21:00 "Är det där din tjej?"

Barn ställer de viktiga frågorna.

- Nej, det är min kurs-/klasskompis på lärarprogrammet, som är här på praktik i samma klass som jag den här veckan.

Detta utbyte upphävt över en halv skolgård, precis efter skoldagens slut när vi genade över berget tillbaka mot lärarrummet, där vi båda lagt av oss våra väskor och andra tillhörigheter. Jag drog på munnen ordentligt, även om jag inte också riktigt hade sinnesnärvaron att lägga märke till hur hon reagerade. :-)

De andra viktiga frågorna jag fått (som fond till den där), litet tidigare under dagen, då jag på lunchrasten var med och spelade någonting vagt påminnandes om handtennis, men som gick under namnet "fyr-rutan" eller något ditåt (det är alltid litet småkul att se lekevolution när man någon gång råkar hamna i leksammanhang, men jag skulle nog inte vilja forska akademiskt på det), var som följer:

"Röker du?"
- Usch, nej!
"Snusar du då?"
- Nää.
"Men gör du någonting annat?"

...varpå undertecknad förmodar att det handlar om nyfikenhet på mina eventuella laster, och efter ett par inte alltför långa ögonblick för enkelhets skull ärligen och rätt oreflekterat svarar:

- Tjaa, jag kelar.

Barnkomputronerna gör några blixtsnabba överslag, och replikerar med nästa andetag:

"Har du flickvän?"
- Jaa, det kan man väl säga.
"Hur gammal är hon?"
- Hon är också 28 år.
"Hur ser hon ut?"

Och ungefär där blev det rätt illa svårt, helt plötsligt, och jag bromsade upp litet, för jag är helt enkelt inte så bra på att förklara hur människor ser ut. Eller för den delen registrera det, på något sätt som skulle vara helt meningsfullt för någon annan, eller låta sig uttryckas riktigt i ord. Så här mycket stannade jag dock inte upp och reflekterade där och då, och inte heller kom jag på något slagfärdigt konkret som att hon har långt hår, utan i slutändan landade det i något om att hon är litet kortare, att jag måttade litet på måfå och barnen konstaterade att det ju inte alls är kort, och jag, i min tur, att de förstås har rätt, när väl sammanhanget och umgänget är en skock barn på låg- och mellanstadiet. (Som numera fått andra tekniska termer i en eller ett par vändor, och kanske heter "tidigare år", "lägre åldrar" eller något annat, förefallandes mycket vagt men för en sann connaisseur förstås Mycket Strikt Definierat, och oss andra, komplett värdelöst, kasst begrepp.)

Därifrån tror jag barnhjärnorna snabbt och korrekt slöt sig till att de nått det yttersta av min mentala kapacitet, och lät taktiskt ämnet falla, för stunden i alla fall. För att senare göra en blixtgenant fullträff att nedlägga bytet med. Barn är vassa. (Bilar är hårda.)

Fast det är nog litet fusk med mig, för jag finner ju sådant här så oerhört roligt, att det inte bekommer mig ens ett ögonblick. :)