23:41 Papegojträff

Timmarna tickade bort, klockslaget slog, och kort därefter lämnade jag lägenheten med siktet mot himlen och stjärnor i blick, insvept i det okända som en underbar mantel om axlarna. Vad gjorde det att en skur började samma ögonblick jag klev utanför dörren?

Richard Bach följde med i fickan; jag behövde någonting att förströ hjärnan med så den inte skulle spinna sönder av överhettning i för högt varvtal på för låg växel. "Illusioner" passade uppgiften finfint, faktiskt såpas att jag ett slag hade svårt att orientera mig då jag kom in i kakeltunneln vid T-centralen; åt ett håll låg tunnelbanorna, ett annat tågen, och jag skulle åt det tredje hållet för att hitta buss 69. Jag slumpade på uppförsbacke, fick rätt och klev kort senare över gatan utanför stationshuset.

Två tyskor på väg till Tekniska Museet slog sig ned intill mig på bussen, och jag lurade nära nog av dem en hållplats för tidigt av misstag när jag klev av vid Sjöhistoriska. Det löste sig emellertid på bästa sätt, och strax släpptes verkligheten in igen när Bach försvann ned i fickan och papegojträffen bredde ut sig på gräsmattan framför mig. Fast inte förrän jag försäkrat mig om att jag faktiskt hade boken i fickan efter att ha lagt ned den -- den var liten nog för att det skulle vara lätt att tro att jag snarare lagt ifrån mig den någonstans, på bussen eller så.

Något oviss om vad jag egentligen letade efter, och med någon rätt vag, illa grundad aning om att det var en lång flicka i min ålder jag sökte efter, slog jag en lov runt den inte alls särskilt manstarka filtsamlingen på gräsmattan framför museet. Vore det lättare att speja efter rätt papegoja?

Det blev hon som hittade mig, och en kram senare var hon en riktig människa, så när som på att jag inte lyckats skaka av mig det envist förföljande intrycket av skönhet som både tränger inifrån och ut och utifrån och in på samma gång. Alla illusioner kan ju inte falla bara för att man synar dem i kanten. Eller menar jag kanske att illusioner slutar vara det när man fått en chans att bekräfta dem? Oavsett vilket, var jag alldeles för upptagen med att inte säga ett knyst, eller snarare att lägga av med det å det snaraste. Framgången på den fronten var inget vidare, men sällskapets väninna Maria höll litet låda på ett sätt som avväpnade bekymret. Själva var vi förmodligen en pantomim av blygsel och försök till att inte bränna sönder varann med nyfikna blickar, i alla fall inte då den andra lade märke till det. Solen låg litet på lut bakom tunna moln och resten av himlen var laddad med regntyngda möjligheter. Det var varmt och skönt på filten, och tiden kunde gott få stanna några timmar.

Att döma av hennes flackande öra för irrelevanta konversationsfrågor jag då och då kläckte den första halvtimmen, var jag nog inte ensam om att inte riktigt hålla nog pli på känsla för att inte störa andra sinnliga funktioner, och när jag väl känt det, var det lättare att slappna av och ödmjukt komma till ro över min totala frånvaro av att mentalt stå stadigt på båda benen och utstråla ett samlat, orört lugn utåt. Det är rätt skönt att låta sig falla så där; världen runt omkring kan få kännas litet för bra för att man ska bottna, men man kan flyta med och njuta av den ändå, eller rentav just därför. Så även om jag kanske höll något slags lugn, var det inget kaxigt macholugn, utan det där lugnet man kan le åt samtidigt som man darrar på rösten och inte har en aning om hur man gjort för att hamna i något så här ljuvligt.

Morris tyckte om min högra axel, och bet mig resolut i fingrarna så fort jag gjorde någonting fel. En god läromästare, om än något vassnäbbad. Jag förklarade att det inte gjorde någonting om min tröja utsattes för fekal attack, och Morris släppte sig resolut på en annan flickas tröja i stället, två gånger. Hon verkade fortfarande klart charmerad av tanken på att bli papegojägerska som min förstaträff, och modern intill sträckte sig utan att skruva på sig till att följa med hit till nästa papegojträff i slutet av augusti med henne. Vis mor.

När väl min tungas band vid det här laget bestämt sig för att bara binda min tunga och inte också hela mig, vaknade mina händer igen och kände sig så där bortglömt sysslolösa som de kan göra när jag vill någonting med hela hjärtat och inte redan gör det, och snart tog jag mig utan att riktigt ha lagt märke till hur en massa oanmälda friheter. Det hade nog egentligen börjat redan tidigare med att min kropp intog poser som utan att vidröra följde mjukt i hennes, någonstans precis i utkanten av den aura som omger vackra människor. Nu blev det i stället att mina händer vilade på hennes knän, all möjlig annan smärre flyktig beröring när närhet för något ögonblick var möte -- elektriskt, om än mer av ett välgörande flöde än något som sticker till. Hudlycka som strömmade från en till den andra, eller kanske rentav åt båda håll. Tyst glädje.

Jag tror vi delade samma slags lugn vad det led och timmarna kröp fram, ett slags lojt lördagslugn och en förnöjd trivsel med varann intill, och när jag låg och pillade henne i håret en stund senare, stannade faktiskt tiden, till slut. Det var bara tankar som att komma på att det inte var givet att åter få känna hennes hals under mina fingertoppar den närmaste tiden som envist fick den att hicka till och fortsätta igen; annars hade tidsflödet upphört där, och ingen hade funnits kvar att lägga märke till det.

Allting tar dock slut, och någon gång efter fyra skildes vi åt efter ännu en kram och en förundran över att känna en finlemmig jämårig flicka i min famn som förefallit dela i alla fall delar av mina känslor gentemot henne, innan hon och hennes väninna for iväg i en bil och jag sakta promenerade ned mot stranden, litet för uppfylld av allt för att kunna åka buss.

Jag kom inte så långt; vid första bryggan höll en kanotkurs på att lära sig hur man välter sig upp på sin kajak och pumpar den torr igen när man vurpat, och jag kände en innerlig längtan efter att hyra en själv och paddla iväg över fjärden i solskenet som återvänt för att guldglödga resten av kvällen och skärgården. Just här var visst möjligheterna små, men jag lät i alla fall tanken lägga sig att det i en stad som denna borde gå att finna möjligheten, givet litet grundligare förarbete, i allra värsta fall per telefon.

Så började jag gå längs de vägar och stigar som följde vattnet, men inte förrän jag knipsat av en kardborrblomställning jag tyckte om. Ett par av blommorna hade slagit ut och var i nästan samma vinröda nyans som min tröja, de övriga var ännu bara vita sticksiga bollar spunnet socker som raskt hakade tag i tyget när jag försiktigt tryckte den mot mitt bröst. Och där fick den hänga kvar resten av promenaden.

Jag promenerade sakta vidare längs stranden mot Djurgårdsbron med min bok i högsta hugg, men stannade efter bågot hundratal meter för att klättra ut och sätta mig tillrätta i en grenklyka av en pil som hängde ut över vattnet. Det var bara en impuls, men då jag inte nekat någon annan impuls tills dess denna dag, följde jag upp den med. Sanning med modifikation, förresten; jag lade mig aldrig med huvudet i hennes knä, som jag var på vippen att göra rätt kort efter att vi presenterat oss för varann, eller om det kanske var mer för sällskapet. Just det just då hade nog skrämt slag på någon, även om det kändes innerligt rätt i hjärtat på mig. (Till och med jag har någon slags självkontroll, tro det den som vill.)

Den sista biten till Djurgårdsbron kändes som om den tog slut innan den började, och sen strosade jag sakta Narvavägen, Karlavägen, klappade frändligt Scheele på foten och gick genom Humlegården i tankar om picknickkorgar på gräsmattan, gräsrullande och skrattande under trädet som hängde nästan ned till marken och andra somriga smådrömmar som flödade lätt i eftermiddagens kölvatten. Med luftigt sinnelag och andliga ord ångande ur boken var steget lätt och lugnt trots allt tröttare ben, och jag hade passerat Stureplan och Kungsträdgården innan de signalerade att det var dags för kommunaltrafik igen, någon gång framåt sexsnåret. Hade jag passerat något stånd med vykort, hade Fredrik fått ett med tiotusenmetersord om förälskelse och lycka från huvudstaden, men inga vykort korsade min väg och Kongliga Postverket undgick detta uppdrag. Därefter sjönk jag allt längre in i boken, och när jag klev av pendeltåget var jag så inne i den att jag tappat väderstrecken och blev förvånad då jag klivit av, över att det lämnade perrongen åt det håll jag trodde vi kommit från.

En sakta uppvaknande middagsinköpsrunda senare klev jag innanför dörren till det hushåll jag gästar för stunden, sjönk ned i en bekväm stolfåölj och njöt. Det kom för mig att jag hade varit så här trött i armarna i stället för i benen om jag lyckats hyra mig en kajak (om än troligen inte varit hemma förrän först åtskilliga timmar senare), och sedan var det dags för middag - en portion blodpudding med rårörda lingon i grädde, riven morot och äpple. Min värd är på besök i staden jag själv egentligen bor i över helgen, och för en gångs skull kändes det oerhört befriande att få ha den här stunden helt för mig själv, tills jag fått orden i huvudet på pränt.

Och mycket riktigt längtar jag inte längre efter en diffus dröm, utan efter en specifik människa. I kväll är huvudkudden lycka.