02:44 Uppkopplad eller avkopplad?
Hur mycket tid umgås du med dig själv, en normal vecka?
För min del brukar jag upptäcka det först när jag åker tåg eller buss, genom själva kontrasten; med ens umgås jag mer med mig själv och mina tankar än jag gjort på bra länge. När livet fallit in i en rytm, av något slag, och transportsträckor fått någonting att fyllas med (böcker!) så åker lätt all strötid som inte går åt till regelrätt arbete ned i den stora, närmast bottenlösa hink, märkt "praktiskt underhåll", allt det innebär att leva.
Jag skulle tro att jag umgås mindre än en timme med mig själv om dagen, kanske bara en kvart. När jag åker buss och tåg längre sträckor (timtal), kan jag hitta mig själv och umgås ganska intensivt, se mig från litet högre höjd än vanligt. Eller andra vinklar. Jag brukar försöka göra det till vardags med, men lyckas nog egentligen inte så bra; ska jag träda ur mig själv, behöver jag vara omsluten med frånkoppling. Inte ha tillgång till allt min vardag brukar erbjuda mig god tillgång till, i fråga om nät, sysslor, saker jag skulle kunna ta tag i att göra, brev eller noter att skriva, vänner att språka med, flickor att svärma kring, och så vidare.
Någonstans inuti vet jag om allt det här även när jag är inkopplad, fast i det nät av allt möjligt jag är del i och omger mig av nästan varthelst jag tar mig, men jag låter det sällan riktigt bryta fram genom murarna av förnekelse. Det enda sätt jag erkänt det för mig i någon egentlig mening är att jag envisats med att inte skaffa mig en mobiltelefon ännu år 2005. Det skulle på något sätt fullborda det smörgåsbord sätt att vara eller kunna vara uppkopplad varje sekund av livet, alltid nåbar, aldrig längre än ett telefonsamtal eller SMS ifrån någon vän eller annan part. Varje sekund, en tänkbar återvändo till drogen.
Jag vill inte dit. Faktiskt blir jag litet dummare när jag är ansluten till alla system jag är del i. Litet mindre mig själv, mindre benägen att lyssna, se och höra mig själv, de i samma rum som mig, de jag bryr mig om och det som påverkar oss i mikrokosmos. Sådant som är viktigare för mig än vad som händer i London, på nätet, börsen, teve, i allsköns spelsfärer eller litet annat varstans som i vanliga fall tar sig in i min värld utan att en gång torka av fötterna på dörrmattan. Må vara att jag kan finna alla mina möjligheter att frossa i allt det där härliga, världen lagd för minga fingertoppar, men visst har det baksidor.
Och jag vill höra mig själv och mina egna tankar och känslor i bruset. Mobillöshet är nog ett ganska fåfängt försök att avskärma mig, men hur det än är, köper det mig de där timmarna någon gång ibland på en buss eller ett tåg. Jag tror inte jag hade släppt omvärldskontakten då heller om jag haft en.
Jag försöker inte konvertera andra till mitt sätt att leva; en mobil är nödvändig för många, både socialt och praktiskt sett; det skulle inte falla mig in att hävda motsatsen, och vanor cementeras fort. Kanske jag med skulle fastna rätt kvickt om jag hade en en tid; det skulle inte alls förvåna mig. Men jag har duckat möjligheten, och inte byggt de vanorna. Någon gång ibland visar det sig opraktiskt att sakna, och för all del, mestadels är det nog andra som mer eller mindre irriterat konstaterar att jag är okontaktbar, men på det stora hela gillar jag läget. Själviskt? Säkert. Och att jag myser litet åt tanken att inte spä på telekombranschens inkomster är nog rentav litet barnsligt.
Men umgänget med mig själv, där JAG någon gång ibland bjuds en stund av min tid, är mer än värd vad besvär jag kanske tvingar mig leva med. Eller, egentligare, vilka bekvämligheter jag valt bort.
Vi omger oss med så många olika distraktioner som låter oss slippa umgås med våra egna tankar. Gör det så lätt att välja bort dem för att tradera någon annans en stund, tills vi måste göra någonting igen som kräver vårt fokuserade intellekt igen, och åter skyler vad vi hade fallit in i för andra tankar, om vi lyssnat inåt. En dags kreativt jobb fullt av problemlösning, uppmärksamhet på vad som händer runt omkring, samtal och pockanden, småfrågor som vad man ska laga till middag eller äta ute, att rasta hund, vattna blommor, tvätta, bädda rena lakan, borsta tänderna, ställa klockan, gå och lägga sig, somna innan man vaknar; allt flyter så lätt ihop i en enda obruten kedja där vi aldrig släpper in oss själva.
Det är inbyggt i vår kultur; ett stort, fult fuskbygge som svajar och knakar i fogarna under trycket från all maskerad olust vi gömmer för oss själva utan att ens märka det för att vi inte avsatt tid till att bara lyssna.
Strö förresten in "tycker jag" i varje mening här, efter behag; jag vill inte tjata ihjäl mig om att jag inte gör mer anspråk på objektivitet än någon annan. Även om jag tror att mycket av det jag känner är rätt är allmängiltigt nog för landet eller rentav världsdelen i stort. Hur liten jag än är på jorden.
De där utifrån påtvingade stunder då vi kastas ur rytmen, kanske på en buss, kanske när strömmen gått och man masat sig till diskhon för en stunds kontemplativa husliga göromål, kanske är det de stunderna som gör oss alla mer gott än mat och sömn och kärlek tillsammans.
Kanske.
För min del brukar jag upptäcka det först när jag åker tåg eller buss, genom själva kontrasten; med ens umgås jag mer med mig själv och mina tankar än jag gjort på bra länge. När livet fallit in i en rytm, av något slag, och transportsträckor fått någonting att fyllas med (böcker!) så åker lätt all strötid som inte går åt till regelrätt arbete ned i den stora, närmast bottenlösa hink, märkt "praktiskt underhåll", allt det innebär att leva.
Jag skulle tro att jag umgås mindre än en timme med mig själv om dagen, kanske bara en kvart. När jag åker buss och tåg längre sträckor (timtal), kan jag hitta mig själv och umgås ganska intensivt, se mig från litet högre höjd än vanligt. Eller andra vinklar. Jag brukar försöka göra det till vardags med, men lyckas nog egentligen inte så bra; ska jag träda ur mig själv, behöver jag vara omsluten med frånkoppling. Inte ha tillgång till allt min vardag brukar erbjuda mig god tillgång till, i fråga om nät, sysslor, saker jag skulle kunna ta tag i att göra, brev eller noter att skriva, vänner att språka med, flickor att svärma kring, och så vidare.
Någonstans inuti vet jag om allt det här även när jag är inkopplad, fast i det nät av allt möjligt jag är del i och omger mig av nästan varthelst jag tar mig, men jag låter det sällan riktigt bryta fram genom murarna av förnekelse. Det enda sätt jag erkänt det för mig i någon egentlig mening är att jag envisats med att inte skaffa mig en mobiltelefon ännu år 2005. Det skulle på något sätt fullborda det smörgåsbord sätt att vara eller kunna vara uppkopplad varje sekund av livet, alltid nåbar, aldrig längre än ett telefonsamtal eller SMS ifrån någon vän eller annan part. Varje sekund, en tänkbar återvändo till drogen.
Jag vill inte dit. Faktiskt blir jag litet dummare när jag är ansluten till alla system jag är del i. Litet mindre mig själv, mindre benägen att lyssna, se och höra mig själv, de i samma rum som mig, de jag bryr mig om och det som påverkar oss i mikrokosmos. Sådant som är viktigare för mig än vad som händer i London, på nätet, börsen, teve, i allsköns spelsfärer eller litet annat varstans som i vanliga fall tar sig in i min värld utan att en gång torka av fötterna på dörrmattan. Må vara att jag kan finna alla mina möjligheter att frossa i allt det där härliga, världen lagd för minga fingertoppar, men visst har det baksidor.
Och jag vill höra mig själv och mina egna tankar och känslor i bruset. Mobillöshet är nog ett ganska fåfängt försök att avskärma mig, men hur det än är, köper det mig de där timmarna någon gång ibland på en buss eller ett tåg. Jag tror inte jag hade släppt omvärldskontakten då heller om jag haft en.
Jag försöker inte konvertera andra till mitt sätt att leva; en mobil är nödvändig för många, både socialt och praktiskt sett; det skulle inte falla mig in att hävda motsatsen, och vanor cementeras fort. Kanske jag med skulle fastna rätt kvickt om jag hade en en tid; det skulle inte alls förvåna mig. Men jag har duckat möjligheten, och inte byggt de vanorna. Någon gång ibland visar det sig opraktiskt att sakna, och för all del, mestadels är det nog andra som mer eller mindre irriterat konstaterar att jag är okontaktbar, men på det stora hela gillar jag läget. Själviskt? Säkert. Och att jag myser litet åt tanken att inte spä på telekombranschens inkomster är nog rentav litet barnsligt.
Men umgänget med mig själv, där JAG någon gång ibland bjuds en stund av min tid, är mer än värd vad besvär jag kanske tvingar mig leva med. Eller, egentligare, vilka bekvämligheter jag valt bort.
Vi omger oss med så många olika distraktioner som låter oss slippa umgås med våra egna tankar. Gör det så lätt att välja bort dem för att tradera någon annans en stund, tills vi måste göra någonting igen som kräver vårt fokuserade intellekt igen, och åter skyler vad vi hade fallit in i för andra tankar, om vi lyssnat inåt. En dags kreativt jobb fullt av problemlösning, uppmärksamhet på vad som händer runt omkring, samtal och pockanden, småfrågor som vad man ska laga till middag eller äta ute, att rasta hund, vattna blommor, tvätta, bädda rena lakan, borsta tänderna, ställa klockan, gå och lägga sig, somna innan man vaknar; allt flyter så lätt ihop i en enda obruten kedja där vi aldrig släpper in oss själva.
Det är inbyggt i vår kultur; ett stort, fult fuskbygge som svajar och knakar i fogarna under trycket från all maskerad olust vi gömmer för oss själva utan att ens märka det för att vi inte avsatt tid till att bara lyssna.
Strö förresten in "tycker jag" i varje mening här, efter behag; jag vill inte tjata ihjäl mig om att jag inte gör mer anspråk på objektivitet än någon annan. Även om jag tror att mycket av det jag känner är rätt är allmängiltigt nog för landet eller rentav världsdelen i stort. Hur liten jag än är på jorden.
De där utifrån påtvingade stunder då vi kastas ur rytmen, kanske på en buss, kanske när strömmen gått och man masat sig till diskhon för en stunds kontemplativa husliga göromål, kanske är det de stunderna som gör oss alla mer gott än mat och sömn och kärlek tillsammans.
Kanske.
postad 02:44 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar