13:46 Monokultur är monokultur

...insåg jag så där plötsligt, när ordet dök upp i någon passage i "The Ethical Slut" (varmt tack för tipset, hjärtkloka!).

En annan liten varm insikt som landade, när en av alla de här Bra människorna, AerynSun, äskade sig ett emo-filter av sina nördigare hackur-vänner för att inte fastna i träskigheterna hon klafsar i:

"Från en kod- och människo-hacker till en mer känslo-hacker, kan jag mest tipsa om att det inte handlar om att installera ett filter -- att bearbeta bort det där destruktiva inåtvända emo-splittret, är handligen debugging, applicerat på människor eller sig själv, och även de mest välprogrammerade människor och program är fulla av buggar och randvillkorsbrott som tidigare undgått att triggas. Att fortsätta existera drägligt, lyckligt eller framgångsrikt handlar i endera fallet om kärleksarbetet avlusning. Och kanske skulle jag snarare säga "från en schimpans till en annan", egentligen."

Vilket litet osökt också för mig tillbaka till den andra saken jag ville få ur hjärnan eller ned i ord, för att kunna titta på dem och litet njutningsfullt suga på dem: "we are programs that write programs". För oss själva, varandra, och världen omkring oss. Jag tycker om programmerare, i mycket vidare mening än gemene man ser begreppet. Många lever sina liv som om programmen de matats med av sina föräldrar och sitt samhälle är inbrända i ROM, read-only memory: att boota från, läsa, och exekvera, läsa och exekvera, läsa och exekvera; aldrig ifrågasätta, evolvera, uppgradera, byta ut.

Men jag älskar människo-hackers, som bestämmer sig för att ta kontroll och skriva om sig själva som de vill bli, skriva en version två, och tre, och fyra, ständigt förbättrat och evolverat efter hur de föregående slog ut. Frågar sig varför, och hur man kanske kunde göra i stället; om det finns bättre sätt, om det okända kanske är helt ljuvligt?

Jag har det bra nu.