisk anda, ety jag bara minns det centrala om det litet delikata i situationen; en känslig detalj, och förstås ansvaret på mig att vara situationen mogen. Just precis exakt på pricken mitt i måltavlan för mitt sikte kan vi också kalla det; att ha ett stort och fingertoppskänsligt ansvar för att ta en roll -- och jag menar inte papparollen -- och förvalta den så väl det bara går, för att landa mjukt och ha tillfört något litet under den där tiden jag var där.
Vi larvar omkring ganska mycket under rasterna, hon och jag, och ett par dagar vid tidigt skolslut följer jag in på eftermiddagen till det sammanhängande fritidshemmet många av barnen går till efter skolan, i samma regi. Det känns ganska tydligt att hon lever upp och tar vara på den räknade tid hon har med mig, och för all del oss, innan vi ska återvända till en skola för vuxna i någon stad långt borta; att det är tid till låns, och att det kommer bli mer som innan vi kom igen efteråt, och det är både litet vemodigt att se och något jag djupt respekterar henne för och undrar litet för mig själv vad det kommer forma henne till för kvinna. En föraning säger mig att det kommer bli en fantastisk människa, så småningom, om hon bara vågar tro på sig själv, och jag förmodar att jag läcker min förmodan som ett såll. Jag har i alla år sedan jag fick något bakom pannbenet odlat mig till att läcka så mycket av mina goda fördomar jag kan, och inte ägna så mycket uppmärksamhet och tankerum åt pessimismer eller misshagliga åsikter om folk, och det är något av det bästa med mig som människa, enligt min egen utsago. Jag tycker genuint om och tror starkt på väldigt många människor, och det tycks gå fram ganska bra. Det gör människor så bra som jag tror att de är, och bättre, helt enkelt för att någon visar för dem att de kan, får dem att vilja och också tro. Åtminstone är det så det hänger ihop för mig -- när jag hittar människor som tror på mig för att vara och växa i den människa jag är, och vill bli, införlivar jag dem bland mina närmaste för att de hjälper mig dit jag är på väg. Jag kan inte veta mycket om vad den där korta tiden gjorde eller inte gjorde, men det kändes som att jag fick vara med på ett litet hörn och bygga henne, som alla bra relationer, oavsett åldersskillnad och relationssmak, fungerar i min bok. Och det var ett fint ark i min bok med, just därför.
Vi var män med genusproblematik, och någon annans genusagenda. Vår hade inte riktigt kommit med på kartan, och förmodligen var vi väl män och på toppen av näringskedjan av gammal slentrian. Det handlade ju inte om oss, och vore nog litet egoistiskt av oss att börja med att beta av agendan som rörde oss personligen, innan vi tog itu med den större genusagendan i vår lärargärning. Jag tror inte någon skulle skandera för oss att män kan, eller att det hade gjort någon nytta; den självklarhet vi ville erövra var ju att arbeta med hjärtat, som vilken tjej som helst gjort sedan urminnes tider, trots att vi hade externa könsorgan. Och utan att det var något konstigt med det; det visste vi ju redan; det var bara alla andra runt omkring som inte visste det. Det fanns två utstakade vägar: att ubåta, smyga, hämma och undertrycka det där hjärtat så det inte syntes för mycket värme utåt. Eller att slåss förbannat hårt, på mäns, eller kvinnosakskvinnors vis. I åtminstone mitt fall var jag inte sugen på någotdera, och tog timeout från min lärarutbildning ett fåtal månader senare. Jag vet inte vilken väg han, min medkandidat, gick, men jag hoppas innerligt att han hittade en tredje eller fjärde, och vid det här laget gått ut som fullblommad lärare, utan förhårdnat hjärta, eller hjärtat i en tättslutande lindning gaffatejp, eller sönderblött och slitet innan gärningen ens börjat.
Det vore intressant att prata med honom, någon gång. Jag tror han kan bli en fin lärare.
postad 05:19 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar