21:57 Hem, jävla hem

Med förbehåll för min vanliga aversion för kall ironi, konstaterar jag att det här inte hade varit uthärdligt utan ironi. Och mycket Rammstein. Och varm middag så fort det bara går. Brachiale Gewalt ångar på som bäst med en remix av Engel jag inte hört förr, på bordet ångar äntligen blodpuddingen med ett berg rivna morötter, rivet äpple och lingonsylt. Das Model tar vid, och undergången som ramar in detta rop på hjälp träder så sakta tillbaka in i skuggorna ett slag, medan tallriken töms.

Jag är tillbaka i Linköping, och undrar varför jag egentligen längtade hit igen. Utan det minsta tvivel räknade jag in lägenheten bland det jag längtade tillbaka till, men det ter sig just nu fullkomligt obegripligt. Sedan jag lämnade den för två veckor sedan, har ett gäng hantverkare med föranledning av vattenskadad vägg gjort sitt allra envetnaste för att förvandla min toalett till total oigenkännlighet. Rummet, alltså; det absolut enda som är sig likt är själva toaletten. Resten förefaller närmast hitteleporterat från ett sönderbombat Bagdad. Eller tvärtom; min toalettdörr är en portal i rumtiden till någon godtycklig postapokalyptisk stridszon med barskrapad betong åt alla håll, ett monstrum på golvet som för ett saligt oväsen, kanske som bieffekt av att sanera radioaktiv strålning. Ett litet stycke identifierbarhet återfinns nära dörren, i form av min toalettstol, precis som förr. Teleportören som tar mig tillbaka igen. I övrigt känns miljön som någon av Sarah Connors skräckvisioner av efter sista kriget i Terminator 2.

I köket är diskmaskinen klar. Så klar den nu blir på två veckor; den vill ha manuell hjälp med det sista steget att öppna luckan så disken blir torr på riktigt - den är av en sådan där modern energisnål modell som kompromissar med resultatet för att spara in några öre elräkning åt mig. I stället piper den ilsket bort några mikroören elräkning tills man kommer och öppnar dörren åt den. Lyckligtvis ger den upp inom två veckor, om man envist befinner sig i föräldrahemmet och inte lystrar till kommando. Nu hade den i stället spräckt min favoritskalare i ett stycke trähandtag, ett stycke metallegg, och ett svåridentifierat sammanbindande plastmittstycke.

Något gramse skalade jag min morot och mitt äpple utan handtag. Blodsockerkurva och humör var inte riktigt i topp, efter en tre timmar lång bussfärd som kunnat och bordat vara ungefär hälften, med alldeles för mycket insprängd väntetid i ett just för dagen alldeles för kallt utomhus. Jag skar min blodpudding med all den tillförsikt bara ett gossebarn som knappt två veckor tidigare under snarlika sockerbetingelser huggit av sig en ringfingertipp samman med purjon kan, och stekte den i riktigt smör utan att bränna fast något av det dyra järnet. Näsan rann som en nyförkyld kran ska, och från badrummet ett väsen som får brusbullerallergikern i mig att gråta blod. Jag lär behöva allt järn jag kan få i mig, om det blir någon verklighet av det de närmaste veckorna. Jag känner mig föga muntrare över utsikterna än Nalle Puh torde ha gjort när han satt fast med magen i Kanins ytterdörr.

Nitton obesvarade telefonsamtal och telefonsvararen blinkar ilsket i sovrummet från någon eller några av dem. Taklampan blinkar inte alls, ens när jag purket fläpprar på dess knapp, med förnyat minne av att jag borde ha köpt små fåniga 40W-lampor med när jag stod i affären för att nödhandla mjölk, fil, müsli och middagskomponenter jag visste med mig att jag behövde omedelsnart. Jag lyssnar inte av den än, utan vänder tillbaka till vardagsrummet, där bara en nypåslagen dator med musikalisk talang råder bot på oljudet från min alles egen nu badkarslösa badrumskrigszon.

Jag plöjer ner ett rågat mått indignerad irritation i dagboken, och längtar efter precis sådant jag inte har och knappast får tillgång till inom helt kort. Ett bad, ett långt och härligt. Tystnad, obruten lyxförpackad. En flicka att söva med milda händers medel, och sen själv somna intill. En mirakelkur mot nyförvärvad förkylning. Kanske till och med litet mer semester. Säg, när bjuds denna goda cigarr? "Om lördag", inte sant?

Jag får nog nöja mig med ett mått eskapism i det korta perspektivet, och en hel del öronproppar och dylikt i det medellånga. Sen ska det bli ljuvligt att få litet ny våttapet och badrumsinredning igen. Och tystnaden. Den ljuva tystnaden.