06:32 Distraktionsfluff
Det är skitdistraherande, förmodligen egentligen på det bra sättet, att ha en söt liten tjej (någonstans 20-30, skulle jag väl tippa) som sitter i rummet strax intill och hackar på någon ljudeffekt (hastighetsförändrare, tror jag), som hon titt som tätt testar genom att släpa litet med rösten, som någon mentalpatient som sitter och säger "aaaaa" för sig själv, böjd över sin laptop. Och missförstå mig med rätt hormonfilter nu; det är förstås fullkomligt bedårande.
Men inte alltför lätt att fokusera hjärnan på säkerhetsmodeller, initieringsflöden, under-drift-kommunikation, attackvektorer och missmatchade referenser, samt att försöka utreda dem i ett brev till kollegorna. Klart utmanande, faktiskt! Så jag är så där lagom effektiv. Det var lättare att hålla hjärnan smord när det bara var en massa karlar som lekte med ljud, innan de drog in söta flickor i ruljansen med. (Fast inte tillnärmelsevis lika trevligt i magen när skratten kluckar, förstås.)
Smärre jobbförälskelser var jag tråkigt immun med när jag distansarbetade från Linköping, så jag tar väl igen det vid första tillfälle, förefaller det. Håhåjaja. :-)
Det är fortfarande väldigt gott om "första ..."-upplevelser; första skjutsen hem från jobbet igår, med min kinesiske kollega, första cykelturen till jobbet i morse (som lämnade mig med en plaskvåt rygg -- av solsken och cykelglädje), en 20 minuter lång en, eller därikring, och utan alltför mycket trafik, som jag åkte c:a 10; troligen mer åt en kvart, men jag hade nog litet för bråttom idag. En dusch finns på plats, dock, så har jag med mig litet ombyte och handduk, kanske det blir en hygglig morgonrutin, någon gång. I morgon borde jag nog prova tåg fram och tillbaka -- vilket var gårdagens första -- att åka BART och Caltrain från SFO (internationella flygplatsen, där jag droppade av min hyrbil).
Bådadera var förvånansvärt fula utanpå, och tämligen rymliga inuti. Särskilt den första (Bay Area Rapid Transport) var en rolig kontrast till tunnelbanan i Edinburgh; tvärsnittsarean för en vagn måste ha varit mellan dubbelt och tredubbelt den senare, som är en yttepytteliten korv man proppar in människor i (man behöver huka sig när man går in genom dörrarna), mot BART, som tycks dimensionerad efter feta amerikaner, med jättevräkiga säten, fri promenadyta, och svängrum överallt.
Och Caltrain var lika bekvämt, samt två våningar högt -- med betoning på högt. Vagnen närmast San Francisco får man ha med sig cykel i, och ibland ännu en, i mitten av tågsetet någonstans. Det verkar kosta $60 för ett månadskort för en zon, och igen har turfén beströsslat mig med goda val, då jobbet ligger precis i zon 3, och hemma också ligger i zon 3, några stationer bort. Stanford-stationen trafikeras bara vid fotbollsmatcher, proklamerar tidtabellen glatt, och tydligen är fotboll förpassat till lördagar för de matcherna, nationellt söndagar, och, om jag minns rätt, eventuellt måndagar för korpfotboll. Eller något ditåt. Förtäljde min kinesiske kollega. (Ja, jag vet att det inte är fotboll, utan amerikansk dito, men sport som sport, i min värld.)
Tvätta är en sådan där förstaupplevelse jag ännu inte haft, men väl torde få i sinom tid nu -- jag köpte tvättmedel igår, och slogs av det där uppenbara att det förstås inte finns någon 40°-tvätt, 60°-tvätt och 90°-tvätt här; alternativen är "cold", "warm" och "hot". M'kay. Det ger sig säkert. Jag provade ett lokalt tvätteri strax innan jag lämnade tilbaka hyrbilen, för att se om det var precis lika tokbilligt som det var inne i city och vid det lilla hak jag hittade förra året, men riktigt så billigt var det nog inte; jag fick ge uppåt en $-tjuga för säcken jag hade med den här gången, så det blir nog ingen vana, även om cyklatsen dit också är mycket måttlig. (Kanske provar jag den andra som låg nästdörrs med min närmaste thai-restaurang och den söta mexikanska affären först.)
Eventuellt håller jag på att dra på mig en finfin förkylning, så möjligen var det korkat att cykla idag. Fast jag vill prova på allt jag kan; det ska bli litet kul att cykla hem i beckmörkret som håller på att lägga sig så här kvart över fem, och se hur min ficklampa står sig i trafik på vanlig väg (det är cykelfil hela vägen, sånär som på avsnittet mellan Willow Road och Embarcadero Road, som står för kanske på sin höjd en fjärdedel av milen hem). Och jag tål nog en förkylning eller två, när jag lyckades lämna hemlandet just när medeltemperaturen sjönk under tio grader-strecket, där den torde ligga kvar det närmaste halvåret, som trenden såg ut 2008 i alla fall. Här ser det ut att komma att hålla sig över noll, med kurvtopparna i kring 26° mellan juni och september.
Jag undrar litet grand hurpass minimi-/maximi-principen spelar in på det jag tar upp i mina oreringar; hur mycket av allt förtjust skuttande och positiva saker är sådant jag sträcker mig efter som snuttefiltar, för att jag ännu är ur balans, och hur mycket av det står sig alldeles för sig självt, som det är, mer objektivt? Det är kanske inget solklart fall av att spela upp en bild för mig själv som jag intalar mig är sann och dominant, men skulle jag märka om det inte var det?
Jag har förresten hunnit prata svenska två gånger på två dagar också nu; det är en av nissarna i rummet intill som är här varannan vecka (med flickvän borta i LA) som läste D i Linköping, precis som jag, någon gång. Och min charmige och mjuktalte indiske chef-eller-dylikt lyckades stava sig genom "Linköpings Tekniska Högskola", som det står på min skjorta för dagen (efter att dess rygg torkat till), och uttala det tillräckligt begripligt samt mappa det till "Linköping’s technical high-school". Så ére!
Nu gick fluffet på hemlighuset, och det ska bestämt jag med göra.
Men inte alltför lätt att fokusera hjärnan på säkerhetsmodeller, initieringsflöden, under-drift-kommunikation, attackvektorer och missmatchade referenser, samt att försöka utreda dem i ett brev till kollegorna. Klart utmanande, faktiskt! Så jag är så där lagom effektiv. Det var lättare att hålla hjärnan smord när det bara var en massa karlar som lekte med ljud, innan de drog in söta flickor i ruljansen med. (Fast inte tillnärmelsevis lika trevligt i magen när skratten kluckar, förstås.)
Smärre jobbförälskelser var jag tråkigt immun med när jag distansarbetade från Linköping, så jag tar väl igen det vid första tillfälle, förefaller det. Håhåjaja. :-)
Det är fortfarande väldigt gott om "första ..."-upplevelser; första skjutsen hem från jobbet igår, med min kinesiske kollega, första cykelturen till jobbet i morse (som lämnade mig med en plaskvåt rygg -- av solsken och cykelglädje), en 20 minuter lång en, eller därikring, och utan alltför mycket trafik, som jag åkte c:a 10; troligen mer åt en kvart, men jag hade nog litet för bråttom idag. En dusch finns på plats, dock, så har jag med mig litet ombyte och handduk, kanske det blir en hygglig morgonrutin, någon gång. I morgon borde jag nog prova tåg fram och tillbaka -- vilket var gårdagens första -- att åka BART och Caltrain från SFO (internationella flygplatsen, där jag droppade av min hyrbil).
Bådadera var förvånansvärt fula utanpå, och tämligen rymliga inuti. Särskilt den första (Bay Area Rapid Transport) var en rolig kontrast till tunnelbanan i Edinburgh; tvärsnittsarean för en vagn måste ha varit mellan dubbelt och tredubbelt den senare, som är en yttepytteliten korv man proppar in människor i (man behöver huka sig när man går in genom dörrarna), mot BART, som tycks dimensionerad efter feta amerikaner, med jättevräkiga säten, fri promenadyta, och svängrum överallt.
Och Caltrain var lika bekvämt, samt två våningar högt -- med betoning på högt. Vagnen närmast San Francisco får man ha med sig cykel i, och ibland ännu en, i mitten av tågsetet någonstans. Det verkar kosta $60 för ett månadskort för en zon, och igen har turfén beströsslat mig med goda val, då jobbet ligger precis i zon 3, och hemma också ligger i zon 3, några stationer bort. Stanford-stationen trafikeras bara vid fotbollsmatcher, proklamerar tidtabellen glatt, och tydligen är fotboll förpassat till lördagar för de matcherna, nationellt söndagar, och, om jag minns rätt, eventuellt måndagar för korpfotboll. Eller något ditåt. Förtäljde min kinesiske kollega. (Ja, jag vet att det inte är fotboll, utan amerikansk dito, men sport som sport, i min värld.)
