05:04 Bygga med kärlek, bekräftelse och bejakande

Det är underbart vad man kan uträtta med hjärtat på rätta stället, med kärlek, bekräftelse och bejakande i varje handling. Jag har haft en helg på exkursion så långt ifrån hämning jag nog någonsin varit, och känner samtidigt igen att ha skrivit något oerhört snarlikt det här någon gång förut, medan jag förundras över hur höjdpunkterna i mitt liv flashar förbi min inre syn när den sveper genom dem igen. Jag undrar vad det kan ha varit senast, och om det blev fullbordad not eller hängande halvfärdigt alster jag lät bli att återvända till och dela med mig av, kanske för att det kändes mer självgratulerande än värdefullt att få ta del av för andra.

Samtidigt som jag någonstans inser att många tycker om att ta del av mitt liv, också när jag bara berättar det, utan någon sedelärande infallsvinkel eller dylikt, som tycks vara ett återkommande format jag klistrar fast skrivandet i. I stället för att bara flöda, som under fredag, lördag och söndag. Och lika naket, sårbart och härvarande.

Jag är mycket bättre på att leva än att skriva, trots att jag ägnar det så disproportioneligt mycket mindre tid irl. Mest för att jag så relativt sällan hittar och bondar med de människor jag både finner ett bemötande i med samma öppenhet, acceptans, rädslofrihet och värme som mitt, och lika mycket ömsesidig respekt, beundran och kärlek som här. Det är precis som fördomen säger: totalt perfekta människor dyker upp i ditt liv precis när de är utom räckhåll, just håller på att gå i kloster, resa världen runt, gifta sig eller dylikt -- den där människan som är precis vad du behöver, drömt om eller inte ens lyckats föreställa dig den fulla vidden av. Men det är inte så mycket och av nöden något negativt; det finns anledningar till att det är då de dyker upp, för det är när de just håller på att byta aggregationstillstånd och försvinna in på något helt annat existensplan som de kommer i rörelse, plötsligt flashar till och syns, interagerar med andra partiklar och lämnar massor av intryck och spår efter sig -- inte när de befinner sig i vila.

Det gäller dig med. Det gäller sannerligen och synnerligen mig, då det är det här jag börjat lägga märke till. Att jag har varit bekant med mina inre resurser i åratal och frustrerats över att inte ha dem i bruk 24/7/365, som de trivs bäst, samvävda och intrimmade med och bland andra människor, har sina lika helt naturliga förklaringar. Jag är skitbra på att leva och bara hygglig på att ge mig ut i sörjan där man vaskar guld och ingår vackra föreningar med alla andra vackra element. Det är när jag just håller på att förångas, och lätt fladdrar omkring och tar alla chanser att hälsa på de människor jag lagt märke till omkring mig, som jag till slut kommer över till andra sidan och hälsar på dem i deras hem, långt in i deras hjärtan, och de i mitt. När det kanske bara är ett par veckor kvar innan jag far.

Och det är inte bara någonting dåligt, även om det nog går att ta andra vägar där man inte måste lämna en värld för att kunna leva den fullt ut först. Men när det är vad som krävs för att ta dig dit, är det långt bättre att ha tagit sats och leva i rörelsemängden som håller på att ta dig annorstädes, medan du lever den lilla tid du har kvar ännu i den gamla världen, på fullt spjäll.

Jag har förtjust lekt med roller jag trott förbehållna för tjejer förut, gnabbats och retats på skojsiga villkor, hjälpt en lika nybliven som kär väninna omformulera sina tilltrodda svagaste sidor till hennes, såvitt jag ser, absolut starkaste tillgångar; upptäcka och arbeta med oanade djuprotigheter på ett sätt jag misstänker (för något odömande värde på misstänka -- mer åt en klipskt knipslug blick) Freud för att en gång ha gjort, själv ledas, lära, experimentera och tilltryggalägga långa egna sträckor jag längtat efter att såväl gå som ha lagt bakom mig, och leva i en rikare flora hädanefter.

Bland det allra bästa har nog egentligen varit vad jag i något extra vaket ögonblick reflekterade kring den manlighet jag omsorgsfullt byggt upp i mig själv, jämfört med den jag sett omkring mig och som varit så lätt att sticka hål på -- en manlighet jag inte behöver ständigt bevaka, utan helt njutningsfullt i stället kan blott bejaka -- för att leva ett starkt, och tryggt, och bra liv. En vars värden är så monetärt gratis de någonsin kommer, och vars upplevda värden så bortom alla skalor; en vars prestige knappt får en seismograf att ta notis om den och vars informalitet fullkomligt flödar över; en inte ens konkurrensutsatt manlighet, som snarare föder på flera parter.

Kärlek kan vara något så befriande enkelt, uppriktigt och rättframt.