23:57 Kronan på veckan

Lätta regndroppar bryter vattenytans stiltje strax framför mig, där kajaken tyst glider fram mellan ett och annat nedfallet löv i Karlbergskanalen. Ett litet band flygfän jagar med en bit bara någon decimeter över ytan, från ett skuggparti till nästa. Paddeln bryter vattenytan och från den andra änden som just lyfts ur vattnet på min högra sida pilar en liten rännil ned till droppringen och vidare ned i vattnet. Bortom detta Karlbergs slotts skinande vackra fasad som lyser vitt mot mörka eftermiddagsmoln. Det är en varm och vacker sensommardag, även om vädret klätt sig i hotfull skrud.

Jag tittar tillbaka till vänster igen och finner att jag tappat ett par meter på Cissi nu, men i alla fall inte hamnat på kollissionskurs igen. Med några raska tag tar jag mig upp jämsides. Svallet från en nyss förbipasserad båt hinner upp oss, och det guppar trivsamt i sidled. Det är litet som att vara hemma i sitt element igen, litet som om jag aldrig lämnat det, och litet som om jag aldrig paddlat förut. Strax upptäcker Cissi att jag haft paddeln uppochned den halvannan timme vi varit ute och de tre fjärdedelar av sträckan runt Kungsholmen vi tillryggalagt, varefter vi, båda två, vänder båda på våra paddlar, och likaledes båda två finner att det genast känns litet bättre än nyss. Det är befriande med vänner som lika förtjust och lättsamt som jag själv bejakar sin litet knasigare sida.

Känslan att kliva i en kajak, skjuta ut från bryggan och i kärt sällskap glida iväg över vattnet, skjuta fram och med minsta paddelrörelse möta gensvar i vatten och farkost - det var mycket på en gång, och jag var lycklig inuti på gränsen till att spricka. Stort kan vara så litet, och litet så stort.

Den gångna veckan har varit en av de bästa i mitt liv, och det under en period jag har satt inom parentes för mig själv, en sådan där mellanlivstid jag inte räknat för riktigt värdigt leverne i brist på en tryggad hempunkt. Den där hempunkten jag kanske ändå någon gång ska finna i en enda människa. Hur många nära och kära det än bor i mitt hjärta.

Utöver idag, en både härlig och hjärtskärande (och däremellan ingen egentlig konflikt) långpromenadsdate, en trivsam filmkväll med en väninna i ett hus hon passade. Vänder hon sig sömnlöst om en gång till, framkastar jag förslagen "Famn? Vaggvisa?" - korsade min tanke strax innan vi båda somnade, när det kom för mig att "Somna min vän" kanske kunde vara nyckeln till vila. Ett par dagar senare sjöng jag den för minsta systerdottern i stället, och sömnen lade sig också till slut över Täby.

Det har varit en rik vecka, långt bättre än de flesta födelsedagspresentregn jag sett.