16:46 Mjuk inflygning
Jag kommer inte från det; text är fortfarande den kanal genom vilken jag befrändar flest intressanta människor. Kanske för textens förmåga att överbrygga alla avstånd i tid och rum, kanske för dess närhet till tanken. Kanske för att de människor som lättast faller mig i smaken har ett rikt språk, eller förmår teckna sina känslor levande i ord. Om du vet eller anar att jag älskar dig, och inte landat i mitt liv genom någon slump ute i Märkligheten, kan du på rätt goda grunder förmoda att du har den gåvan.
De senaste veckorna -- och jag inser att det nätt och jämnt räknar två, så här långt -- har jag och en nyfunnen väninna söderöver kretsat nyfiket kring varann på skira vingar av ord. Slagit ned i varandras liv, medfört bilder, tecknat vad vi drivs av som människor, målat upp fröjderna omkring oss, utbytt längtan, lekt med tanken. Spelat på oss själva och på varann.
Det får mig väldigt lätt att halka in i stora funderingar som mest ligger latent strax under ytan; de där tankarna och åsikterna vi bär med oss men sällan har en anledning att uttrycka -- vi, som inte viger våra liv och lustar åt tankemission eller åsiktskorståg, vill säga. Allt tyckande och tänkande vi kanske delar med varann när något samtal råkar gracera ämnet och sällskapet är det rätta. Jag har på känn att jag lägger upp mitt liv litet fel, för de stunderna inträffar såpass sällan i min vardag, ännu.
Men per brev vaknar många tankar som sover. Jag tänkte referera en del av vad vi väckt till liv på sistone för att jag med all sannolikhet kommer ha kvar mer av min dagbok än alla brevutbyten jag är del i om tio år. Vilket är synd och kanske något jag borde åtgärda, men jag ser att jag redan mist augustis helgonbrevskörd i garbtrollets käftar, och troligen början av september med. Kanske har hon kvar någonting av det än.
Det är litet fascinerande, hur mycket gemensam bas man kan känna till redan utan att ha ordat om den. Här är ett litet utdrag ord jag skrev i förrgår natt, varav egentligen ingenting var någonting hon inte redan visste (utan att vi gått in på det), men där den egentliga lydelsen kunnat stavas "jag bryr mig om dig":
Jag är rätt dålig på att hålla på mig när jag gått ömhetstörstig en längre tid, och lika dålig på att sen hålla samma uppmärksamhetsnivå längre perioder då Wow! övergår i vardagssnos, och ett mer varmmilt ljumt lyckolugn utbreder sig över mig och mina utspel. Ett inledande vattenfall när precis alla fördämningar brister, och sen en aldrig riktigt sinande men kanske heller inte törstsläckande rännil som tar vid när vattenreservoaren som dämts upp återgått till ett normalt vattenstånd.
Troligen gick det ganska hårt åt min senaste flickvän, som hade lätt för att se sig ouppskattad och oälskad när hon inte längre fick samma bekräftelse som hon hunnit vänja sig vid. Än mer när hon märkte att hon inte var helt ensam i min värld, beträffande flickor som kom mig så nära och visades samma lycka. Brutala upptäckter jag likväl är lättad över att hon fann såpass tidigt -- men jag vill ogärna utsätta någon för det som jag är rädd kan gå sönder av det. Jag är inte riktigt säker på hur du är funtad på den fronten, men vill inte smyga med min natur.
Jag tror inte det blir bättre av att jag inte direkt "knullar runt" utan "nöjer" mig med just det intima; närheten, ömheten, de ömsesidiga förtroendena och alla dessa mjuka sidor jag finner mening, njutning och lycka i. Något säger mig att det snarare förvärrar än dämpar slaget, ställt mot "ett helt meningslöst ligg" för att jag inte kunnat hålla hormonerna i schack. För att det är fel hormoner i rörelse; alla kelhormonerna: oxytocinet, med vänner. Förtrolighetshormonerna jag tror det finns inbyggda förväntningar hos många, att inte säga de flesta av oss, att de är heliga och reserverade att fördelas helt inom relationens gränser.
Det är nog mitt största moment 22, att det jag vill kunna dela med alla jag har nära hjärtat inte brukar anses få delas med fler än hon som står allra närmast.
*sitter tankfull ett slag*
Hoppas jag inte hanterar dig överförmynderligt eller moderligt på fel sätt; jag vet att du vet att jag har en bred kärlekssyn, men jag vill känna att jag är rak och ärlig och inte ger lättfeltydbara signaler om relationsekvationslösning. :-] För du står mig nära om hjärtat, och just därför vill jag inte behöva slita ut dig igen för att det är en utsatt plats om man bosatt sig där med fel förtecken.
I någon mening släpper jag gärna in vem som helst där, vårdslöst uttryckt, så den som har lätt för att se sig hotad eller konkurrerad med saknar nog snart den piedestal och speciella särställning i mitt liv hon drömt om. Och i det läget gör det mer ont än gott att dessutom finna mig drömsk på alla möjliga andra sätt, om mattan liksom ryckts undan under fötterna på en, samtidigt.
Text är så formbar; litet som en söndagsmorgon -- man kan plöja ned så mycket ömhet i den och tänja den så den brer sig ut över en hel dag, om bara känslan finns där som en ledsagare, hela tiden. Och likafullt bubblar så sakta upp genom alla dessa prisande ord ett vittnesbörd om de undre strömningar inom mig som vet så väl hur litet text kan uträtta, rent taktilt, där en hand kan rubba världen.
De senaste veckorna -- och jag inser att det nätt och jämnt räknar två, så här långt -- har jag och en nyfunnen väninna söderöver kretsat nyfiket kring varann på skira vingar av ord. Slagit ned i varandras liv, medfört bilder, tecknat vad vi drivs av som människor, målat upp fröjderna omkring oss, utbytt längtan, lekt med tanken. Spelat på oss själva och på varann.
Det får mig väldigt lätt att halka in i stora funderingar som mest ligger latent strax under ytan; de där tankarna och åsikterna vi bär med oss men sällan har en anledning att uttrycka -- vi, som inte viger våra liv och lustar åt tankemission eller åsiktskorståg, vill säga. Allt tyckande och tänkande vi kanske delar med varann när något samtal råkar gracera ämnet och sällskapet är det rätta. Jag har på känn att jag lägger upp mitt liv litet fel, för de stunderna inträffar såpass sällan i min vardag, ännu.
Men per brev vaknar många tankar som sover. Jag tänkte referera en del av vad vi väckt till liv på sistone för att jag med all sannolikhet kommer ha kvar mer av min dagbok än alla brevutbyten jag är del i om tio år. Vilket är synd och kanske något jag borde åtgärda, men jag ser att jag redan mist augustis helgonbrevskörd i garbtrollets käftar, och troligen början av september med. Kanske har hon kvar någonting av det än.
Det är litet fascinerande, hur mycket gemensam bas man kan känna till redan utan att ha ordat om den. Här är ett litet utdrag ord jag skrev i förrgår natt, varav egentligen ingenting var någonting hon inte redan visste (utan att vi gått in på det), men där den egentliga lydelsen kunnat stavas "jag bryr mig om dig":
Jag är rätt dålig på att hålla på mig när jag gått ömhetstörstig en längre tid, och lika dålig på att sen hålla samma uppmärksamhetsnivå längre perioder då Wow! övergår i vardagssnos, och ett mer varmmilt ljumt lyckolugn utbreder sig över mig och mina utspel. Ett inledande vattenfall när precis alla fördämningar brister, och sen en aldrig riktigt sinande men kanske heller inte törstsläckande rännil som tar vid när vattenreservoaren som dämts upp återgått till ett normalt vattenstånd.
Troligen gick det ganska hårt åt min senaste flickvän, som hade lätt för att se sig ouppskattad och oälskad när hon inte längre fick samma bekräftelse som hon hunnit vänja sig vid. Än mer när hon märkte att hon inte var helt ensam i min värld, beträffande flickor som kom mig så nära och visades samma lycka. Brutala upptäckter jag likväl är lättad över att hon fann såpass tidigt -- men jag vill ogärna utsätta någon för det som jag är rädd kan gå sönder av det. Jag är inte riktigt säker på hur du är funtad på den fronten, men vill inte smyga med min natur.
Jag tror inte det blir bättre av att jag inte direkt "knullar runt" utan "nöjer" mig med just det intima; närheten, ömheten, de ömsesidiga förtroendena och alla dessa mjuka sidor jag finner mening, njutning och lycka i. Något säger mig att det snarare förvärrar än dämpar slaget, ställt mot "ett helt meningslöst ligg" för att jag inte kunnat hålla hormonerna i schack. För att det är fel hormoner i rörelse; alla kelhormonerna: oxytocinet, med vänner. Förtrolighetshormonerna jag tror det finns inbyggda förväntningar hos många, att inte säga de flesta av oss, att de är heliga och reserverade att fördelas helt inom relationens gränser.
Det är nog mitt största moment 22, att det jag vill kunna dela med alla jag har nära hjärtat inte brukar anses få delas med fler än hon som står allra närmast.
*sitter tankfull ett slag*
Hoppas jag inte hanterar dig överförmynderligt eller moderligt på fel sätt; jag vet att du vet att jag har en bred kärlekssyn, men jag vill känna att jag är rak och ärlig och inte ger lättfeltydbara signaler om relationsekvationslösning. :-] För du står mig nära om hjärtat, och just därför vill jag inte behöva slita ut dig igen för att det är en utsatt plats om man bosatt sig där med fel förtecken.
I någon mening släpper jag gärna in vem som helst där, vårdslöst uttryckt, så den som har lätt för att se sig hotad eller konkurrerad med saknar nog snart den piedestal och speciella särställning i mitt liv hon drömt om. Och i det läget gör det mer ont än gott att dessutom finna mig drömsk på alla möjliga andra sätt, om mattan liksom ryckts undan under fötterna på en, samtidigt.
Text är så formbar; litet som en söndagsmorgon -- man kan plöja ned så mycket ömhet i den och tänja den så den brer sig ut över en hel dag, om bara känslan finns där som en ledsagare, hela tiden. Och likafullt bubblar så sakta upp genom alla dessa prisande ord ett vittnesbörd om de undre strömningar inom mig som vet så väl hur litet text kan uträtta, rent taktilt, där en hand kan rubba världen.
postad 16:46 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar