22:46 One more hug, dear.

I morse vaknade jag mitt i ett bättre stycke ihopdrömd erotik. För att någorlunda täcka mitt harm över denna oerhört olägliga timing, såg jag till att prompt glömma bort precis allting av den genom att helt släppa den med tanken. Den gick alltså prompt i kras mot golvet, och hade avdunstat inom loppet av sekunder. Fantasislöseri, om något, men det är tungt nog att masa omkring sig före sju även utan distrahenter.

Precis enligt misstanke blev det en viral souvenir med hem från praktiken; två veckor gånger några dussin barn mellan sex och tolv gav i det här fallet en förkylning. Jag är litet förvånad över att den slog rot först så här till näst sista dagen, men det var ju bra att jag hann med de moment jag skulle under perioden dessförinnan. Jag vet inte om jag är i form för den sista dagen, men det får jag känna efter i morgon bitti.

Som alltid när man vet precis vad man bör och inte bör ägna sig åt med hänsyn till sitt hälsotillstånd, tidsnöd, tunn plånbok eller vad det vara månde, blir per automatik den senare kategorin vad man faktiskt ägnar sig åt på tok för mycket. Har man ont i halsen, är alltså hög puls bra att undvika. Följaktligen har undertecknad alls inte ägnat sig åt att spinna vidare på avklippta drömtrådar, vad de nu månde ha handlat om. O, nej. Heller inte fantiserat bort sig i kramar och smekningar, hudutflykter för händer och innerarmar, svarvade kroppar att följsamt omhulda och bada i omsorgsfull ömhet. Verkligen inte.

Detta senare förstås ett mer oxytocinmilt drömmeri än ett pulshöjande, men jag får ändå känslan av litet dåligt samvete gentemot mig själv när jag plöjer fåror av "tänk om" i stället för att lägga krut på att inrätta verkligheten så den har någon att dränka i allt det där.

Och så känner jag mig som en skiva som går på repeat, spelandes någon varmljuv låt från femtiotalet, kanske litet som "One more kiss, dear" men med kramtema. Det är bara inget hack i den; refrängen kommer om och om igen när minst man anar det -- övergången från vanligt lunk till kramdröm och tillbaka i huvudspåret är lika omärkligt som det är frekvent. One more hug, dear.