23:42 Förlorade citat

Rackarns; härom sistens knackade jag in en passage or Orson Scott Cards "Teacher's Pet" (en av novellerna i en liten antologi noveller som utspelar sig före och kring den större handlingen i Ender-serien), en ljuvlig kärleksförklaring full av sanning om precis hur det är att förälska sig, och om just det där vacklandet på kanten till något man är full av hopp om ska leda vidare in i besvarad kärlek med buller och bång.

Utan att nämna mer om själva stoffet - hade jag särskilt tagit mig en eller flera små funderare över hur jag skulle hitta tillbaka till materialet när jag mognat till för att få en not på pränt runt omkring det, och nu när den tidpunkten inträffat, inser jag plötsligt att jag förlagt den ändå. Jag tror till och med att jag vet vart den försvann, och ungefär när - och irriterar mig inte helt litet på att jag inte följde upp någon av de andra tankar om hur jag borde förmedla den till mig själv på bästa sätt. Breva iväg den till Fredrik, som jag tänkt först, till exempel, men undlåtit, för den händelse han fortfarande inte läst sagda novell och i så fall kanske skulle berövas glädjen att finna den i sitt sammanhang först.

Förmodligen har den försvunnit i en editorkrasch härom dagen, så jag får nog låna om den och skriva av den på nytt, någon gång.

Jag tjattrade länge och väl med Deb idag över Atlanten. Tydligen hade min språkdräkt längtat efter att tossa tankar med någon naturligt anglofil motpart, för orden flöt på som bara den, precis så där som de gör när man har bra tjejsnack i kulsprutefart och är på precis samma frekvens. Jag hade nog ett uppdämt behov av att kommunicera på engelska per text, av allt på engelska jag läst i sommar, men nu känns det som att balansen återinträtt. Man kan konspirera nästan lika mycket och lika hjärtligt med Deb som med bästis Jenny; gemensamma vänner, nära och kära är tacksamt stoff.

Innan dess kladdkakade jag litet med Zino, Sigge, Leif och Marcus, och vinkade av en Karlskogaflyttande Hans-Göran. Och fick tillbaka min gamla D-overall stackaren haft dåligt samvete över alldeles för länge. Kärt återseende; jag fundrar litet på att ha den på mig till universitetet i morgon om vädret är rätt, för själva humorvärdet. Fast det hade känts bra att vara mer övertygad om att det var nolleperiod fortfarande, även om jag är ganska säker. Det känns litet plötsligt att ha återvänt till stan först igår, och inte ha sett ett smack av vad som rört sig härikring på sistone, och försöka ta vid där skolan slutade senast som om ingenting hänt sedan dess. Om det alls är vad jag vill; jag vet fortfarande inte riktigt.

Det var nog bra att det inte blev en natt till i Stockholm, även om någonting i mig fått för sig att jag behövde hälsa på Lisa och säga hej innan jag for iväg från Stockholm en längre tid. Gullig inre reaktion; jag kan inte riktigt låta bli att le åt den, med tanke på att jag sällan brukar låta den sortens vänskapssentimentalitet frodas i mig annars.

För övrigt är jag nu ännu mer övertygad om att sommaren har varit bra på hög nivå, fortfarande är det och att hösten har underbarheter på lut. Heja, alla underbart söta spirande kärlekspar, där ute! Ni är varandra synnerligen värdiga - låt er inte övertyga er om något annat.