22:47 Eld och rörelse - levnadstips

För en tid sedan, läste jag genom (boken) Joel on Software, något av en managementbok för programmerare och folk som har något slags professionellt samröre med desamma. Det är inte menat som ett direkt lästips, även om den liksom åtskilliga av de andra artiklar som finns att läsa från samma källa var givande för mig. Ekot i mig av en av dem (Fire and Motion) tänkte jag orda litet om idag, för att inget särskilt pockar på skrivbläcket, och för att jag tänkt karva litet i ämnet för att upptäcka och reda ut tankarna litet.

Grundprincipen är enkel, och i det här hänseendet lånad ur krigskonsten - eld och rörelse, eld för att behålla initiativet, rörelse för att hela tiden ta sig vidare framåt utan att gå i stå och bli ett lätt nedgjort mål. Lyft ur det sammanhanget återstår en mer vitt applicerbar sanning, att inte säga många; principen går igen i mycket. Jag finner det en smula fascinerande att flytta tanken till mitt eget liv, som det flyter på just nu och sett ut en tid den här sommaren.

Jag har jobbat i en smula uppförsbacke med saker jag inte kunnat i några veckor, slitit och tragglat för att lära mig saker och bända hjärnan i nya tankegångar, förstå verktyg som formats efter andra sorters människor än jag med andra uppfattningar om lätt och svårt (ungefär motsvarandes mina "omständligt" och "vackert, smidigt, generellt"). När det gått en hel arbetsdag och jag lärt mig sätta en ruta någonstans på skärmen, döpa en knapp, eller kanske bara läsa in en fil, och det inte synts något annat framsteg alls, är det lätt att gå i stå, tappa fart och stanna upp med en känsla av lönlöshet som bara gör att saker går ännu långsammare.

Det är de där gångerna man inte ska ge upp, låta allting svalna och segna ned i ett träsk av stillastånd. För så länge man hela tiden gör sina små framsteg och aldrig ger upp och bara stannar, kommer man med tidens gång att nå dit man vill, även om det inte går fort. Stannar du, kan tiden gå bäst den vill, men håll en sakta eld och rörelse vid liv, och du tar dig vart du vill, till slut. Men hur mycket tid som helst multiplicerat med noll framstegstakt, förblir noll framsteg.

Det gäller på jobbet, det gäller för dina egna drömmar och hoppet om framtider du vill se, till och med kärlek, har jag på känn. Gör inte ett skvatt, och du förblir där du är. Inga nya möten, inga vänner, ingenting som händer? Gör någonting. Det behöver inte vara något stort, men ta myrsteg; möt någon med blicken utan att strax titta bort, ta någon vid axeln och säg hej! eller le mot kassörskan på Konsum. Eller slut dig, slå ned blicken, visa inte för någon vad som glädjer och engagerar dig, och vila tryggt i vetskapen att ingenting kommer se annorlunda ut i morgon, nästa månad eller de närmsta åren heller.

Jag är inte mästaren i den här läran; jag har bara börjat förstå den och agera i dess anda ganska nyligen, utan att se alla konsekvenser och alla omedvetna stilleståndsval jag gör och gjort. Jag har kvar en hel del drömmar och förhoppningar om framsteg än som inte har gott hopp om att ta sig ur fläcken för att de för evigt lämnats orörda och bara nötts av oaktiverade tankar. Riktigt vilka vet jag inte än; det är mest tråkigt att inventera, och lättare att när tankarna dyker upp fundera ett slag över vad minsta möjliga steg framåt på respektive front kan tänkas vara, som fortfarande inte är ett stillastående. För det räcker.

Att läsa en helsida i Metro om var man hyr ut kajaker i Stockholmstrakten, riva ut den och spara den vid min plats på jobbet, var precis en sådan sak. Det är bortåt en halv kilometer till närmsta i viken intill Sveaplan, lade jag märke till några dagar senare, och nu väntar jag på en kväll med vackert väder innan sommaren är slut. Jag tror jag kommer få min kajaktur bland Stockholms innerskär inom inte alltför länge. Och ser fram emot det, med det där trivsamma ljuset man vet finns en bit framför en, inte bara det där ljuset av något som skulle kunna hända.

Relationer fungerar likadant. Se en människa du vill lära känna -- och prata med henne! Låt henne vara precis så fascinerande som du hoppas, låt henne se vem du är själv och tassa framåt tillsammans för att upptäcka om och vad ni är för varandra. Ni kanske inte passar ihop -- för all del; nu vet ni det, men har säkert lärt er matnyttigt ändå, haft trivsamma stunder, och kan gå vidare på andra dofter och nyfikenheter vi omges av så länge vi inte springer och gömmer oss i stiltje. Eller så passar ni ihop, och kan dansa små fjäderlätta steg kring varann, medan ni försöker komma på hur något sådant skulle gå till. Multiplicera med tiden, och se till att trivas större delen av den, och era liv blir lyckliga.

Som så mycket andligt ledarskap, är det här ingenting man kan mäta på och bekräfta över korta tidsintervall, eller stanna upp och våndas över att det går så sakta, när de myrsteg man tar ska börja ge utdelning, över dagar och veckor. Även om det faktiskt fungerar över tiden om man följer det slaviskt utan att tro på det, tror jag inte man begriper eller ser att det fungerar, om man inte förstår det och tror på det. En slags religiös uppfattning, om man så vill, precis som läror som optimism eller positiva affirmationer, ödestro, högre väsen eller vad vi vill kalla det.

Pessimism vinner alltid lätta segrar hos dess trosföljare, och segrar alltid över den som vill besegras av den; det kommer man aldrig ifrån. Bestämmer man sig över att någonting inte fungerar, har man redan förlorat. Iklär man sig ord som "cynisk", eller (ofta ärligare) "bitter", kan man kosta på sig att med en bekväm handviftning åt sådana som ger uttryck för tankar som de jag skisserat här, konstatera att de är lurade i det att de tror sig om att kunna påverka sina liv genom att se de slumpvisa steg framåt de observerar som följder av deras tro, och blunda för stegen bakåt, som de slumpvisa misshag man inte heller kommer undan, oavsett vad man tror på.

De har inte fel; givet deras referensramar är det sant. Det går inte att hålla i den tron och se livet som påverkbart på det sättet jag ser det; de är ömsesidigt uteslutande perspektiv. Det trötta uppgivna perspektivet bäddar för att finna fler och mer att misströsta över i livet och ge upp, oftast innan man ens provat något, medan de mer lågade vågade perspektiven öppnar dörrar för att få bekräftelse på sina förmågor och möjligheter att uppnå sina drömmar. Oavsett om man fäster någon tilltro till något av det jag skrivit eller ej, tror jag att även en kulen pessimist kan ana att vägvalet står mellan att leva med sina framgångar eller med sina motgångar, och kan ana en poäng i att välja den väg hon trivs bäst med.

Själv lever jag just nu väldigt mycket i mina framsteg. För bara några dagar sedan började jag på ny kula med saker jag verkligen kan på jobbet, och har redan en hel massa arbete bakom mig som syns, känns och rör på sig när man leker med det. Det går inte fort framåt hela tiden, men i förrgår hade jag en statisk bild vid liv, igår var det möjligt att byta bilden mot tre andra vackra naturbilder och idag kan jag redigera texten på knappen i mitten av skärmen. Om ett par veckor är det tänkt att man ska kunna beställa saker och spela film med det här ramverket, men med ett framsteg i taget, tar jag mig nog dit så småningom.

Och i kärlekslivet stryker jag mig tätt intill människor som intresserar mig och bjuder mig på delar av sig själva de tycker om att visa upp och sedan blir glada av att finna andra också tycka om. Ibland snubblar jag på orden så förfärligt att jag undrar om jag alls begripit vad jag skriver, men så länge jag inte slutar där, är alltid de skador som blir till reparabla, och det mest generande utspel blir ett minne som skvalpar bort mot horisonten, kanske tillsammans skrattat åt flera gånger innan det helt försvunnit ur sikte.

Och livet behöver inte vara svårare än så.

Men stanna inte upp och låt dig nedslås. Åren går så fort just ingenstans då.