23:54 Nyligt bra
Ett potpurri småtankar idag igen.
Jag såg något jättevackert tidigare i kväll - tre punkare; en grabb i tuppkam och två tjejer, gick hand i hand förbi domkyrkan åt Ågatan till. Det hade inte sett lika vackert ut med pojken i mitten; nu såg det bara så oerhört härligt ut. Fåntrollet inuti mig beslöt sig bums för att det måste vara kärlek, och sen knatade jag den sista sträckan hem på finfint humör, passerandes hela tre andra handhållande par på vägen. Maj är fint.
Jag är ganska lättbetingad. En kvarlämnad "Feelings getting stronger in the dark" (Moneybrother) i en spellista som nyss poppade igång gjorde mig alldeles myslig inuti, inte alls så mycket för sina egna förtjänster som för att jag kopplat den till någon jag är förtjust i.
Hade jag inte kommit på idén att sätta upp ett lakan innanför min badrumsdörr för att ta upp litet av oljudet i kväll, hade jag nog givit in för en annan inspiration, och flyttat in alla två veckor ledsna blomster dit i stället. De fick litet efterlängtat vatten i morse; hoppas de kvicknar till igen. Det slog mig ungefär samtidigt att det närmast subtropiskt varma klimatet där torde göra dem gott, och ingen direktsol. Rådbråkade hjärnan om fotosyntes; det skulle väl inte genereras mer vatten för torkapparaten att torka bort? Nej, sol+vatten+koldioxid ger socker+syre; det är cellandningen som går åt andra hållet. Med min nuvarande lakansridå på plats beslöt jag mig för att lägga tanken på hyllan så länge; blir det för svårt att ta sig in för att vattna vore det synd att äventyra blommorna mer.
Fåfänga. Inget jag ofta reflekterar över, men när ordet a propos någonting korsade en god väns tangentbord i eftermiddags, slog det mig att nog är jag fåfäng, alltid. Fasligt nyfiken på vad folk är nyfikna på i mitt skrivande, och vem som dras till vad. Fåfänga om något, ne?
Så vad vore väl mer passande än att jag framåt kvällskanten råkar snava över det mest välutvecklade jag sett i serieväg på länge i en småtrevlig webserie jag sporadiskt följer sedan några år, Megatokyo? Det var plötsligt så bra att jag kände mig tvungen att skriva litet fanmail till författaren och dela med mig av förtjusningen:
Jag älskar att ge komplimanger när jag känner något starkt. Bjuder det dessutom någon litet extra motivation, så mycket bättre - jag tror det är ungefär sådant driver känsloekonomin i större perspektiv. Nätet är som allra bäst när det öppnar vägen till den sortens direktåterkoppling från människa till människa; även de mirakelgörare vi beundrar på avstånd är små helt vanliga människor, också de med sina dystra stunder och tunga dagar.
Jag satt på en buss söderut i söndags efter kusinbarnets ettårskalas och tänkte, efter att ha lyft näsan ett slag ur tidningen jag köpt på Norrtälje busstation. Artikeln hade varit en gladlynt recension av ett av Visa Rösters alster, a cappella-musik med rötter i spelmusik från åttiotalets större hemdatorer. För inte så länge sedan råkade jag nosa fram att en av sångarna (och, förmodar jag ogrundat, den drivande kraften bakom skivans tema) var känd för mig sedan dess under pseudonymen Mahoney (& Kaktus). Ett förtjust pip i Lyskom då hade dessutom gett vid handen att karln, kanske föga förvånande, bara är ett par bekantskapsled ifrån mig, arbetskamrat med en annan lysit.
Men detta var inte så mycket vad som snurrade i huvudet, som bakgrunden till det. Den talgdank som gått upp för mig var att det mesta som är riktigt bra är sådant folk gjort för att de själva velat ha just något sådant. Till exempel är jag övertygad om att den här skivan kommit till ur tanken "den här musiken är verkligen härlig -- visst vore det härligt att återuppleva den som den skulle kunna låta idag, med de medel vi själva besitter?". Samma tidning hade också en lång, härlig artikel om ett gammalt spel jag varit förtjust i, och jag har på känn att även den föddes i tanken "Åh, vad jag är nyfiken på vad som egentligen låg bakom det här - vad tyckte och tänkte dess upphovsman, då det begav sig?" -- den egna nyfikenhetens drivkraft.
Jag ska banne mig göra litet egen uppsökande journalistik, jag med, tänkte jag. För att jag är nyfiken på samma sak, kring den här skivan, om den här karlns tidigare verk, och för att tanken på att göra något liknande länge grott även i mig. Det vore fasligt roligt att vokalisera kära gamla musikaliska minnen från uppväxttiden, och nu i höst lär jag om jag börjar läsa musiskt lärande omge mig med andra ännu mycket mer musikaliska människor än jag; en ypperlig grogrund för den sortens projekt, även oräknat andra goda vänner jag nog med lätthet kan locka med. Den här karln har redan gjort det; vilka problem hade de? Glädjeämnen? Hur bar de sig åt? Vem drev på, vad gick bra varför? Har de språkat något med de ursprungliga kompositörerna; haft någon kontakt med Rob Hubbard, till exempel? Massor av roliga frågor, och säkerligen en jätteintressant intervju för en mycket selekt liten nischgrupp som lätt hittar till den den dag de råkar nostalgigoogla litet.
Det är nästan något av ens skyldighet att göra allt man tycker vore roligt, och se till att göra resultatet lättillgängligt. Sådant gör världen bättre. Positiva spiraler. Mer av den varan, tack.
Jag såg något jättevackert tidigare i kväll - tre punkare; en grabb i tuppkam och två tjejer, gick hand i hand förbi domkyrkan åt Ågatan till. Det hade inte sett lika vackert ut med pojken i mitten; nu såg det bara så oerhört härligt ut. Fåntrollet inuti mig beslöt sig bums för att det måste vara kärlek, och sen knatade jag den sista sträckan hem på finfint humör, passerandes hela tre andra handhållande par på vägen. Maj är fint.
Jag är ganska lättbetingad. En kvarlämnad "Feelings getting stronger in the dark" (Moneybrother) i en spellista som nyss poppade igång gjorde mig alldeles myslig inuti, inte alls så mycket för sina egna förtjänster som för att jag kopplat den till någon jag är förtjust i.
Hade jag inte kommit på idén att sätta upp ett lakan innanför min badrumsdörr för att ta upp litet av oljudet i kväll, hade jag nog givit in för en annan inspiration, och flyttat in alla två veckor ledsna blomster dit i stället. De fick litet efterlängtat vatten i morse; hoppas de kvicknar till igen. Det slog mig ungefär samtidigt att det närmast subtropiskt varma klimatet där torde göra dem gott, och ingen direktsol. Rådbråkade hjärnan om fotosyntes; det skulle väl inte genereras mer vatten för torkapparaten att torka bort? Nej, sol+vatten+koldioxid ger socker+syre; det är cellandningen som går åt andra hållet. Med min nuvarande lakansridå på plats beslöt jag mig för att lägga tanken på hyllan så länge; blir det för svårt att ta sig in för att vattna vore det synd att äventyra blommorna mer.
Fåfänga. Inget jag ofta reflekterar över, men när ordet a propos någonting korsade en god väns tangentbord i eftermiddags, slog det mig att nog är jag fåfäng, alltid. Fasligt nyfiken på vad folk är nyfikna på i mitt skrivande, och vem som dras till vad. Fåfänga om något, ne?
Så vad vore väl mer passande än att jag framåt kvällskanten råkar snava över det mest välutvecklade jag sett i serieväg på länge i en småtrevlig webserie jag sporadiskt följer sedan några år, Megatokyo? Det var plötsligt så bra att jag kände mig tvungen att skriva litet fanmail till författaren och dela med mig av förtjusningen:
Hi!