Tvätta är en sådan där förstaupplevelse jag ännu inte haft, men väl torde få i sinom tid nu -- jag köpte tvättmedel igår, och slogs av det där uppenbara att det förstås inte finns någon 40°-tvätt, 60°-tvätt och 90°-tvätt här; alternativen är "cold", "warm" och "hot". M'kay. Det ger sig säkert. Jag provade ett lokalt tvätteri strax innan jag lämnade tilbaka hyrbilen, för att se om det var precis lika tokbilligt som det var inne i city och vid det lilla hak jag hittade förra året, men riktigt så billigt var det nog inte; jag fick ge uppåt en $-tjuga för säcken jag hade med den här gången, så det blir nog ingen vana, även om cyklatsen dit också är mycket måttlig. (Kanske provar jag den andra som låg nästdörrs med min närmaste thai-restaurang och den söta mexikanska affären först.)
Eventuellt håller jag på att dra på mig en finfin förkylning, så möjligen var det korkat att cykla idag. Fast jag vill prova på allt jag kan; det ska bli litet kul att cykla hem i beckmörkret som håller på att lägga sig så här kvart över fem, och se hur min ficklampa står sig i trafik på vanlig väg (det är cykelfil hela vägen, sånär som på avsnittet mellan Willow Road och Embarcadero Road, som står för kanske på sin höjd en fjärdedel av milen hem). Och jag tål nog en förkylning eller två, när jag lyckades lämna hemlandet just när medeltemperaturen sjönk under tio grader-strecket, där den torde ligga kvar det närmaste halvåret, som trenden såg ut 2008 i alla fall. Här ser det ut att komma att hålla sig över noll, med kurvtopparna i kring 26° mellan juni och september.
Jag undrar litet grand hurpass minimi-/maximi-principen spelar in på det jag tar upp i mina oreringar; hur mycket av allt förtjust skuttande och positiva saker är sådant jag sträcker mig efter som snuttefiltar, för att jag ännu är ur balans, och hur mycket av det står sig alldeles för sig självt, som det är, mer objektivt? Det är kanske inget solklart fall av att spela upp en bild för mig själv som jag intalar mig är sann och dominant, men skulle jag märka om det inte var det?
Jag har förresten hunnit prata svenska två gånger på två dagar också nu; det är en av nissarna i rummet intill som är här varannan vecka (med flickvän borta i LA) som läste D i Linköping, precis som jag, någon gång. Och min charmige och mjuktalte indiske chef-eller-dylikt lyckades stava sig genom "Linköpings Tekniska Högskola", som det står på min skjorta för dagen (efter att dess rygg torkat till), och uttala det tillräckligt begripligt samt mappa det till "Linköping’s technical high-school". Så ére!
Nu gick fluffet på hemlighuset, och det ska bestämt jag med göra.
postad 06:32 |
Permanent länk |
|
4 kommentar
Mycket underhållande inledning! :) Kan för övrigt upplysa om att det senaste dagarna varit snorhalt och nollgradigt här i krokarna... Lite Kaliforniskt klimat byter jag gärna mot.
Haha, "cold", "warm" och "hot". I Japan får man inte välja. Det blir kallvatten, eftersom det är det enda som finns. Den varierar väl mellan 5-10 grader och 25 under året, kan man tänka.
Att behöva tvätta på ett tvätteri är en intressant sak som jag helst sliper. Under mina tvättdagar i Frankrike fick jag ofta en enorm längtan till min tvättstuga i Linköping. Men det kanske mest berodde på tvätteriets begränsade torkmöjligheter, vilket medförde att jag varje gång tvingades hänga ömtåliga plagg på tork i mitt redan för fuktiga rum. Förhoppningsvis är dina tvättdagar i Kalifornien lite mindre ångestladdade.
O, ja -- här är det tvärtom tokigt bekvämt; man lämnar in en säck tvätt, får ett litet kvitto och en dag att plocka upp dem, och den dagen får man en säck ren, torr och vikt tvätt att packa in i sina skåp och garderober hemma.
Jag har fortfarande inte varit i min tvättstuga en endaste gång; de har något jättelarvigt system med tvättkort, som man fyller på med checkar. Jag avskyr checkar. :-)