17:44 Sagofarbror

I slutet av gymnasiet hade jag en fantastisk, och, med våra mått mätt, något alldeles oerhört krävande, historielärare. Han arbetade med historia som mekanismer, och inte som en trave påståenden att nöta in som "detta har hänt". Han var sträng, och en enastående, formidabel berättare. En historielektion hade typiskt upplägget hälften trollbindande saga, hälften korsförhör av Livrädd klass på läxa och om föregående lärdomar hade gått in, och kunde redogöras för. Sällan eller aldrig ett årtal i sikte. Den kanske ende i hela min skoltid jag tänkt på som magister snarare än som lärare; en slags relik från en mer auktoritär skol-era, full av hårdare krav. Men framför allt minns jag hans berättande, vars disposition lades upp kring mekanism, till skillnad från vad litteratur vi fick, som var upplagd kring fakta på rad. Det var hans ljuvliga berättarröst, smält kunskap som fyllde rummet, och totalupplevelsen av att få kartan helt glasklar för sig; se inte isolerade händelser, utan sammansatta komplicerade samverkande skeenden, ibland i långa tidssvep, ofta i dramatiska följder av korta inblickar i relaterade händelser. Visdom som sammanställts av tusentals människors katalogiseranden, och överblicker få eller ingen förunt i deras tidevarvs samtid. Hökvingar och falkblick. Och, framåt lektionens slut, en eller annan sork, som fastnade i de där klorna när bytet var bedövat av fascination, och slets ut ur töcknet för att ställas till svars kring förvärvade insikter.

Nå. Historiens vingslag, och den kristallklara skärpa med vilken insikter framträdde genom det där berättandet; hur förutsättningar och följdverkningar följde i varann via reaktionssätt och händelser, och förmedlandet av förståelse, uppbyggandet av mångfacetterade perspektiv och en medvetenhet om orsak, verkan, och forna tiders och platsers, samhällens och kulturers misstag och lärdomar, eller redan andra individers dito livsöden, problem, lösningar, hjälpande och motverkande faktorer, krafter, allierade, fällor, moment 22 och så vidare -- allt det där finslipandet av andras medvetanden, visa, öppna tankegångar och nya vägar, såväl framåt, uppåt som inåt -- allt det där är sådant jag vill kanalisera och förmedla vidare själv, i allt gods jag själv har att lätta mina skattkammare kring för andra.

Jag vill också bli en sagofarbror, som lyfter upp andra långt över marken, vidgar, öppnar och förlöser inpyrda eller avstannade eller alla de redan nyfikenhetstörstande levnadshungriga framskridande byggare av bättre framtider som av egen vilja bjuder in sig att ta del, som lyssnare, som frågare, som medberättare, kontrapunkt; tätt intill någonstans i klungan, eller mer diskret som åhörare, ett blygsamt obefintligt eller rentav inget inflik; flugor på väggen, men potentiella bärare och vidareförmedlare av sitt intag, sina vidgade evolverade situerade versioner av materialet, i vidareutbyggnaden av allt det där användbara vetandet vi förvaltar tillsammans.

Jag vet bara inte riktigt vilket sammanhang jag söker, vilken publik -- vilka åldrar -- och vilken roll, och kanske vilka ämnen jag ämnar landa med. Hittills har jag nog mest sökt efter mina ofyllda behov, där kärlek och närhet varit de stora drivande; sökt de ganska små, mycket privata sammanhangen och berättelserna -- idévärldar att utforska tillsammans, som hypoteser och som möjligheter, tankar och erfarenheter som oftat kretsat kring det djupt personliga, det ömsesidiga, alla de ting som berört i hjärta, stund och nu, ett par små människor i världen, och världen, ur deras perspektiv. Det är fascinerande att tänka mig dit, till en punkt när jag mättat just det behovet med en hon vid min sida och jag inte längre törstar efter att finna henne, för att vi båda valt varann för det där perspektivet som inte har något givet eller siktat bäst före; när precis alla andra människor blir vänner man också kan prata fritt med, men utan att de någonsin behöver känna ett minsta spår av att man söker dem i just den rollen. Något som jag i någon liten mån i alla fall själv har på känn skiner igenom litet grand med alla människor jag älskar -- att de är välkomna att låna eller hälsa på i den rollen och känna sig för, även om jag inte skulle drömma om att spika fast dem i den.

Jag börjar misstänka att jag börjar flyta upp mot någonting åt den sortens bekvämlighet nu, i att ha i sikte en människa långt, långt bort, som jag kanske vill och kommer få dela det här med, och hur det känns lättare att älska andra igen utan att känna mig kroka in dem. Och för första gången på rätt länge söker jag inte längre mer bland människors berättande om sina liv, efter människor jag själv vill kroka i; annat berättande om världen och livet i stort börjar nu dyka upp på kartan igen allt mer; samma slags berättande som en gång min historiemagister, om världen, om vetenskap, om hjärna, hjärta, teknik, filosofi och allt möjligt som tidigare behövt ha litet draghjälp av att vara knuten till en interaktionabel människas egna identitet, begreppsapparat och så vidare, för att bjuda mig något nämnvärt engagemang och intresse. Jag börjar bli redo för att ta mig an världslitteraturen, vetenskapen och all möjlig annan kultur, även om det fortfarande suger starkt i mig efter att ha någon att dela och själv bearbeta alltsammans tillsammans med. Jag är ändå starkt symbiotiskt lagd, och står inte ut med tanken på att behålla, sålla och bearbeta allting för mig själv; det måste in andra i bilden med.

Och alla upparbetningar och förädlingar vill jag så småningom låta fortsätta i kretsloppet vi alla är del i och har nytta av, allra helst i form av sådana där återkopplande gemensamheter kring ämnen och i stunder och situationer som medierar det på djupt mänskliga sätt. Om det är lägereldar eller sagostunder, kuddhögar, sånger, eller föreläsningssalar, studiecirklar, seminarier, teambuilding, skog och natur, aktiviteter, passiviteter, meditation, släktsammankomst, privat, offentligt, subkulturellt eller annat har jag ingen aning om, men en del grundkomponenter som att ni väljer mig på ömsesidigt uppskattade former lär inte ruckas på. Eget uppfinningsrikt bygge, och andras bidragande infall och förslag, lär stå för huvuddelen av vad det än månde bli. Jag är rysligt nyfiken själv.

Inte minst på vad det kommer handla om.