I've been catching up with Megatokyo on and off for the past few years, a few weeks or months at a time; it's usually a pleasant read, but today I was most astounded. Your recent production has seen such an immense lift above an already lovely baseline that I just had to peep out the joy somewhere, hence this mail. :-)
Not counting the setting buildup, from 0696 (um, that's April 11, I suppose) onward, it's been a straight climb up into the clouds and beyond, both in intrigue, emotional palpability and sheer image strength (loved the tohya transitions), character development and (both nonverbal and literal) dialogue. By 0698 I was beaming over lines Orson Scott Card or Joss Whedon would have been proud of, and when Nanasawa finally spoke her heart in crushing devotion in 0700 there just wasn't any option but to start typing this. :-) Not done there, you go on with an amazing heartwrangling "meanwhile..." interlude at the nightclub with great foul play, repercussions and again the really strong silent dialogue you have always excelled at.
It's lovely following your work.
--
/ Johan Sundström, Linköping, Sweden
Jag älskar att ge komplimanger när jag känner något starkt. Bjuder det dessutom någon litet extra motivation, så mycket bättre - jag tror det är ungefär sådant driver känsloekonomin i större perspektiv. Nätet är som allra bäst när det öppnar vägen till den sortens direktåterkoppling från människa till människa; även de mirakelgörare vi beundrar på avstånd är små helt vanliga människor, också de med sina dystra stunder och tunga dagar.
Jag satt på en buss söderut i söndags efter kusinbarnets ettårskalas och tänkte, efter att ha lyft näsan ett slag ur tidningen jag köpt på Norrtälje busstation. Artikeln hade varit en gladlynt recension av ett av Visa Rösters alster, a cappella-musik med rötter i spelmusik från åttiotalets större hemdatorer. För inte så länge sedan råkade jag nosa fram att en av sångarna (och, förmodar jag ogrundat, den drivande kraften bakom skivans tema) var känd för mig sedan dess under pseudonymen Mahoney (& Kaktus). Ett förtjust pip i Lyskom då hade dessutom gett vid handen att karln, kanske föga förvånande, bara är ett par bekantskapsled ifrån mig, arbetskamrat med en annan lysit.
Men detta var inte så mycket vad som snurrade i huvudet, som bakgrunden till det. Den talgdank som gått upp för mig var att det mesta som är riktigt bra är sådant folk gjort för att de själva velat ha just något sådant. Till exempel är jag övertygad om att den här skivan kommit till ur tanken "den här musiken är verkligen härlig -- visst vore det härligt att återuppleva den som den skulle kunna låta idag, med de medel vi själva besitter?". Samma tidning hade också en lång, härlig artikel om ett gammalt spel jag varit förtjust i, och jag har på känn att även den föddes i tanken "Åh, vad jag är nyfiken på vad som egentligen låg bakom det här - vad tyckte och tänkte dess upphovsman, då det begav sig?" -- den egna nyfikenhetens drivkraft.
Jag ska banne mig göra litet egen uppsökande journalistik, jag med, tänkte jag. För att jag är nyfiken på samma sak, kring den här skivan, om den här karlns tidigare verk, och för att tanken på att göra något liknande länge grott även i mig. Det vore fasligt roligt att vokalisera kära gamla musikaliska minnen från uppväxttiden, och nu i höst lär jag om jag börjar läsa musiskt lärande omge mig med andra ännu mycket mer musikaliska människor än jag; en ypperlig grogrund för den sortens projekt, även oräknat andra goda vänner jag nog med lätthet kan locka med. Den här karln har redan gjort det; vilka problem hade de? Glädjeämnen? Hur bar de sig åt? Vem drev på, vad gick bra varför? Har de språkat något med de ursprungliga kompositörerna; haft någon kontakt med Rob Hubbard, till exempel? Massor av roliga frågor, och säkerligen en jätteintressant intervju för en mycket selekt liten nischgrupp som lätt hittar till den den dag de råkar nostalgigoogla litet.
Det är nästan något av ens skyldighet att göra allt man tycker vore roligt, och se till att göra resultatet lättillgängligt. Sådant gör världen bättre. Positiva spiraler. Mer av den varan, tack.
postad 23:54 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar