21:20 Socialt leverne
Skolan är i full gång igen. Det är besvärligt om morgnarna, men balsam för livsföringen. På senaste tiden har det börjat gå upp för mig, precis hur viktigt det är för mig att umgås, och umgås både mycket och regelbundet. I söndags hjälpte jag, Nilsson, Per, Johan och en mig tidigare obekant, men mycket trevlig Daniel (som jobbar på Unit tillsammans med) Peter att flytta. (Det är fusk att förena en parentes med en mening så där, men jag kunde inte låta bli! :-) Hela tre kvarter åt nordväst, finfin lägenhet med ännu finare garderober, diskhokran, och en väl tilltagen serverhall. Utöver detta sista, precis samma planlösning som hemma hos Nilsson.
De andra började slitandet kring tiosnåret, själv var jag inte vaken och på plats förrän cirka 15, och vi jobbade och stod i till framåt åttasnåret, med att kånka ned saker till inhyrd lastbil, packa densamma, promenera de tre kvarteren, och vända på processen. Zino har väldigt många datorer. Väldigt många datorer. Det var svårt att räkna bara antalet avdankade macvrak som kryllade ut ur oanade volymer garderober, men till slut var alltsammans över i den nya lägenheten. Jag är ganska nöjd med att jag inte samlar på mig skrot fullt så lätt; det är illa nog redan med alla papper utan en massa otäck hårdvara, också.
Tunga och många lyft, men hur det nu kom sig, hade jag gärna gjort om slitgörat redan dagen efter, matta och lätt värkiga lemmar till trots; det var bara så synnerligen glädjefullt. Jag inser att jag verkligen tycker om att arbeta praktiskt med nära och kära. Vad har jag egentligen gett mig in på för märkliga karriärsbanor, om det är sådant här jag går igång på? Jag kanske skulle hoppa av allting ett slag och jobba på kolchos, eller så? På egen hand hade det varit plågsamt tråkigt.
Faktiskt precis som att städa. Det är helt okej att städa med kära vänner omkring sig någonstans inom syn- umgängeshåll. Jag fick köket urtjusigt någon gång i slutet av förra veckan, när jag slitit med mig Nilsson hem för att göra lunch. Paj, närmare bestämt. Purjolökspaj. Vi cyklade en sväng till Tornby och kompletteringshandlade, och på hans förslag lät jag en ädelost följa med på ingredienslistan, spekulerandes som så att alla minnen av ädelostkonsumtion jag har nog är rätt gamla och slitna vid det här laget, och en del ingredienser blir väl ändå rätt annorlunda i ett färdigt recept? Brrrr. Fel resonerat, för en gångs skull; jag tycker lika illa om ädelost som jag trott eller värre, och det blev en bra rälig historia. Men vi bjöd in Zino också, som det blivit en ganska stor portion, och så trevligt som det blev, tippar jag att jag var rätt ensam om min ädelostantipati.
Direkt på helgen följde en dag latent sällskapssjuka, schemalagd som "litteraturstudier". En intensiv längtan bort, ut och iväg, vart som helst, men som egentligen torde handla om sällskap - kravlöst passivt, eller aktivt gemensamt, bara känslan av att inte lämnas åt sin egen disciplin att göra saker som är tråkiga. Med någon i närheten är jag i betydligt bättre form att ägna mig även åt sådant jag inte skulle få för mig att ta tag i på egen hand, även om jag fortfarande gör hela jobbet själv. Lustigt, det där. Det är väl litet som måltider - de är liksom inte riktigt kompletta utan sällskap. Det är ingen glädje i att laga mat till sig själv, annat än under mycket sällsynta omständigheter. Är det likadant om man är ensam med sig själv och sitt spädbarn, tro? (Om så, när "gills" de plötsligt som sällskap i den här bemärkelsen?)
I övrigt har veckan varit full av skolumgänge, och fritiden som uppstår runt omkring det blir kvalitetstid när umgängesbehovet för dagen redan är fyllt, så att säga. Jag kan gräva ned mig i asociala aktiviteter utan att lida brist på sällskap, plugga och lära mig saker på egen hand, bygga och stöka, men inte fullt ut ta mig an de där angstiga sysslorna; dammsuga, städa, sortera papper eller stuva in rena kläder i skåp och lådor. Tvätta går bra, ta ur och stoppa i disken med, systemadministrera eller skruva i dator näppeligen. Sådant är så tråkigt att jag har svårt att förlika mig med det även i passivt sällskap. Aktivt sällskap kan få det att klaffa, med litet tur.
Igår kväll var jag (som jag lovat någon gång för några veckor sedan, då ordföranden tillfrågat mig om jag kunde ställa upp och säga någonting uppforderligt till blivande medlemmar) och pratade litet på Lysators infomöte för nya medlemmar, mestadels i egenskap av webfarfar. Det var också klart inspirerande och glädjefyllt, och inte bara för att jag vinkat dit Angelica, vilken ville umgås litet och titta på nördar. Mest umgås, tror jag; hon har nog fått sig en slev av samma umgängesbehov som jag, skulle jag förmoda - hon föreföll lika uppspelt över icke-attraktionen som jag, och förmodligen inte bara för plötsliga och för länge frånvarande kramar, hon heller. Sitter man och ruttnar för länge på sin kammare mår man helt enkelt skrutt.
Jag kände mig synnerligen farbroderlig gentemot de unga nylysiterna som strömmat till - en vänlig gammal räv, full av spökhistorier, anekdoter och värdelöst vetande om allt mellan nu och urminnes tider, när som helst beredd att flika in ett par ord eller välmenta tips om ting som allt stofilare generationer före mig erfarit. Det kändes litet som att vara pensionär, orakel, eller fadder med en skock nollan omkring sig vars skinande ögon söker stöd, trygghet och bekräftelse. En trevlig känsla. Ännu en fundering att ta med sig i konten karriärsfunderingar.
Under eftermiddagen ett litet pass webresearch, under vilket jag lärde mig Trackbacks och utrustade min öppna webdagbok med dylika, och rätt vad det var var klockan sent. I morgon börjar jag visserligen inte åtta, utan betydligt lindrigare nio, men jag har inte sovit fullt så länge som jag bort nyligen, så jag ska försöka natta mig litet tidigare idag, tänkte jag. Om inga verbala tête-à-têter med trevliga flickor skulle hamna emellan. Jag har haft en hel del sådana omkring mig nyligen, och det glädjer. Må vara att jag inte riktigt kan känna att jag bygger relationer innan jag har dem kring mig i verkliga livet, men åtminstone verkar det inte hindra mig från att mötas innerligt med själ och hjärta redan innan dess, ändå. Jag är nog inte fullt så egoistisk som jag ibland vill tro mig.
Och sist, men inte minst, försöker Stockholmskontoret slita i mig, först upp dit på fredag, sedan vidare till Tyskland någon gång nästa vecka, från klar himmel. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, men det är kollissionskurs mellan roliga aktiviteter i skolan och roliga uppgifter på jobbet, för en gångs skull. Vi får se hur det blir. I värsta fall kanske Mathias åker i mitt ställe, även om jag tror jag kommer hugga betet. Tjänsteresor är inte precis någonting som varit vardag i min karriär hittills, i alla fall inte utomlands.
Det är ganska spännande och kul att vara jag nu.
De andra började slitandet kring tiosnåret, själv var jag inte vaken och på plats förrän cirka 15, och vi jobbade och stod i till framåt åttasnåret, med att kånka ned saker till inhyrd lastbil, packa densamma, promenera de tre kvarteren, och vända på processen. Zino har väldigt många datorer. Väldigt många datorer. Det var svårt att räkna bara antalet avdankade macvrak som kryllade ut ur oanade volymer garderober, men till slut var alltsammans över i den nya lägenheten. Jag är ganska nöjd med att jag inte samlar på mig skrot fullt så lätt; det är illa nog redan med alla papper utan en massa otäck hårdvara, också.
Tunga och många lyft, men hur det nu kom sig, hade jag gärna gjort om slitgörat redan dagen efter, matta och lätt värkiga lemmar till trots; det var bara så synnerligen glädjefullt. Jag inser att jag verkligen tycker om att arbeta praktiskt med nära och kära. Vad har jag egentligen gett mig in på för märkliga karriärsbanor, om det är sådant här jag går igång på? Jag kanske skulle hoppa av allting ett slag och jobba på kolchos, eller så? På egen hand hade det varit plågsamt tråkigt.
Faktiskt precis som att städa. Det är helt okej att städa med kära vänner omkring sig någonstans inom syn- umgängeshåll. Jag fick köket urtjusigt någon gång i slutet av förra veckan, när jag slitit med mig Nilsson hem för att göra lunch. Paj, närmare bestämt. Purjolökspaj. Vi cyklade en sväng till Tornby och kompletteringshandlade, och på hans förslag lät jag en ädelost följa med på ingredienslistan, spekulerandes som så att alla minnen av ädelostkonsumtion jag har nog är rätt gamla och slitna vid det här laget, och en del ingredienser blir väl ändå rätt annorlunda i ett färdigt recept? Brrrr. Fel resonerat, för en gångs skull; jag tycker lika illa om ädelost som jag trott eller värre, och det blev en bra rälig historia. Men vi bjöd in Zino också, som det blivit en ganska stor portion, och så trevligt som det blev, tippar jag att jag var rätt ensam om min ädelostantipati.
Direkt på helgen följde en dag latent sällskapssjuka, schemalagd som "litteraturstudier". En intensiv längtan bort, ut och iväg, vart som helst, men som egentligen torde handla om sällskap - kravlöst passivt, eller aktivt gemensamt, bara känslan av att inte lämnas åt sin egen disciplin att göra saker som är tråkiga. Med någon i närheten är jag i betydligt bättre form att ägna mig även åt sådant jag inte skulle få för mig att ta tag i på egen hand, även om jag fortfarande gör hela jobbet själv. Lustigt, det där. Det är väl litet som måltider - de är liksom inte riktigt kompletta utan sällskap. Det är ingen glädje i att laga mat till sig själv, annat än under mycket sällsynta omständigheter. Är det likadant om man är ensam med sig själv och sitt spädbarn, tro? (Om så, när "gills" de plötsligt som sällskap i den här bemärkelsen?)
I övrigt har veckan varit full av skolumgänge, och fritiden som uppstår runt omkring det blir kvalitetstid när umgängesbehovet för dagen redan är fyllt, så att säga. Jag kan gräva ned mig i asociala aktiviteter utan att lida brist på sällskap, plugga och lära mig saker på egen hand, bygga och stöka, men inte fullt ut ta mig an de där angstiga sysslorna; dammsuga, städa, sortera papper eller stuva in rena kläder i skåp och lådor. Tvätta går bra, ta ur och stoppa i disken med, systemadministrera eller skruva i dator näppeligen. Sådant är så tråkigt att jag har svårt att förlika mig med det även i passivt sällskap. Aktivt sällskap kan få det att klaffa, med litet tur.
Igår kväll var jag (som jag lovat någon gång för några veckor sedan, då ordföranden tillfrågat mig om jag kunde ställa upp och säga någonting uppforderligt till blivande medlemmar) och pratade litet på Lysators infomöte för nya medlemmar, mestadels i egenskap av webfarfar. Det var också klart inspirerande och glädjefyllt, och inte bara för att jag vinkat dit Angelica, vilken ville umgås litet och titta på nördar. Mest umgås, tror jag; hon har nog fått sig en slev av samma umgängesbehov som jag, skulle jag förmoda - hon föreföll lika uppspelt över icke-attraktionen som jag, och förmodligen inte bara för plötsliga och för länge frånvarande kramar, hon heller. Sitter man och ruttnar för länge på sin kammare mår man helt enkelt skrutt.
Jag kände mig synnerligen farbroderlig gentemot de unga nylysiterna som strömmat till - en vänlig gammal räv, full av spökhistorier, anekdoter och värdelöst vetande om allt mellan nu och urminnes tider, när som helst beredd att flika in ett par ord eller välmenta tips om ting som allt stofilare generationer före mig erfarit. Det kändes litet som att vara pensionär, orakel, eller fadder med en skock nollan omkring sig vars skinande ögon söker stöd, trygghet och bekräftelse. En trevlig känsla. Ännu en fundering att ta med sig i konten karriärsfunderingar.
Under eftermiddagen ett litet pass webresearch, under vilket jag lärde mig Trackbacks och utrustade min öppna webdagbok med dylika, och rätt vad det var var klockan sent. I morgon börjar jag visserligen inte åtta, utan betydligt lindrigare nio, men jag har inte sovit fullt så länge som jag bort nyligen, så jag ska försöka natta mig litet tidigare idag, tänkte jag. Om inga verbala tête-à-têter med trevliga flickor skulle hamna emellan. Jag har haft en hel del sådana omkring mig nyligen, och det glädjer. Må vara att jag inte riktigt kan känna att jag bygger relationer innan jag har dem kring mig i verkliga livet, men åtminstone verkar det inte hindra mig från att mötas innerligt med själ och hjärta redan innan dess, ändå. Jag är nog inte fullt så egoistisk som jag ibland vill tro mig.
Och sist, men inte minst, försöker Stockholmskontoret slita i mig, först upp dit på fredag, sedan vidare till Tyskland någon gång nästa vecka, från klar himmel. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, men det är kollissionskurs mellan roliga aktiviteter i skolan och roliga uppgifter på jobbet, för en gångs skull. Vi får se hur det blir. I värsta fall kanske Mathias åker i mitt ställe, även om jag tror jag kommer hugga betet. Tjänsteresor är inte precis någonting som varit vardag i min karriär hittills, i alla fall inte utomlands.
Det är ganska spännande och kul att vara jag nu.
postad 21:20 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar