23:19 Feminism och partnermisshandel
Det måste vara svårt att göra bra debattprogram, även för Rosenberg i TV4. Dock brukar det ofelbart dyka upp någon liten (oftast stor, men parentetiskt behandlad) intressant tanke varje gång, så också idag, på temat feminism.
Dagens intressanta parentes var partnermisshandel, som i alla fall jag upplevt som en av de större eldar som tänder och vinner nya feminister i rörelsen. Det är lätt att sluta upp i reaktion till motbjudande (men förekommande!) företeelser som män som våldför sig på kvinnor i hemmet, och dessutom är det ett ämne som inte kan mötas upp av någon slags opposition, eftersom det inte finns någon som förordar hustrumisshandel. Eller någon annan form av misshandel heller, för den delen, men den parentesen vinner feminismen som rörelse inga retoriska poänger eller nya medlemmar på, så den tas inte upp. Kvar blir ett fokus på könsmaktstrukturer, och misshandeln som exempel på den, även om företeelsen inte accepteras av någon part i debatten.
Missförstå mig rätt. Jag tar inte avstånd från feminism. Tanken är god och huvuddelen av förespråkarna står troligen på en sund värdegrund av jämlikhet, men den polemik och väckelsestämning som växt upp kring den kärnan finner jag starkt obehaglig. Det har inte har att göra med att jag känner min position hotad, någon ärftlig patriarkal delskyldighet till dagsordningen, eller så.
Nej, det är rekryteringens metod och retorik, som är densamma som så många andra baksätesstyrda skenande hjorder lättledda individer innan den. En enorm samlad rörelsemängd, med enorm lika kraft att utverka, mot... ...styrd av... ...vem då? Andra snarlika hjordar i historisk tid, med mer eller mindre synliga ledare, är till exempel nazismen, eller mer nyligen (och fortfarande) världsterrorismhetsen.
Men, som sagt, missförstå mig rätt; feminism och nazism är inte ord jag tossar ihop för att kasta nazismens illaluktande skugga över tanken och läran, utan för att mana till litet eftertanke och spetsade öron. Vad samlas vi kring? Vilka frågor driver vi, och hur? Vilka vill göra sig till ledare över rörelsen? Vilka dikterar den faktiska agendan? Jag misstänker att betydligt mindre del av det är gräsrötter än man nog helst vill tro.
Det spirande korn intressanthet som tändes i mig kring ämnet partnermisshandel dök upp från helt klar himmel, som sanningar ofta gör, och slog prompt rot i mig så snart jag hunnit begripa innebörden: partnermisshandel är lika vanligt i homosexuella par som i heterosexuella.
Sällan har luften så vackert gått ur en ballong. Den raska moteld om de 23.000 (jag kan minnas siffran fel, men antalet nollor är rätt) anmälda fall med kvinna som misshandlats av manlig partner (årligen, förmodar jag) pyser sakta till marken framför mig, då det redan ögonblicket innan gått upp för mig att om homosexuella par var ett lika vanligt fenomen som heterosexuella, hade deras statistik rört sig i samma storleksordning. Och hela kärnan i resonemanget kvinnomisshandel som effekt av könsmaktordning ångar bort i strålkastarljuset av en enda välriktad ljuskägla.
Märk väl: det här är inte något nederlag för feminismen; tvärtom: det är möjligheten att skilja väderkvarnarna från ve(t)tet och sålla bort de slag som var uppdiktade för att väcka starka känslor och dra till sig lättlett fotfolk, från de fighter det ligger äkta substans bakom, som diskriminerande lönesättningsmönster. Som är mer abstrakta och inte på lika självklara grunder väcker brinnande hat i breda folklager. Och just därför kanske faktiskt kan leda till en positiv utveckling, med litet hjälp av ansträngning och tidens tand.
För det finns massor att göra för feminismen än även i Sverige, ett av världens mest jämlika länder. Kan vi inte göra det tillsammans, fritt från all retorik av våld, hat och förtryck? Den föder inga vackra barn, vare sig här, i Auschwitz-Birkenau, ett sönderbombat Irak eller ett USA som gör sitt bästa för att avskaffa rättssäkerheten, hemma såväl som i resten av världen. Allt för att samla mer makt till en punkt. Helst i smyg, och definitivt dit ingen annan har någon insyn.
Dagens intressanta parentes var partnermisshandel, som i alla fall jag upplevt som en av de större eldar som tänder och vinner nya feminister i rörelsen. Det är lätt att sluta upp i reaktion till motbjudande (men förekommande!) företeelser som män som våldför sig på kvinnor i hemmet, och dessutom är det ett ämne som inte kan mötas upp av någon slags opposition, eftersom det inte finns någon som förordar hustrumisshandel. Eller någon annan form av misshandel heller, för den delen, men den parentesen vinner feminismen som rörelse inga retoriska poänger eller nya medlemmar på, så den tas inte upp. Kvar blir ett fokus på könsmaktstrukturer, och misshandeln som exempel på den, även om företeelsen inte accepteras av någon part i debatten.
Missförstå mig rätt. Jag tar inte avstånd från feminism. Tanken är god och huvuddelen av förespråkarna står troligen på en sund värdegrund av jämlikhet, men den polemik och väckelsestämning som växt upp kring den kärnan finner jag starkt obehaglig. Det har inte har att göra med att jag känner min position hotad, någon ärftlig patriarkal delskyldighet till dagsordningen, eller så.
Nej, det är rekryteringens metod och retorik, som är densamma som så många andra baksätesstyrda skenande hjorder lättledda individer innan den. En enorm samlad rörelsemängd, med enorm lika kraft att utverka, mot... ...styrd av... ...vem då? Andra snarlika hjordar i historisk tid, med mer eller mindre synliga ledare, är till exempel nazismen, eller mer nyligen (och fortfarande) världsterrorismhetsen.
Men, som sagt, missförstå mig rätt; feminism och nazism är inte ord jag tossar ihop för att kasta nazismens illaluktande skugga över tanken och läran, utan för att mana till litet eftertanke och spetsade öron. Vad samlas vi kring? Vilka frågor driver vi, och hur? Vilka vill göra sig till ledare över rörelsen? Vilka dikterar den faktiska agendan? Jag misstänker att betydligt mindre del av det är gräsrötter än man nog helst vill tro.
Det spirande korn intressanthet som tändes i mig kring ämnet partnermisshandel dök upp från helt klar himmel, som sanningar ofta gör, och slog prompt rot i mig så snart jag hunnit begripa innebörden: partnermisshandel är lika vanligt i homosexuella par som i heterosexuella.
Sällan har luften så vackert gått ur en ballong. Den raska moteld om de 23.000 (jag kan minnas siffran fel, men antalet nollor är rätt) anmälda fall med kvinna som misshandlats av manlig partner (årligen, förmodar jag) pyser sakta till marken framför mig, då det redan ögonblicket innan gått upp för mig att om homosexuella par var ett lika vanligt fenomen som heterosexuella, hade deras statistik rört sig i samma storleksordning. Och hela kärnan i resonemanget kvinnomisshandel som effekt av könsmaktordning ångar bort i strålkastarljuset av en enda välriktad ljuskägla.
Märk väl: det här är inte något nederlag för feminismen; tvärtom: det är möjligheten att skilja väderkvarnarna från ve(t)tet och sålla bort de slag som var uppdiktade för att väcka starka känslor och dra till sig lättlett fotfolk, från de fighter det ligger äkta substans bakom, som diskriminerande lönesättningsmönster. Som är mer abstrakta och inte på lika självklara grunder väcker brinnande hat i breda folklager. Och just därför kanske faktiskt kan leda till en positiv utveckling, med litet hjälp av ansträngning och tidens tand.
För det finns massor att göra för feminismen än även i Sverige, ett av världens mest jämlika länder. Kan vi inte göra det tillsammans, fritt från all retorik av våld, hat och förtryck? Den föder inga vackra barn, vare sig här, i Auschwitz-Birkenau, ett sönderbombat Irak eller ett USA som gör sitt bästa för att avskaffa rättssäkerheten, hemma såväl som i resten av världen. Allt för att samla mer makt till en punkt. Helst i smyg, och definitivt dit ingen annan har någon insyn.
postad 23:19 |
Permanent länk |
|
1 kommentar
Finns. Läser. Läst. Svarar (kanske så småningom). Försöker (lyckas på tentor; köpa hus).