17:51 Tabu och sedvänja

Jag hyser en slags inbyggd skepsis mot allting som, av någon anledning, tabubelagts. Inte för att vara hipp och extrem, frimodigare, frispråkigare eller excellera i att vara mindre dömande än lägre stående individer som är mer fast i etablissemanget, eller dylikt fjams, utan mer för att tabun inte behövs, och åsyftar till att ersätta förnuft med fruktan. Själva mekaniken i ett tabu bygger på bristande respekt för andra människor och tesen att de där luspudlarna är så dumma i pallet att de bör kortslutas i hjärnan, så de beter sig som jag, som vet bättre, tycker att de borde.

Tabun är inte på något vis naturliga, självskrivna, självklara eller konstanta över tiden, de ärvs inte ned biologiskt, utan uppstår, upprätthålls och ärvs helt och hållet socialt. Vidare är det bara vissa särskilda grupperingar som skapar och underblåser tabuer: varken de svagaste eller starkaste grupperna i ett samhälle; de svagaste saknar inflytandet nog att införa dem, och de starkaste är för trygga för att de ska behöva eller känna sig lockade att ta till den här sortens fjams, stigmatisering med mera besläktade metoder. (Paul Graham: What you can't say) Förrakt brukar inte riktigt ligga för mig, men gentemot människor som tar till de här knepen har jag intet till övers.

Berättar jag att jag är emot tabun, är det inte alldeles sällsynt att jag förmodas tycka att allt tabubelagt (eller stigmatiserat) bör normaliseras, det vill säga jämställas med "helt okej att göra; en axelryckning, och inget att orda om". Men jag tycker inte att syskon bör skaffa barn med varann, till exempel, liksom jag förmodligen inte heller tycker att allting som står i koranen, bibeln, mormonernas eller scientologernas skrifter är dumheter bara för att de råkar framhållas som bra av populationer jag inte räknar mig till. Syskon bör inte skaffa barn, för att det innebär en massa genetiska risker som det är dåligt både för barnet och populationen som helhet att utsättas för.

Det innebär dock inte att syskon som är mogna nog att förstå orsak, verkan, konsekvenser, sex och samlevnad, preventivmedel med mera, inte bör ha sex med varann, vilket tabut passar på att göra lika otänkbart som att alstra barn (vilket många ortodoxa ouppdaterade läromästare avrundar till samma sak, eller våldsamt agiterar för att göra till samma sak genom att tabubelägga familjeplanering och preventivmetoder samt den absolut sista nödutvägen abort). Det var en mycket pragmatisk och praktisk världsordning för några hundra år sedan, och är säkert det än idag på många eller kanhända rentav de flesta håll i världen ännu, men sedan dess har utvecklingen, och inte minst folkbildningen, skjutit iväg något enormt, och med den bör man uppdatera sociala sedvänjor med.

Det finns massor av bra skäl till att inte äta fläskkött, men ett av dem är inte längre att det är så stor risk att fläskkött, i olikhet med till exempel nöt och får, löper så stor risk att ha trikiner i sig, vilka ger dig en horribel, plågsam död när parasiten fortbildas i mänskliga muskelvävnader, efter att ha lämnat grismellanvärddjuret. Jag har ingenting emot att muslimer håller kvar vid sina preferenser att låta bli gris, men skulle inte se med glädje om de spred tabut vidare, ens om jag själv anser att man bör låta bli att äta djur som transporterats omkring stora delar av världen, och kanske levt under rätt vidriga förhållanden, innan de hamnar på våra matbord. Ändamålen helgar inte medlen, helt enkelt.

Jag tar inte heller upp de två exemplen för att jag vill lägga an på min syster eller godkännas som muslim trots att jag torde sätta i mig en del fläskkött varje år och vill fortsätta med det, utan mer för att jag finner tabuer skadliga för tänkande, folkmognad och människobilden. Jag vill att människor ska bli bättre, mindre fördomsfulla, mindre dömande, mindre rädda för varann, mindre rädda för att själva dömas, utfrysas eller fruktas; helt enkelt må bättre och leva rikare liv. Innefattar det sexualitet med sina nära, däri ingen skada skedd. Det behövs inga tabun för att vidmakthålla samhällen där syskon inte föder barn tillsammans; det räcker gott med demokratiskt fattade lagar emot sådant, medan det ännu är biologiskt sunt att förbjudas.

Jag läste just ut kapitel fyra i Jared Diamonds "Undergång - civilisationers uppgång eller fall", och skrattade förtjust (eller kanske litet beklagande) till litet grand där jag satt på Nordea i någon kvart i väntan på att få betala dem 1,50:- för att få avsluta det sista konto jag hade hos dem som hade detta negativa belopp, när det noterades hur även antropologer, som just forskar i olika folkslags sedvänjor och liknande, direkt ryggmärgsreagerar inför insikter som att deras älsklingsfolk, som de studerat så ingående, haft sedvänjor som de själva ser som absoluta tabun -- här kannibalism, och bara inte kan förlika sig med det eller sätta sig in i ett annat tankemönster där kannibalism (faktiskt) är norm, och kanske rentav som på vissa platser på Nya Guinea än idag, är en hederssak, där heder inte ska läsas med samma avsmak som vi kanske har inför begrepp som hedersmord (som säkert går att knyta in i det här sammanhanget med av någon långt mer påläst än jag, men som jag själv undviker av okunskap).

I den miljön ses det med avsmak på oss i väst, där vi begraver våra släktingar i stället för att göra dem äran att äta upp dem. Och när så dessa västerländska forskare enträget blundar och helst vill hävda att det är rasistiskt förtal att deras favoritfolk skulle ägna sig åt så fruktansvärda ting som kannibalism, illament opålitlig hörsägen, och så vidare, tycker jag det blir så tämligen konkret, hur dumt allt det här värderandet, stigmatiserandet och tabuandet blir. Larvigt cirkeltänkande som går i spinn i inplanterade kortslutningslödpunkter i hjärnorna på oss.

Kring förbjudna tankar ligger det en hund begraven. Iakttag vaksamhet; någon försöker stänga av dig.