18:59 Mänsklig treenighet
Omiterering av en gammal fundering om människan, eller åtminstone den speciella människan jag. (Det har runnit ännu litet mer vatten under broarna sedan senast.)
Periodvis känner jag att mitt liv saknar någon viktig komponent. Vilken varierar litet med hur livskompositionen ser ut för stunden, men jag tror det kan benas ut i ungefär tre huvudzoner: vad man gör med hjärnan, vad man gör med hjärtat och vad man gör med kroppen. Yrkesvägledningen i högstadiet (och kanske gymnasiet), minns jag, fick mig att inse att man kunde välja yrke efter vilken zon man ville jobba inom, och att det nog fanns ungefärliga samband mellan zon och lönenivå. På den tiden var jag en Hjärna, det stod nog inte ens riktigt klart för mig att det fanns mer än zonerna Hjärna och Kropp att välja på, och i vilket fall hade jag vägen klart utstakad för mig i datans tecken.
Tid går. Jag provar på några års hjärnarbete. Trivs ibland riktigt bra, i synnerhet när jag har fullt upp för hjärtat på fritiden, men saknar ofta litet varmare mänskliga kontaktytor under arbetstid, i synnerhet tider utan flickvän. Provar på att jobba som personlig assistent en sommar, och trivs något oerhört med arbetskamraterna, men saknar en del annat, och har i vilket fall siktet ställt mot att jobba i förskolan, ännu en skolgång senare. Påbörjar den banan och läser ett år, titt som tätt litet irriterad på vad som står på programmet.
Det blir sommaruppehåll. En fundering kommer så sakta krypande. Om jag ger mig in i en karriär som garanterat kommer jogga hjärtat under arbetstid, men kanske inte i lika hög grad hjärnan; vad blir konsekvenserna av det? Restutfallet för fritiden: pyssel som håller hjärnan igång: förmodligen. Men utöver det?
Och här får jag litet kalla fötter. För är det någonting jag sätter stort värde på i livet, är det varma relationer. Att bygga dem, hålla dem vid liv, umgås och njuta frukterna av banden; värme, närhet, ömhet, intimitet, kalla fötter i sängen att svalka sig på, nära kära att skämma bort över småkrämpor, överraska med gulligheter, och så vidare. Och tanken slår mig, att mitt sökande efter det skulle avta med tilltagande hjärtandning på arbetstid. Jag vet inte om jag vågar fortsätta läsa på den karriären innan jag slagit in på en relationsstig som känns som om den löper många år framåt.
Jag vet, jag har knappt nämnt kroppen här. Det är också den tårtbit jag intresserat mig för och lärt mig minst om hittills, så den får jag nog återkomma till när jag fått mer pli på de båda förra. Den hör hit, men jag har föga att dela med mig om i insikt där än.
Just nu känns det dock som att flickor som betyder och betytt mycket för mig börjat sammanstråla sig kring mig över nätet. Jag tycker om känslan, samtidigt som det är litet frustrerande att nätet är så besvärande frånkopplat. Man kan inte bjuda sjuka på varm choklad med grädde över det, eller kramas genom det.
Men nu ska jag i alla fall hälsa på en av dem som just blivit med pojkvän. Härligt. :-)
Periodvis känner jag att mitt liv saknar någon viktig komponent. Vilken varierar litet med hur livskompositionen ser ut för stunden, men jag tror det kan benas ut i ungefär tre huvudzoner: vad man gör med hjärnan, vad man gör med hjärtat och vad man gör med kroppen. Yrkesvägledningen i högstadiet (och kanske gymnasiet), minns jag, fick mig att inse att man kunde välja yrke efter vilken zon man ville jobba inom, och att det nog fanns ungefärliga samband mellan zon och lönenivå. På den tiden var jag en Hjärna, det stod nog inte ens riktigt klart för mig att det fanns mer än zonerna Hjärna och Kropp att välja på, och i vilket fall hade jag vägen klart utstakad för mig i datans tecken.
Tid går. Jag provar på några års hjärnarbete. Trivs ibland riktigt bra, i synnerhet när jag har fullt upp för hjärtat på fritiden, men saknar ofta litet varmare mänskliga kontaktytor under arbetstid, i synnerhet tider utan flickvän. Provar på att jobba som personlig assistent en sommar, och trivs något oerhört med arbetskamraterna, men saknar en del annat, och har i vilket fall siktet ställt mot att jobba i förskolan, ännu en skolgång senare. Påbörjar den banan och läser ett år, titt som tätt litet irriterad på vad som står på programmet.
Det blir sommaruppehåll. En fundering kommer så sakta krypande. Om jag ger mig in i en karriär som garanterat kommer jogga hjärtat under arbetstid, men kanske inte i lika hög grad hjärnan; vad blir konsekvenserna av det? Restutfallet för fritiden: pyssel som håller hjärnan igång: förmodligen. Men utöver det?
Och här får jag litet kalla fötter. För är det någonting jag sätter stort värde på i livet, är det varma relationer. Att bygga dem, hålla dem vid liv, umgås och njuta frukterna av banden; värme, närhet, ömhet, intimitet, kalla fötter i sängen att svalka sig på, nära kära att skämma bort över småkrämpor, överraska med gulligheter, och så vidare. Och tanken slår mig, att mitt sökande efter det skulle avta med tilltagande hjärtandning på arbetstid. Jag vet inte om jag vågar fortsätta läsa på den karriären innan jag slagit in på en relationsstig som känns som om den löper många år framåt.
Jag vet, jag har knappt nämnt kroppen här. Det är också den tårtbit jag intresserat mig för och lärt mig minst om hittills, så den får jag nog återkomma till när jag fått mer pli på de båda förra. Den hör hit, men jag har föga att dela med mig om i insikt där än.
Just nu känns det dock som att flickor som betyder och betytt mycket för mig börjat sammanstråla sig kring mig över nätet. Jag tycker om känslan, samtidigt som det är litet frustrerande att nätet är så besvärande frånkopplat. Man kan inte bjuda sjuka på varm choklad med grädde över det, eller kramas genom det.
Men nu ska jag i alla fall hälsa på en av dem som just blivit med pojkvän. Härligt. :-)
postad 18:59 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar