05:56 Ortogonala kommunikationskanaler
Inledande not, som är nödvändig, för att jag skriver här så sällan: i slutet av januari kom jag i kontakt med Season (förnamn, ja), 29, på ett högst intensivt utvecklande plan och på samma frekvens som mig, med förbluffande snarlika djup, perspektiv, värderingar och kapacitet, som mina egna. Vi har provat på att vara sambos i min lilla tvåa sedan Alla hjärtans dag, vilket varit intressant, givande, och, som strax ska visas, ganska utmanande på somliga fronter.
Vi har ett litet knivigt problem som manifesterar ibland, jag och Season, när något vi reagerar med stark laddning till kommer på tapeten, under ett samtal av något slag. När situationen är avspänd, märks det inte, för vi har båda naturlig färdighet i att lyssna och kommunicera vitt, brett, och på många olika plan i många olika dimensioner samtidigt -- men när anspänning tilltar, smalnar vi båda av.
Season talar och lyssnar i budskapskanalen, och tappar greppet om känslokanalen.
Och jag talar och lyssnar i känslokanalen, och tappar greppet om budskapskanalen.
Det här är förstås inte helt praktiskt för oss, för summasystemet är starkt överstyrt: S lägger allt fokus på att uttrycka exakt rätt ord för vad hon vill förmedla, och utstrålar i mängder av ortogonala kanaler stress, agitation, obekvämhet, och, allteftersom, oro, rädsla, panik, konfrontationism med mera som jag reagerar med oro, rädsla, hjälplöshet, och eventuellt så småningom panik till. J lägger ökande fokus på att välja rätt ton, att få ner spänningsnivån, göra klimatet lugnare, tryggare, öppnare, mer tillåtande, lyhört, välkomnande vad som helst utan att ge intryck av att något skulle mötas med dömande, kritik, värderanden, och så vidare -- och tappar precision i exakt vilka ord jag använder i min kommunikation. Och S, i sin tur, reagerar vilt på en hel del begrepp, paralleller jag drar, och andra kommunikativa verktyg jag försöker tillämpa i förståelsebefrämjande syften, vilket föder ännu mer agitation, ger ett ännu sämre konversationsklimat, och så vidare, i vilket jag själv känner mig tungbunden för att jag noterar att ju mer jag säger, dess mer backlogg och konflikt byggs upp, genom att jag måste välja mina exakta ord med en precision, exakthet och medvetenhet om alla farozoner till en långt högre grad än jag kan under de klimatomständigheterna.
Det vill säga, mitt sätt att kommunicera är anpassat och framevolverat till att möta mina egna exakta behov för att kunna arbeta konstruktivt med problemområdet, under de föreliggande omständigheterna,
Och, förstås, Seasons sätt att kommunicera är anpassat och framevolverat till att möta hennes egna exakta behov för att kunna arbeta konstruktivt med problemområdet, under de föreliggande omständigheterna.
Det är tydligen rentav så fascinerande att det fält hon har studerat flitigt i för att förbättra och slipa sina färdigheter här (som jag just förstod ett inflik på temat, även om jag hoppas ha missförstått det), dessutom dikterar att hon ska utestänga alla försök att lyssna på känslokanalen från sitt medvetande, vilket, om något, garanterar att hon blir blind och döv för mina signaler, medan min egen konflikträdsla och svårighet att hålla huvudet kallt när hon är starkt negativt laddad, gör sitt till för att jag själv ska bli om inte helt blind och döv för orden hon sänders budskap, så i alla fall mycket starkt nedsatt i min förmåga att bilda högre perspektiv och modellera hur hon själv tänker, känner och relaterar till det hon söker förmedla, och vilka inre förutsättningar och utgångspunkter som driver hennes kommunikation och problemuppfattning, vilka nästan undantagslöst är annorlunda mina egna.
En ganska intrikat problemuppställning, med andra ord: mekanismerna är, om inte självutlösande, så definitivt kedjereaktionsbildande, och av de metoder vi försökt oss på är den enda som kännts lovande hittills att ta en del time outs och byta medium eller avstånd till varann. Att skjuta ett ämne framför oss till bättre förutsättningar än pågående konfrontation, är tyvärr ofta till alltid omöjligt: Season behöver closure snabbt; helst på stubben (vilket evolverat fram en rent otrolig tankeskärpa i henne: det är uppriktigt sagt inte klokt hur snabbt och djupt hon arbetar, när det rör ett problem av något slag, som enbart berör henne själv, och där hela arbetsdatamängden därför är i hennes egen adresserbara minnesrymd) -- men när delar av de viktiga pusselbitarna är inlåsta i mig, räcker det förstås inte att kasta oändlig CPU-kraft på problemet: vi är ju trots allt inte ett single-CPU-system eller ens en dubbel-CPU-maskin med delad minnesbuss, utan mer av ett CPU-kluster med separata minnesbussar och med en tvärsgående kommunikationskanal för att korskoppla sinsemellan.
Och det funkar inte riktigt om hon kommunicerar frekvensmodulerat och jag amplitudmodulerat över den kanalen: det blir bara brus i båda ändar.
Och sen kapsejsar vi, eller så. Blå skärm. Guru meditation. Hoppfarallala. :-)
Jag är rätt sugen på att sätta i mig hennes språk och kommunikationsmetod, i hopp om att kunna använda den själv för att möta henne i hennes ände, med hennes egna språk och verktyg (och inte så misslyckat som när jag senast i desperation försökte höfta något som också verkade tvärt emot vad som kommer naturligt för mig, men råkade vara ett tvärtom som bara exploderade ännu mer, och i förlängningen ett tag såg ut att ha skjutit relationen helt i sank, för att hon i princip gick i flyktmod, kastade loss och gav sig av) -- men jag har på känn att det kommer bli en rätt markant utmaning, eftersom jag samtidigt kommer behöva arbeta med mina egna svårigheter att hålla huvudet kallt när någon jag intensivt bryr mig om, befinner sig under hög belastning och inte har ett uns sinnefrid, lugn eller kapacitet över till så tertiära saker som att underlätta för vad kommunikativa handikapp jag själv ännu dras med.
Som det föll sig med episoden som såg så mörk ut, mynnade den i en explosiv fyrverkerikonflikt, som på ett direkt Deus ex machina-liknande sätt tog en fantastisk vändning i hela kärnfrågan i ett slag och under sex helt underbara timmars världsöppnande upptäcksfärd i hela min världsåskådning, tills hon frågade om jag hade någonting att säga, i torsdags kväll, och jag spekulativt, på stället, undrade om jag inte varit inlåst i förnekelsefasen hela veckan som gått (eller, egentligare, de tre dygn som gått).
Vilket plötsligt, också på stället, förklarade precis allt för henne -- denial, not disrespect -- och löste den Gordiska knuten vi trasslat in oss i. När vi rev upp varpen, förändrades hela konversationsdynamiken till en jag kunde arbeta i, och efter det, följde mängder av djupgående förändringar i allt från relationsdynamik till de bekymmer och problem vi tampats som mest med de två månader vi haft tillsammans hittils. Vi har igen rört oss rätt snabbt, sedan dess: i mitten av april, eller tidigare, om vi har tur, flyttar vi in i en trea här i området, som dessutom ligger på andra våningen och har bättre utsikt, mindre insikt, en ljuvlig balkong, och ännu mysigare trappa ut omgiven av vackra trädkronor. Men allt det där är rätt stora volymer text, och mitt samtalsminne är gravt fragmenterat, så jag får tyvärr vänta med att nedteckna mer än bråkdelarna ovan, tills jag fått hennes hjälp att reducera det till fristående atomer, molekyler och den slutliga helhetsbilden. I dylikt, är hon i sitt esse.
Eller ett av oräkneligt många, närmare bestämt.
Vi har ett litet knivigt problem som manifesterar ibland, jag och Season, när något vi reagerar med stark laddning till kommer på tapeten, under ett samtal av något slag. När situationen är avspänd, märks det inte, för vi har båda naturlig färdighet i att lyssna och kommunicera vitt, brett, och på många olika plan i många olika dimensioner samtidigt -- men när anspänning tilltar, smalnar vi båda av.
Season talar och lyssnar i budskapskanalen, och tappar greppet om känslokanalen.
Och jag talar och lyssnar i känslokanalen, och tappar greppet om budskapskanalen.
Det här är förstås inte helt praktiskt för oss, för summasystemet är starkt överstyrt: S lägger allt fokus på att uttrycka exakt rätt ord för vad hon vill förmedla, och utstrålar i mängder av ortogonala kanaler stress, agitation, obekvämhet, och, allteftersom, oro, rädsla, panik, konfrontationism med mera som jag reagerar med oro, rädsla, hjälplöshet, och eventuellt så småningom panik till. J lägger ökande fokus på att välja rätt ton, att få ner spänningsnivån, göra klimatet lugnare, tryggare, öppnare, mer tillåtande, lyhört, välkomnande vad som helst utan att ge intryck av att något skulle mötas med dömande, kritik, värderanden, och så vidare -- och tappar precision i exakt vilka ord jag använder i min kommunikation. Och S, i sin tur, reagerar vilt på en hel del begrepp, paralleller jag drar, och andra kommunikativa verktyg jag försöker tillämpa i förståelsebefrämjande syften, vilket föder ännu mer agitation, ger ett ännu sämre konversationsklimat, och så vidare, i vilket jag själv känner mig tungbunden för att jag noterar att ju mer jag säger, dess mer backlogg och konflikt byggs upp, genom att jag måste välja mina exakta ord med en precision, exakthet och medvetenhet om alla farozoner till en långt högre grad än jag kan under de klimatomständigheterna.
Det vill säga, mitt sätt att kommunicera är anpassat och framevolverat till att möta mina egna exakta behov för att kunna arbeta konstruktivt med problemområdet, under de föreliggande omständigheterna,
Och, förstås, Seasons sätt att kommunicera är anpassat och framevolverat till att möta hennes egna exakta behov för att kunna arbeta konstruktivt med problemområdet, under de föreliggande omständigheterna.
Det är tydligen rentav så fascinerande att det fält hon har studerat flitigt i för att förbättra och slipa sina färdigheter här (som jag just förstod ett inflik på temat, även om jag hoppas ha missförstått det), dessutom dikterar att hon ska utestänga alla försök att lyssna på känslokanalen från sitt medvetande, vilket, om något, garanterar att hon blir blind och döv för mina signaler, medan min egen konflikträdsla och svårighet att hålla huvudet kallt när hon är starkt negativt laddad, gör sitt till för att jag själv ska bli om inte helt blind och döv för orden hon sänders budskap, så i alla fall mycket starkt nedsatt i min förmåga att bilda högre perspektiv och modellera hur hon själv tänker, känner och relaterar till det hon söker förmedla, och vilka inre förutsättningar och utgångspunkter som driver hennes kommunikation och problemuppfattning, vilka nästan undantagslöst är annorlunda mina egna.
En ganska intrikat problemuppställning, med andra ord: mekanismerna är, om inte självutlösande, så definitivt kedjereaktionsbildande, och av de metoder vi försökt oss på är den enda som kännts lovande hittills att ta en del time outs och byta medium eller avstånd till varann. Att skjuta ett ämne framför oss till bättre förutsättningar än pågående konfrontation, är tyvärr ofta till alltid omöjligt: Season behöver closure snabbt; helst på stubben (vilket evolverat fram en rent otrolig tankeskärpa i henne: det är uppriktigt sagt inte klokt hur snabbt och djupt hon arbetar, när det rör ett problem av något slag, som enbart berör henne själv, och där hela arbetsdatamängden därför är i hennes egen adresserbara minnesrymd) -- men när delar av de viktiga pusselbitarna är inlåsta i mig, räcker det förstås inte att kasta oändlig CPU-kraft på problemet: vi är ju trots allt inte ett single-CPU-system eller ens en dubbel-CPU-maskin med delad minnesbuss, utan mer av ett CPU-kluster med separata minnesbussar och med en tvärsgående kommunikationskanal för att korskoppla sinsemellan.
Och det funkar inte riktigt om hon kommunicerar frekvensmodulerat och jag amplitudmodulerat över den kanalen: det blir bara brus i båda ändar.
Och sen kapsejsar vi, eller så. Blå skärm. Guru meditation. Hoppfarallala. :-)
Jag är rätt sugen på att sätta i mig hennes språk och kommunikationsmetod, i hopp om att kunna använda den själv för att möta henne i hennes ände, med hennes egna språk och verktyg (och inte så misslyckat som när jag senast i desperation försökte höfta något som också verkade tvärt emot vad som kommer naturligt för mig, men råkade vara ett tvärtom som bara exploderade ännu mer, och i förlängningen ett tag såg ut att ha skjutit relationen helt i sank, för att hon i princip gick i flyktmod, kastade loss och gav sig av) -- men jag har på känn att det kommer bli en rätt markant utmaning, eftersom jag samtidigt kommer behöva arbeta med mina egna svårigheter att hålla huvudet kallt när någon jag intensivt bryr mig om, befinner sig under hög belastning och inte har ett uns sinnefrid, lugn eller kapacitet över till så tertiära saker som att underlätta för vad kommunikativa handikapp jag själv ännu dras med.
Som det föll sig med episoden som såg så mörk ut, mynnade den i en explosiv fyrverkerikonflikt, som på ett direkt Deus ex machina-liknande sätt tog en fantastisk vändning i hela kärnfrågan i ett slag och under sex helt underbara timmars världsöppnande upptäcksfärd i hela min världsåskådning, tills hon frågade om jag hade någonting att säga, i torsdags kväll, och jag spekulativt, på stället, undrade om jag inte varit inlåst i förnekelsefasen hela veckan som gått (eller, egentligare, de tre dygn som gått).
Vilket plötsligt, också på stället, förklarade precis allt för henne -- denial, not disrespect -- och löste den Gordiska knuten vi trasslat in oss i. När vi rev upp varpen, förändrades hela konversationsdynamiken till en jag kunde arbeta i, och efter det, följde mängder av djupgående förändringar i allt från relationsdynamik till de bekymmer och problem vi tampats som mest med de två månader vi haft tillsammans hittils. Vi har igen rört oss rätt snabbt, sedan dess: i mitten av april, eller tidigare, om vi har tur, flyttar vi in i en trea här i området, som dessutom ligger på andra våningen och har bättre utsikt, mindre insikt, en ljuvlig balkong, och ännu mysigare trappa ut omgiven av vackra trädkronor. Men allt det där är rätt stora volymer text, och mitt samtalsminne är gravt fragmenterat, så jag får tyvärr vänta med att nedteckna mer än bråkdelarna ovan, tills jag fått hennes hjälp att reducera det till fristående atomer, molekyler och den slutliga helhetsbilden. I dylikt, är hon i sitt esse.
Eller ett av oräkneligt många, närmare bestämt.
postad 05:56 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar