23:48 Att gå vidare

Jag har försökt planera in att steka raggmunkar jag vet inte hur många gånger sedan i våras (när mitt senaste förhållande flyttade isär), men även om jag köpt ingredienser, bestämt mig för att det blir raggmunkar till lunch och gått ut i köket, har det alltid blivit något annat resultat; pannkakor, fläskpannkaka, sill och potatis eller jag vet inte vad.

Idag åt jag hemlagade raggmunkar till lunch, hemma i mitt eget kök där de brukat lagas så många gånger förr, och när jag stod där och stekte dem i deras anletes smör, gjorde jag till slut kopplingen som inte gått upp för mig tidigare -- i mitt förra liv, ... Visst låter det dramatiskt, förresten? Missförstå mig rätt; jag menar "senast jag hade något liv", i sig ett konstaterande att jag sällan känner mig särskilt tillfreds med mitt liv när det inte är ganska stadigt förankrat i ömsesidig kärlek. Nå, senast jag stekte raggmunkar var det en vana som närmast blivit en ritual; det var hon, jag, ett paket bacon att steka, en fem-sex potatisar att skala, riva ned i pannkakssmeten och så småningom förtära med ordentligt tilltagen lingonsylt eller rårörda lingon. Jag har nog velat skärma mig från de minnesbilderna. Nu står jag på nästa trappsteg igen, och kan njuta raggmunkar utan smärta.

Och visst låter det oerhört pretentiöst?

Men det är så det känns, och jag har fått tillbaka en favoriträtt, på köpet. Matlagning blir roligare när man är två, det är jag den förste att medge, men att kunna göra den själv är fortfarande någon slags liten triumf att glädjas åt.

Med hjärtat i famnen och på väg någonstans igen. I morgon blir det ett tidigt tåg eller en tidig buss rakt in i huvudstadens hjärta igen. Jag tror det kommer bli en trevlig vecka, för det har jag bestämt att det ska bli. Vi ses på andra sidan. Kanske över en tallrik raggmunkar.