23:09 Rök ut det gamla

Idag är första dagen det är förbjudet i lag att ryka på restauranger, krogar och snarlikt. En liten triumf för folkhälsokampen, förmodar jag, en folklig rörelse jag statistiskt och känslomässigt hör hemma i, men inte dragit något strå till stacken för. Månne är den i detta nu i startgroparna för nästa landvinning, att ryka ut rökarna ur hemmen också, i sig ännu ett förmodat förspel till att förbjuda balkongskorsteneriet jag själv lider mest av. Jag vet inte, men förmodar i mitt stilla inre.

Jag behöver vädra mina kamrar; det bodde något bittert där, och bitterhet tål jag inte i mig själv. Det är en av de minst produktiva känslor jag kan komma på, väl i par med de där stora drakarna; apati, uppgivenhet, skuld och hämndlystenhet, för att nämna några. Självömkan kanske kan få slinka med på ett hörn, även om jag hoppas det bor ett litet mått läkekraft i den. När det dystra dugget blir ett stril och rännilarna på golvet en flod, är det i alla fall dags att skaffa sig ett paraply. Eller en semester till soligare nejder.

När flykt klingar med en så lockande ton, är det lätt att lystra och söka sig långt, långt bort från det som gör ont. Igår spenderade jag kvällen med ett par goda vänner, båda i mer eller mindre grad självvalt fast i en tidsfälla man kan fly in i och glömma eller förneka ungefär hur mycket av sin omvärld man vill med. Ett onlinedataspel, rosat av somliga, avskytt av andra - World of Warcraft. Jag har inte vågat gå i närheten, väl medveten om vilka världar som öppnar sig i det, och hur jag skulle äntra dem och så smått börja bygga sociala broar, nätverk och världsomspännande umgängen där som skulle nå mig i verkliga livet lika litet som jag dem.

Under månaders tid skulle jag sakta stiga från en okänd dussinskugga i de oräkneliga leden nykläckta kycklingar som flödar in genom världens portar varje dag, mot höjder av igenkännelse för mina bidrag som många längtar efter och känner som något stort och ouppnåeligt. Jag har gjort det förut, känner vägen och misstänker att lockelsen att vandra den igen skulle ta mig dit på nytt, under månader jag skulle undslippa en hel del tanketid och sorgearbete jag blickar ut över nu och önskar jag sluppe tackla.

Det är så lockande att lämna allting där det var, klippa av snöret och som en lössläppt ballong stiga mot stjärnorna med banden bakåt flaxande i vinden. Kapsla in smärtan i en förseglande kokong och landa någon gång någonstans där jag kan begrava den i svunna tiders mull och lika sårbar vandra in i samma minfält igen, lika orädd som den förra. Något inuti mig säger att kärlek måste ha den oräddheten för att vara vacker, och jag väljer gärna mina vägar så jag ska satsa lika vansinnigt om och igen, för att det är så min romantiska ådra vill ha det. Jag blir ledsen och känner mig instängd av murar och hård hud; vill blotta strupe och falla tryggt mot människor jag faller för. Ge dem det finaste jag själv känner, en tillit och ett oreflekterat förtroende att vurma, om de vill fånga det.

Ändå bygger jag nog lika visst vidare på just de murar och stötdämpare jag skyr. Lär mig kanske hur och under vilka former det går att öppna de kranarna utan att skrämma iväg, och vilka tecken man ska leta efter innan man ens överväger prova. Blir berövad ytterligare litet av det otörnat öppna och självsvådliga barn jag brukar älska i dem jag snavar över som fortfarande bär det inom sig och låter det skina genom till ytan.

Kanske är det det där ocyniska förhållningssättet till kärlek, relationer och män jag är på ödmjuk jakt efter i flickor. Det där som det finns så många män här i världen som jagar ur dem. Eller snarare bör jag skriva omständigheter mer än män, för att inte låta så demoniserande; jag har faktiskt plåstrats in i ett sådant sammanhang själv, och vet precis hur smal vägen kan vara. Det är lätt släktet som på ett eller annat sätt får skulden på sig, oaktat hur, var eller varför det går snett.

Men är det en gång något jag söker efter i en flicka, brukar det lika visst vara något jag lägger enorma resurser på att odla i mig själv, och lika envist kämpar jag emot den naturliga uppbyggnaden tjocka sårskorpor och förhårdnader över mina mjukdelar.

Än lever hoppet om den likasinnade som söker samma naivt befriande inställning till allt stort och vackert, som jag själv. Det pyr litet i några segsläckta bränder, och mot himlen stiger en sakta uttunnande rökpelare från gårdagen, våren eller något annat vi lämnar längre bakom oss med varje gryende dag. Är min pensel ostadig, kan jag i alla fall måla det i en svepning ord.

Kategorier:

• känslor