06:52 Force Majeure

I kölsvallet av gårdagens not om så vanligt begångna textuella misstag, mognar jag till den vuxna försoningsgesten att återvända till nära jag alienerat, beredd att erbjuda dem ett förlåt, eller ett inte längre skamset, men heller inte direkt stolt konstaterande att jag i en stundkänsla svävat ut mycket längre än jag haft täckning för, litet beroende på vad som behövs. Det är ibland så lätt att skrämma iväg dem man älskar men inte får älska för öppet, för direkt. Med sina egna ord, i sammanhang där de inte läses blott av dem som känner utläsa just mina underströmningar bakom dem.

Jag tror det föll sig ungefär som att jag förtjust utbrast något varmt till väninnan, och i en bisats kallade henne något alldeles för förtroligt epitet, vad minns jag rakt inte, i en relationsligt potentiellt känslig situation där hon nyligen börjat bli med karl. Det var i vilket fall fullkomligt berövat allt vad takt och fingertoppskänsla heter, inte på något vis något avsiktligt, men jag fick en rak köldknäpp på näsan, som om jag hade försökt visa upp henne som min inför en konkurrent, vilket det förmodligen hade sett ut som, för de allra flesta, och det kunde jag inte riktigt hantera då, så jag svansade iväg och lämnade alla banden avklippta i isen, i träda eller klippta för all framtid; vad visste jag inte då, vet väl inte än idag. Klippta band måste lagas från båda håll.

Det var helt nyss jag påmindes om den där människan på andra sidan, och det kom för mig att det inte fanns någon anledning att lämna så fina vänner på så långa avstånd om det är mina egna skrupler och spöken som spelat bort dem och håller avståndet på plats ännu, så jag klev fram ur halloweendimmorna och frågade om jag var välkommen tillbaka in i värmen. Ett kliv i taget, när mediet inte tillåter dialoger som utvecklar sig olika beroende på hur första klivet landar, men är jag ur karantän, ska jag höra mig för om hon är upptagen på lördag, då jag har vägarna förbi och inte är schemalagd själv. Älskling behöver mig, och jag få vara med henne i det, så jag har avsatt resten av veckan att resa ned till henne, och under force majeure skjutit normalt veckoflöde åt sidan och sagt åt alla håll det behövs att jag är indisponibel nu i familjära akutlägen. I alla fall jag ska inte leva ett liv där man inte kan göra så då det behövs.

Men på lördag, fick jag veta, har jag mig själv att råda över, och Fredrik, som jag föreslogs dela den med, har på sin front redan fått ett mycket bättre program för helgen som jag inte skulle överväga för ett ögonblick att riva i, och nu har jag i alla fall ett litet idéfrö att nyfiket vända på, tills jag vet mer. Och i värsta fall kan jag nog alltid sitta och jobba litet; min chef ser gärna att det uppstår litet tid som inte finns i mitt program, för att fixa en hög problem som kom lastade i sviterna av ett gnäll från nästa högdånigare chef ovanför honom härom dagen.

Det var så sant; jag lovade ju mig själv att ta tag i att tidrapportera för ett par månader som förflutit sedan det hände senast. Är jag så duktig, får jag till och med litet lön snart, och sådant är busbra när man ger sig ut att resa litet i höstrusket. Och snart går säkert solen upp också, så det är allt hög tid att jag dukar upp mig en liten frukost.

Mitt liv är fortfarande fullt av en hel massa kaos, men jag är löjligt lycklig över alla vänner som bebor det och bidrar till att göra det så rikt att leva. Som en liten familj utan oskrivna löften eller utvärtes förväntningar om att vara något särskilt. Varför känner jag en så vilsam lättnad i att ha mina vänner helt otyglade? Inte en endaste stabil planetbana, vad jag kan komma på; vi är kometer allihopa. Älskar alla rymmer fler. Välkommen!