23:58 Lystmäte

Vackra, vackra ord. Och vackra, vackra kvinna.

I uppemot ett dygns tid har jag bortskämts gravt med ett långväga damsällskap i min egen ungefärliga hjärnkonfiguration, ålder, viktklass, finlemmighet, keltörstsfanatism och syn på livet, någonting jag aldrig riktigt provat på förut. Vi aldrig provat på förut. En festmåltid för ögat men ett lystmäte för huden; det där frossandet som bara inte tar slut, hur mycket man än öser i sig, badar och vältrar sig i. Den viktlösa känslan av att få falla in i någon, riktigt oförblommerat älska det och utstråla det mot henne genom varje liten por i hela kroppen, utan att rädas väcka hennes skrumpna-ihop-bakom-en-rest-mur eller hjälp!--galning!--dämpa-relationen-med-rimfrost. (Vilket i och för sig är samma recept, i olika grader av beska.)

Värm detta till kokpunkten och destillera ut känslan av att inse hur gott det gör henne, inuti, att se sig själv vara hela roten och anledningen till all denna lycka, återspegla det i hennes egen självbild och sakta sjunka in i den för en annan så självskrivna förståelse för vad ett människoliv är värt, i rätt andra människors vågskålar... ...och det känns så där oerhört bra inuti, i alla lager från epidermis yttersta celler till de innersta vrårna i hjärnans vindlingar och hjärtats kamrar. Må bra-dag.

Att förledas detaljteckna ens en kelbråkdel skulle snabbt överväldiga såväl selektering som språkcentrum och sätta det fina maskineriet som omformar förnimmelseminnen till ord ur spel för en god tid framöver av ren överbelastning. Det har mest arbetat på spädda ångor det senaste året och skulle inte palla koncentrerad lösning. Beklagar. Men ett par små stundbilder kan det få bli.

Det måste ha varit ganska tidigt under lördagkvällen, för jag hade ännu inte fyllt upp buffern till min kelkronograf som alltid tickar på under normal drift, och i någon mån står för de blommiga porträtt jag brukar kunna ge av de här stunderna av mitt liv av kel som motiverar flertalet av alla de andra stunderna runt omkrings existens. Vi kom på något sätt in på hur vi hamnat här, och jag var ännu i stånd att skissera upp, om inte flertalet av de ting som skett sedan hon klev innanför dörren, så huvuddragen av de poser och upptäcksfärder som tillryggalagts så långt, vilket förvånade eller kanske imponerade på henne; jag minns inte vilket, eller så var jag inte tillräckligt djupt in i hennes bark för att känna skillnaden just då; jag var nog ganska mentalt sysselsatt av att njuta av oxytocinflödet under all lycklig hud som mötte hennes, skiftandes vänner med var sekund som gick.

Något tidigare, då vi i soffan pratade om hur kort det egentligen är mellan att mötas i ord, och mötas i hud och kramar, när allt kommer omkring, och det fåniga i att det så sällan sker, ändå. En sådan där stund där det kändes som att vi var på precis samma våglängd med precis samma eviga tanke som formar just våra liv, tills vi gör upp med den och bestämmer oss för att vi inte behöver leva på rikssvenskt manér, såvida vi inte av någon anledning finner att det gagnar oss. Carpe diem. Hakuna matata. Que sera, sera. Bejaka!

Något senare och ännu något mer intrasslade i varann, under förtjusta och förfärade utrop, fniss, kittelattacker och nödmotvärn, diskuterandes anonymiseringsmetoder och fingerade flicknamn på D. Vi kom inte på något enda namn vi samstämmigt kunde kalla vackert, och försökte på H i stället, men när min första och enda association "Halvar" gav mig magknip av skratt och rädde-sig-den-som-kan-från-kittel-vapnet, ebbade alltsammans så småningom bort till fördel för någonting annat, vad minns jag ej. Det har fördunklats bakom en svallvåg glädje som svepte bort alla spår ur sanden.

Det är förresten stort, att vi är samma slags kelkittliga. Hon förstår motoriskt, på samma sätt som jag, hur vår hud vill smekas för att inte trigga det där kittelobehaget som sätter så mycket käppar i hjulet annars, och det utan en föregående orgasm som dövar det där sensoriska trollet som alltid annars ligger och lyssnar efter kittligheter. Må vara att vi fortfarande titt som tätt krampade till varann litet med en puss, för lätt strykning eller *borra-in-näsan-i*, men då med den där inte helt oavsiktliga eller för sent förvånade anstrykningen man har när fingrarna inte vet på förhand vad som väcker trollet. Den riktigt fjäderlätta beröringen är för andra; vårt kelspråk handlar om strykning, som är mer kontaktsk än de allra lättaste smekningarna, nio gånger av tio. Hudglädje.

Komplimangbyten, och den klädsamt rosenrodnigt tecknade parentetiska skammen av att ha tagits på bar gärning nästan fiskande efter dem. :-) Du rodnar inte fullt så ofta som jag tror att du tror, men det är synnerligen gulligt när det faktiskt händer. Jag tror inte min hållning någon gång jämförts med en dansares, men det värmde mysligt i kroppen. Och det ligger nog en del ännu ogrodda frön och väntar under ytan.

Det har nästan varit att dricka sig otörstig i duschen, även om riktig mättnad aldrig hunnit bottna i mig, så mycket har det ändå kelats. Somnat och vaknat i sked, med obruten lyckosömn däremellan. Jag har varit med och installerat min konfirmandpräst Peter Lundborg till domprost i domkyrkan (även om jag på förhand önskat att inte mitt körprogram krockat med besöket -- min gäst hade tydligen likväl gott utbyte av det, och Peter är en så oerhört mysig människa att jag inte ångrar en sekund att ha varit med och sjungit in honom i rollen), vi har lagat utmärkt middag och en god husmanslunch, och mina händer och fingrar är lyckligare än de varit på mycket länge.

Jag måste åka till Göteborg någon gång snart, när abstinensen massakrerar mig.